Schweizarna vill ha förbud mot minareter, och öppet främlingsfientliga partier blomstrar runt om i Europa. Sverigedemokraternas väljarstöd är enligt den senaste mätningen större än någonsin. Vad beror det på?
I Sverige har många hävdat att man inte får ”släppa fram” hetsen mot muslimer så som Aftonbladet gjorde med Jimmie Åkesson den 19 oktober, men det är en alldeles för ytlig analys. Hela debatten om hur mycket utrymme SD ska få i etablerade medier är snarare en flykt undan den större, för journalistkåren betydligt plågsammare frågan.
Avgörande för SD:s framtid – liksom för islamofobins framtid i Europa – blir inte hur mycket partiets företrädare får säga i ”finmedier” eller hur kritiskt de granskas där.
Avgörande blir nyhetsvärderingen. I åtminstone 30 år har svenskars världsbild präglats av en nyhetsrapportering som bara intresserat sig för muslimer när de utövat våld eller, i undantagsfall, blivit offer för våld. SD-bilden av hur ”vi” civiliserade västerlänningar hotas av ”dom” våldsbenägna fanatikerna har byggts upp där och vidmakthålls där.
Att muslimer ständigt förknippas med våld har medieforskare visat i otaliga studier. Problemet har debatterats på konferenser och seminarier i femton år. Mediechefer har i omgångar utövat självkritik. Nya riktlinjer har dragits upp. Lösningen har på senare år blivit dels att tydligare skilja mellan olika sorters muslimer: sunnimuslimer, shiamuslimer, moderata muslimer, islamister, militanta islamister, talibaner, al-Qaida-grupper och så vidare, dels att publicera den sorts förnuftiga analyser och långa reportage om människor i Västasien och Nordafrika som endast en bråkdel av mediekonsumenterna orkar eller hinner ta del av.
Därmed har man med gott samvete kunnat fortsätta att nyhetsrapportera om en värld i vilken muslimsk tro hör ihop med våld som Bill med Bull. Kristna, judar eller ateister däremot, definieras aldrig i religionstermer när de utövar våld.
När USA i strid med folkrätten ockuperar Afghanistan och Irak är det alltså inte afghaner eller irakier som gör motstånd utan muslimer. I nyhetsrapporterna om dessa krig finns inga människor som försvarar sitt oberoende eller sin kultur.
Lika viktig för SD är den inrikes nyhetsrapporteringen. För en liten minoritet av de människor som har invandrarbakgrund präglas tillvaron av hedersföreställningar som resulterar i mäns förtryck och misshandel av kvinnor i familjen. Det har till och med förekommit mord. Att gärningsmännen har rötter i områden dominerade av islam – Västasien och Nordafrika – undgår ingen.
Detta förtryck och detta våld anses extremt upprörande och därmed extremt viktigt. Nyhetsrapporterna och de starkt känsloladdade reportagen om hedersvåld sköljer genom landets medier i en aldrig sinande ström. Nya vinklar upptäcks alltid.
Samtidigt misshandlar och dödar avsevärt fler svenska män – nästan alla på fyllan – ”sina” kvinnor. Räknat i antalet våldsoffer är det ett (minst) tio gånger större samhällsproblem, men likväl blir det aldrig nyheter. Ingen kvinna ihjälslagen av en svensk fyllhund kan få martyrstatus som Pela eller Fadime. Den svenska kvinnan blir bara ännu ett trist fall, på sin höjd notisstoff.
”Deras” våld men inte ”vårt” får nyhetsvärderarens blod att koka. Så länge den etablerade, seriösa och demokratiska nyhetsjournalistiken har en moralisk måttstock för ”muslimerna” och en annan för ”svenskarna” kommer islamofobernas medvind att hålla i sig.
Pekar man på dessa nyhetsvärderarens dubbla måttstockar anklagas man alltid – som ett brev på posten – för att bagatellisera hedersvåldet. Men problemet är alltså inte den engagerade rapporteringen om hedersvåld. Den behövs. Problemet är frånvaron av engagerad rapportering om det fyllevåld som skördar så många fler offer.
Naturligtvis är det en nyhetsvärdering på kommersiell grund. Hedersvåld säljer. ”Vi” svenska mediekonsumenter kan utan dåligt samvete bli heligt förbannade på det. Fyllevåldet däremot, är ”vårt” samhällsproblem. Vi som har kul med alkohol bidrar alla till alkoholkulturen, så hur upprörda kan vi bli?
Skål för riksdagsmandaten, Åkesson!
Anders R Olsson
journalist och författare