Små neutrala länder som Sverige och Schweiz har genom åren spelat en icke obetydlig roll för internationell fred och säkerhet. Obundenheten av militärallianser har skapat unika förutsättningar för konfliktmedling. I en värld präglad av tilltagande kamp om sinande naturresurser och skenande växthuseffekt blir behovet av konfliktförebyggande och medling större än någonsin. Vi ser därför med stor oro på att Sverige allt snabbare håller på att glida in under Natos slagskugga. Detta blir plågsamt tydligt i Afghanistan, där våra trupper numera står under Nato-befäl och den högsta operativa ledningen utövas av en USA-general. Det är något som riskerar att gröpa ur Sveriges tidigare goda anseende i stora delar av världen och vingklippa vår trovärdighet som medlare i konflikter. Ett litet land som vårt väger av uppenbara skäl fjäderlätt när det handlar om militär råstyrka, däremot kan vi som konfliktförebyggare och medlare göra skillnad också på den globala nivån. Vi är i Afghanistan för att införa demokrati och försvara kvinnors rättigheter samt bekämpa terrorister. Så lyder, i kort sammanfattning, alliansregeringens officiella motivering för att skicka trupp 5 000 km bortom Sveriges gränser. Att det här i hög grad handlar om retoriska dimridåer runt en annan – radikalt annorlunda – agenda blir uppenbart när man betänker att vi faktiskt inte skickar soldater till Saudiarabien, Burma, Iran och en lång rad andra länder där demokrati och kvinnors rättigheter också grovt förtrampas, liksom att vi inte sänder trupp för att oskadliggöra terroristfästen i Jemen eller Somalia. Då och då skingras dimman och den verkliga agendan går i dagen, såsom när Robert Egnell, militärstrateg vid Försvarshögskolan, förklarar att ”ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon” (DN Debatt 13/10). Och i radioprogrammet ”God morgon, världen!” (24/10) säger Gunnar Åselius, professor vid Försvarshögskolan, rakt ut att det främsta syftet med vår truppnärvaro inte handlar om demokrati, fred och kvinnors rättigheter utan om att etablera bilden av Sverige som pålitlig samarbetspartner i en global västlig allians och han avslutar med att konstatera ”att det är så här vet alla här i huset, men det är knappast på det sättet politiker väljer att lägga fram det svenska engagemanget”. När politiker håller sig med en retorisk agenda som uppenbart avviker från den reella så göds politikerföraktet och något grundläggande brister i demokratin: förtroendet mellan väljare och valda. Vi gröna saknar uppbackning från ekonomiskt resursstarka särintressen och vårt förtroendekapital utgör vårt enda egentliga kapital. Det är avgörande för såväl Miljöpartiets framtid som livskraften i vår demokrati att det också framgent finns ett grönt parti som åtnjuter förtroende i den freds-, miljö- och kvinnorörelse som en gång grundade partiet. Mer än någonsin behövs i vår tid en röst som för antimilitarismens och den globala solidaritetens talan, som företräder humanism och allmänintresse och står upp mot korstågslogikens svartvita världsbilder. Nio års utländsk truppnärvaro har inte fört Afghanistan närmare fred och försoning, utan tvärtom drivit på våldsspiraler som slagit sönder bärande samhällsstrukturer och berett vägen för massiv korruption och drogdriven ekonomi; antalet civila offer stiger nu brant år från år. Den kvinnliga afghanska parlamentsledamoten Malalai Joya vädjade under sitt Sverigebesök i våras om svenskt trupptillbakadragande och framhöll att civilbefolkningen hamnat i kläm mellan talibanerna, krigsherrarna runt president Karzai och Nato-styrkorna. De senares uttåg skulle göra att det afghanska folket får en fiende mindre, fortsatte hon. Torbjörn Pettersson konstaterade i fjol, då han ännu var generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, att ”Vi har inget skydd av militären och har aldrig haft. Om de håller sig borta från oss så kan vi bättre göra vårt jobb” (DN 23/11-09). I dag, den 15 december, kommer riksdagen att debattera och besluta om den Afghanistanöverenskommelse som regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställt sig bakom. Definitivt slutdatum för hemtagning av våra trupper saknas i denna uppgörelse, som inskränker sig till en icke förpliktigande ambition att stridande trupp ska – om tillståndet på marken så tillåter – avvecklas under tiden fram till 2014, medan ”stödjande trupp” ska kunna vara kvar utan tidsbegränsning och utan någon entydig definition av detta begrepp. Vi kan omöjligen ställa oss bakom en överenskommelse som är så luddig att den – i värsta fall – öppnar för ett krig utan slut. Holland har i år tagit hem sina trupper från Afghanistan och Kanada gör detta nästa år. Det vore anmärkningsvärt om det alliansfria Sverige inte skulle kunna uppamma samma fredsiver som dessa båda Natoländer. I omröstningen i dag kommer vi därför att i stället rösta på Vänsterpartiets motion, som ligger nära den rödgröna Afghanistanöverenskommelse som S, V och MP gick till val på, och som har ett tydligt slutdatum – första halvåret 2013 – för trupptillbakadragande. Vi hoppas att fler riksdagsledamöter denna dag kommer att låta samvetet gå före partipiskan. Jabar Amin riksdagsledamot (MP) Annika Lillemets riksdagsledamot (MP) Jan Lindholm riksdagsledamot (MP) Valter Mutt riksdagsledamot (MP) Fotnot. Riksdagsledamöterna tog ställning och skrev debattartikeln flera dagar före lördagens terrordåd i Stockholm.