Dagens täta opinionsmätningar om partisympatier följs numera också av täta spekulationer om hur en regering kan komma att se ut efter valet om knappt ett år och hur den kan komma att fungera. Man är rädd för att Sverigedemokraterna skall komma över fyraprocentsgränsen och kanske få ställning som vågmästare mellan de två blocken.
Denna helt befogade oro hänger samman med att vi fått en blockuppdelning. Att ha en sådan svarar illa mot det proportionella valsystem som vi samtidigt har. Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats.
I ett läge där ingetdera blocket fått egen majoritet finns i och för sig tre olika lösningar på en tilltrasslad parlamentarisk situation. Men därtill finns också en konstitutionell komplexitet som kan locka respektive block till inkonsekvent handlande.
1. En knappast sannolik lösning vore att ett av blocken bildar regering men samtidigt räknar med att i någon form få regelbundet stöd i sin politik av ett parti som tidigare varit en del av den andra sidan. Spekulationerna kring en sådan lösning har hitintills framför allt kretsat kring Miljöpartiet och alliansen, om denna efter valet förlorar sin majoritet men fortfarande är större än det andra blocket. Men varför skulle Miljöpartiet vilja göra ett sådant fribrytningsförsök och bli utsatt för anklagelser om hållningslöshet? Framför allt skulle det i sådant läge kunna bli ännu svårare att finna något att samla sig kring än det redan visat sig vara för fyra att komma överens.
2. En annan inte heller sannolik lösning av ett besvärligt parlamentariskt läge vore en direkt upplösning av dagens partistruktur genom att antingen bilda en koalitionsregering över blockgränsen eller enas om att släppa fram ett enda parti i regeringsställning.
Vilka partier skulle kunna samarbeta med varandra och framför allt bli tolererade av de övriga? En koalition mellan de två stora – mellan Moderaterna och Socialdemokraterna – är i dagens läge utesluten. En sådan skulle verkligen bereda mark för protestpartier. De nuvarande små har i och för sig större möjlighet att röra sig över det politiska fältet än de två stora. Men Vänsterpartiet kan inte vinna gehör hos någon på den borgerliga sidan. Och Centerpartiet och Folkpartiet, som historiskt hade en ställning i den parlamentariska mitten, har inte längre en sådan i och med att de har förändrat sin identitet och dragit sig mot höger.
Miljöpartiet, accepterat som det är inom bägge blocken, har en nyckelposition. Ett alternativ vore att det bildar regering med något borgerligt parti. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har, om jag förstått honom rätt, i tidningen Kristdemokraten den 30 oktober antytt beredvillighet – kanske i vilja att profilera sig – att just slå ihop sig med Miljöpartiet även om han tillägger att han i första hand söker en fortsättning av alliansen. Men ett annat alternativ vore att blocken enar sig om att temporärt låta Miljöpartiet ensamt bilda regering och försöka regera med hoppande majoriteter. Mönstret från 1978 med Folkpartiet ensamt i regeringsställning skulle därmed upprepas. Självfallet vore detta inte någon lycklig lösning, men åtminstone skulle den utgöra ett steg bort från dagens olyckliga fastlåsning vid två block.
3. En tredje lösning, förordad av bland andra DN:s Peter Wolodarski, är att respektive block på förhand deklarerar att man efter valet kommer att acceptera det block i regeringsställning som visat sig vara störst. Denna lösning verkar i och för sig vara den rimligaste, men endast under en förutsättning. Alla partier i respektive block måste före valet vara lika bestämda i sitt avståndsstagande från Sverigedemokraterna för att en sådan lösning skall uppnå trovärdighet över blockgränsen.
Sverigedemokraterna appellerar nu till väljare inom bägge blocken. Partiet självt däremot förefaller, även om man måste vara ytterst försiktig med att placera det parlamentariskt, att känna större främlingskap inför vänsterblocket än inför alliansen. I denna situation framstår det som särskilt viktigt just för alla alliansens partier, inte minst mot bakgrund av händelserna i Vellinge, att vara minst lika starka i sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna som partierna inom det andra blocket.
Slutligen: den konstitutionella ordning som kan locka respektive block till ett inkonsekvent handlande hänger samman med nuvarande regler för tillsättning av statsminister och de som förväntas gälla i en framtid.
På borgerligt håll har man länge uttalat stöd för uppfattningen att efter ett val bör alltid någon form av uttryckligt godkännande ske i riksdagen av den som skall vara statsminister. Nu finns förslag i denna riktning, avgivet av Grundlagsutredningen, som den nyvalda riksdagen om ett år skall ta definitiv ställning till. Enligt de regler som alltjämt gäller nästa höst kan regeringen dock sitta kvar om den inte självmant bestämmer sig för att avgå eller fälls av en riksdagsmajoritet efter förslag om misstroendeförklaring. Reinfeldt har antytt att han efter valet är beredd att fortsätta som statsminister även om alliansen inte längre förfogar över ett flertal i riksdagen. Men om han gör detta överger han samtidigt en konstitutionell princip som borgerliga partier pläderat för och som den parlamentariskt sammansatta Grundlagsutredningen också varit enig om att förorda.
På socialdemokratiskt håll motsatte man sig å sin sida länge den ordning som man nu accepterat och som kommer att bli den framtida. Om Mona Sahlin nästa höst, i en situation när alliansen förlorat sin majoritet, skulle känna sig frestad att försöka tvinga bort den borgerliga statsministern skulle hon i sin tur göra sig skyldig till ett trohetsbrott. Dels skulle hon överge en tidigare deklarerad socialdemokratisk ståndpunkt, dels och framför allt skulle hon för att nå framgång bli beroende av medverkan av Sverigedemokraterna, vilka hon hitintills i alla sammanhang tagit avstånd ifrån.
Sverige riskerar onekligen att om ett år hamna i en tilltrasslad och nästan kaotisk situation genom att vara fastlåst i en uppdelning i två block och samtidigt ha ett valsystem som kan bereda väg för ett protestparti i vågmästarposition.
Olof Ruin
professor i statsvetenskap