I april skickar Pliktverket brev till cirka 135 000 svenska 17-åringar. Brevet innehåller de instruktioner ungdomarna behöver för att besvara Pliktverkets lämplighetsundersökning, det första steget i mönstringsprocessen.
Den här rutinen gäller från och med i år både för män och för kvinnor, vilket jag menar är ett steg på vägen till ett mer jämställt försvar. För män är det obligatoriskt att svara på lämplighetsundersökningen. För kvinnor är det frivilligt. Därmed har vi en bit kvar innan kvinnor och män blir helt lika inför pliktlagen.
Jag är övertygad om att de allra flesta håller med mig om att försvaret behöver fler kvinnor. Argumenten är allt annat än kontroversiella, men jag vill ändå i korthet lyfta fram några av dem som jag tycker är de viktigaste.
Pliktverkets uppgift är att ta ut de bäst lämpade till Försvarsmaktens värnplikts-utbildningar. För att lyckas med det måste vi ta till vara kompetenser och kvaliteter hos alla svenska ungdomar, oavsett kön.
Kvinnor är särskilt viktiga i det nya insatsförsvaret, vars uppgift är att verka för fred och säkerhet i vår omvärld. Studier visar att fredsbefrämjande insatser med hög andel kvinnor har haft större framgångar än de som haft få eller inga kvinnor alls. Dessutom har kvinnor i lokalbefolkningen i exempelvis Afghanistan ofta lättare att anförtro sig åt kvinnliga soldater. Det inger förtroende för det svenska försvaret vid internationella insatser.
Näringslivet har sedan länge insett att jämställdhet betalar sig i form av lönsamhet och affärsnytta. När jämställdheten på arbetsplatsen förbättras, förbättras också arbetsklimatet, vilket i sin tur bidrar till att göra arbetsplatsen mer attraktiv för arbetssökande. Det här resonemanget gäller givetvis för alla organisationer. Även försvaret.
Sedan 1980 har det varit möjligt för kvinnor att tjänstgöra som officerare i Försvarsmakten. 28 år senare är mindre än fyra procent av officerskåren kvinnor, liksom andelen kvinnor som gör lumpen. Så, varför har vi då inte kommit längre?
Min uppfattning är att försvaret fortfarande är en organisation där fördomar mot kvinnor förekommer. Det är naturligtvis inte acceptabelt, och i samarbete med Försvarsmakten och Försvarshögskolan jobbar nu Pliktverket hårdare än någonsin för att öka jämställdheten inom försvaret. Det här är ett mycket viktigt och långsiktigt arbete som inte kan underskattas. Men förutom den bristande jämställdheten i sig finns det andra omständigheter som gör att vi tvingas arbeta i motvind.
När Försvarsmakten förra året fick akuta ekonomiska problem ställdes värnpliktsutbildningen med kort varsel in för hundratals ungdomar. Det här året inleddes med ett besked om att 6 000 av de 7 000 som ska rycka in 2008 får en månads kortare värnpliktsutbildning än planerat. Jag har full förståelse för att ungdomarna tolkar dessa förändringar som en försämring av utbildningen och som att det är ungdomarna själva som i första hand får lida när försvaret måste spara pengar. Att det här dessutom är samma värnpliktiga som ska utgöra den huvudsakliga basen för det militära försvarets framtida personalförsörjning gör inte saken bättre. Medierapporteringen och ryktesspridningen värnpliktiga emellan riskerar även att få konsekvenser för arbetet med att få fler kvinnor att välja en framtida yrkeskarriär inom försvaret.
De unga kvinnor Pliktverket i första hand vänder sig till presterar bra resultat i skolan, gillar fysisk aktivitet och är relativt vältränade. De är ambitiösa, samhällsorienterade och prioriterar ett intressant och meningsfullt arbete högt. Om de ungdomar som genomför värnplikten inte uppfattar själva utbildningen som attraktiv eller att försvaret inte ser utbildningen som viktig kommer vi att få mycket svårt att få väsentligt fler kvinnor att frivilligt söka sig till försvaret.
Försvaret måste göra allt för att erbjuda en attraktiv värnpliktsutbildning för såväl män som kvinnor. Om dessutom kvinnor omfattades av samma mönstringsplikt som män skulle förutsättningarna för ett effektivare och mer jämställt försvar i grunden förbättras. I själva verket är det ganska häpnadsväckande att vi i Sverige 2008 har en lag som gör skillnad på män och kvinnor.
I uppdraget för den parlamentariska pliktutredning som tillsattes i december ingår mycket riktigt också att "överväga om skyldigheten att tjänstgöra inom totalförsvaret ska bli könsneutral". En annan stor fråga utredningen har att ta ställning till är om försvarets personalförsörjning ska bygga på frivillighet eller plikt. Min tolkning är att det handlar om att hitta en tillämpning av den pliktlagstiftning vi har, så att inte någon i fredstid skrivs in för värnplikt om han eller hon inte vill det.
Den satsning som Pliktverket nu gör för att få fler kvinnor att söka sig till försvaret ligger som jag ser det helt i linje med Pliktutredningens direktiv. Genom att uppmana alla 17-åriga kvinnor att, i likhet med sina manliga kamrater, svara på lämplighetsundersökningen går vi så långt den nuvarande lagstiftningen tillåter för att ge kvinnor samma förutsättningar som män att konkurrera om en utbildningsplats.
Lämplighetsundersökningen går ut på att ungdomarna via en e-tjänst på Pliktverkets webbplats får svara på frågor om bland annat hälsa, fysisk prestationsförmåga, intressen och skolgång. De som vi bedömer har bäst förutsättningar att klara en värnpliktsutbildning kallas sedan till mönstring på plats hos Pliktverket.
Skillnaden är att kvinnorna svarar helt frivilligt på lämplighetsundersökningen och att de - om Pliktverket bedömer dem lämpliga - själva väljer om de vill komma och mönstra eller inte. Männen måste mönstra om de blir kallade och göra lumpen om de blir uttagna.
Om vi fullt ut fick tillämpa dagens modell för mönstring av män även för kvinnor skulle vi åstadkomma ett rättvist och rättssäkert system som inte gör skillnad på mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter.
Den dag alla blir skyldiga att mönstra får alla också samma förutsättningar att tillgodogöra sig informationen kring Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Vi vet att kunskap och motivation hänger ihop, och med en fördubblad rekryteringsbas blir risken för att någon behöver göra värnplikt mot sin vilja väldigt liten.
Det är lätt att tycka att vi i stället borde satsa på en mönstringsmodell som helt och hållet bygger på frivillighet och satsa på en yrkesarmé. Men jag är fullständigt övertygad om att det är helt fel väg att gå. Min övertygelse är att vi ska ha en mönstringsplikt men att den ska vara könsneutral. Det är den enda rimliga vägen för Sveriges försvar på lång sikt. När jag nu lämnar posten som generaldirektör för Pliktverket är det just det som för mig blivit den viktigaste erfarenheten.
Att även kvinnorna i vår för första gången ombeds svara på Pliktverkets lämplighetsundersökning är ett stort steg i rätt riktning. Men vi får inte nöja oss med det.
björn körlof