DN Debatt

”M:s ekonomiska politik gynnar höginkomsttagare”

S-ekonomer om ny rapport: Socialdemokraterna bedrev åren 2002–2006 en mer balanserad fördelningspolitik än alliansen under förra mandatperioden.

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har på vårt uppdrag analyserat hur olika inkomstgrupper påverkats av de senaste åtta årens politik. Utredningen visar att det är höginkomsttagarna som gynnats under Moderaternas styre – inte låg- och medelinkomsttagare som Reinfeldt brukar hävda. Under S-styret 2002–2006 fick höginkomsttagarna en inkomstutveckling som motsvarade 95 procent av den genomsnittliga inkomsttagarens utveckling. Under åren 2006–2010 fick samma inkomstgrupp 240 procent av genomsnittet. Fördelningsprofilen var avsevärt bättre 2002–2006 jämfört med senaste mandatperioden, skriver Torbjörn Hållö och Sebastian de Toro.

Det Socialdemokratiska arbetarpartiet har varit centrum i svensk politik sedan demokratins genombrott. Orsakerna är förstås flera. Ett viktigt skäl är att Socialdemokraterna både i teori och praktik lyckades förena två grundläggande begrepp för ett samhälles välmående: tillväxt och rättvisa. Sverige blev ett av världens materiellt rikaste länder samtidigt som inkomstskillnaderna var små och den sociala välfärden väl utvecklad.

I dag nämner Moderaterna ofta att de vill bli hela Sveriges parti. Men deras politik är fortfarande utformad på ett sätt så att klyftorna ökar.

Riksdagens utredningstjänst, RUT, har på uppdrag av Socialdemokraterna i riksdagen, tagit fram en ny 30-sidig översikt över hur olika inkomstgrupper påverkats av de senaste åtta årens politik; de fyra sista åren med en socialdemokratisk regering och de fyra första med en borgerlig. Analysen inrymmer effekter av förändrade skatter och bidrag på individnivå men även effekten på disponibelinkomsten av exempelvis koldioxid- och energiskatter.

I utredningen har olika inkomstgruppers inkomstutveckling i kronor på grund av skatte- och bidragsförändringar jämförts med en genomsnittlig inkomsttagare.

Utredningen visar att:

• Höginkomsttagarna, fick 2002–2006 cirka 95 procent av den genomsnittliga inkomsttagarens inkomstutveckling. Åren 2006–2010 fick samma inkomstgrupp cirka 240 procent av genomsnittet.
• Medianinkomsttagaren fick 2002–2006 cirka 130 procent av genomsnittsinkomsttagaren. Åren 2006–2010 fick samma grupp nöja sig med cirka 90 procent.
• Låginkomsttagaren fick 2002–2006 cirka 60 procent av genomsnittsinkomsttagaren mot cirka 30 procent 2006–2010.

Undersökningen visar således att det är höginkomsttagarna som har gynnats under Moderaternas styre, och inte låg- och medelinkomsttagare som Reinfeldt brukar hävda. Det beror inte främst på enskilda förslag, såsom förändringen av brytpunkten i inkomstskatten, utan på den samlade politikens profil. Omfattande skattesänkningar för höginkomsttagare har inte matchats med motsvarande reformer för låg- och medelinkomsttagare.

Detta skiljer sig mot utvecklingen under Socialdemokraternas sista fyra år. Även under den socialdemokratiska regeringsperioden genomfördes ibland förslag som hade negativa fördelningseffekter, bland annat sänkta inkomstskatter även för grupper med högre inkomster. Men som framgår av undersökningen från utredningstjänsten innebar den samlade effekten att höginkomsttagare inte gynnades. Däremot gynnades medianinkomsttagaren.

Vi har också tagit RUT:s material ett steg längre och gjort en djupare analys, där vi har studerat utvecklingen i förhållande till olika inkomstgruppers ingångslöner. Även mätt på detta sätt framgår det att den socialdemokratiska regeringen bedrev en mer balanserad fördelningspolitik än den borgerliga regeringen. Under Socialdemokraternas sista fyra år gynnades främst låg- och medelinkomsttagare, medan Moderaterna under sina fyra första år främst gynnade dem med högst inkomster.

Anders Borg har hävdat att de ökande inkomstklyftorna är ett övergående fenomen, då hans politik gör det mer lönsamt att arbeta och därmed bidrar till ökad sysselsättning. I sak är det enkelt att konstatera att sysselsättningen har sjunkit. Det finns heller inga bevis för att hans reformer skulle vara gynnsamma på sikt, till exempel att avskaffad fastighetsskatt är bättre för sysselsättningen än en storsatsning på svenskt utbildningsväsende.

Vi avvisar föreställningen att det finns ett motsatsförhållande mellan ökad rättvisa och att det ska vara lönsamt att arbeta. Att det ska löna sig att arbeta är en central del i den socialdemokratiska arbetslinjen och uppnås bland annat genom hög lön, generell välfärd med begränsade marginaleffekter och genom att arbete kvalificerar för olika inkomstförsäkringar.

Ett exempel på detta är det förslag om sänkta kostnader för medlemskap i a-kassan, som Socialdemokraterna drev under den förra mandatperioden, och som också fanns med som förslag i det rödgröna valmanifestet. I dag tvingas nämligen vissa yrkesgrupper, ofta lågavlönade, att betala cirka 400 kronor i månaden för att vara med i a-kassan. Den höga avgiften fungerar som en extraskatt och gör det mindre lönsamt att gå från icke-arbete till arbete. Sänks avgiften blir det mer lönsamt att arbeta samtidigt som reformen i stor utsträckning gynnar löntagare med låga löner.

När det gäller fördelningspolitik är det svårt att se på vilket sätt Moderaterna har förnyats. Det hjälper inte att uppmana sina företrädare att ta av sig pärlhalsbanden och hänga in kostymen i garderoben samtidigt som klyftorna växer. Väljarna kommer att genomskåda detta.

I en tid när socialdemokratins framtid och historia diskuteras och Moderaterna försöker inta den politiska mitten är det intressant att konstatera att fördelningsprofilen var avsevärt bättre 2002–2006 när Socialdemokraterna styrde jämfört med 2006–2010 när Moderaterna utformade den ekonomiska politiken.


Torbjörn Hållö

ekonom, Socialdemokraterna

Sebastian de Toro
ekonom, Socialdemokraterna