Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Myt att inte invandrare diskriminerar svenskar"

Ny utredning visar att diskriminerande reaktioner förekommer i likartad omfattning inom alla grupper.. Personer med utländsk bakgrund ger uttryck för negativ diskriminering gentemot dem med inhemsk bakgrund i ungefär lika stor omfattning som den kända motsatta diskrimineringen. Samma sak gäller könstillhörigheten. Såväl kvinnor som män reagerar diskriminerande till förmån för det egna könet. Det visar en ny experimentell studie där undersökningsgrupper fått reagera på olika möten mellan arbetsförmedlare och arbetssökande. Bland svenska studenter med stark medvetenhet om den etniska diskrimineringens förkastlighet märktes däremot en tendens att överkompensera genom att favorisera den arbetssökande med utländsk bakgrund, skriver utredarna.

Sverige präglas av en strukturell diskriminering riktad mot personer med utländsk bakgrund. Den främsta orsaken är det "vi och dom-tänkande" som genomsyrar samhällslivet på alla nivåer. Detta tänkande är i sin tur en konstitutiv del av det svenska och, i förlängningen, västerländska idéarvet. Dagens diskriminering är en direkt fortsättning med nya medel på Europas kolonialism. Så lyder i korthet det centrala budskapet från den utredning om makt, integration och strukturell diskriminering (MISD-utredningen) som på Mona Sahlins initiativ tillsattes för drygt två år sedan (se till exempel SOU 2005:41).

Att människor ofta visar tecken på ett "vi och dom-tänkande" är i sig knappast någon nyhet. Av utredningens rapporter att döma är dess intresse för socialpsykologisk forskning tämligen begränsat. Den synes därför ha förbisett att sådan forskning sedan länge visat att människor i många fall tenderar att tänka, känna och handla i termer av ingrupper ("vi") och utgrupper ("dom").

Något nyare - åtminstone som framträdande tema i svensk offentlig debatt - är däremot den postmodernistiska och postkoloniala diskursanalys som utgör en bärande del av utredningen. Dess övergripande hypotes är att etnisk diskriminering och rasism kan förstås som en social konstruktion, specifik för västvärlden och djupt rotad i dess idéarv. Moderniteten, upplysningsfilosofin, förnuftstron och universalismen påstås alla vara intimt förknippade med tanken om de vitas överhöghet. Även demokratins, de mänskliga rättigheternas och humanismens principer avfärdas som uttryck för västerlandets och de vitas ständiga förtryck av "de andra". "Europa har", fastslås det, "'en rasistisk kultur'" (SOU 2005:41, s. 37). Det "går en linje från Carl von Linnés upplysningsrasism till dagens strukturella diskriminering", för att citera utredningsledaren Masmoud Kamali.

I sina försök att driva hem sin kulturspecifika förklaring har utredningen inte sällan valt en idéhistorisk ansats byggd på tanken om "guilt by association". Flera av de tänkare från sexton- och sjuttonhundratalet som ofta får symbolisera västvärldens idéarv - exempelvis Kant, Locke och Linné - kan utan svårighet beslås med att ha varit rasister. Försöken att pröva vilken betydelse de specifikt rasistiska delarna av detta idéarv har för den svenska vardag vi i dag möter har däremot varit mindre energiska och övertygande. Det är synd, för frågan om hur det egentligen förhåller sig är onekligen av stort intresse.

MISD-utredningens hypotes är därvid knappast den enda tänkbara. Ett alternativ tillhandahålls av den socialpsykologiska forskningstradition som vi redan pekat på. Förekomsten av fördomar, stereotypifieringar och diskriminering framställs där vanligen som ett allmänmänskligt snarare än kulturspecifikt fenomen. Det är visserligen ingen som förnekar att föreställningar knutna till tid och rum kan spela stor roll för hur in- och utgrupper i praktiken formeras. Men den centrala mekanismen i form av en benägenhet att uppvärdera de grupper man betraktar som närstående och nedvärdera dem som uppfattas befinna sig på större avstånd ses i denna forskningstradition som något som förenar snarare än särskiljer olika delar av mänskligheten.

Den senaste rapporten från det forskningsprogram som Mona Sahlin valde att degradera till förmån för MISD-utredningen redovisar resultat som gör det möjligt att empiriskt pröva de båda hypotesernas bärkraft i den svenska vardagen (Esaiasson & Ribbhagen, "Inför arbetsförmedlaren är vi alla lika?", Ds 2006:14).

Rapporten beskriver utfallet av en serie scenarioexperiment, alla fokuserade på en vanlig situation på den svenska arbetsmarknaden, nämligen mötet mellan arbetsförmedlare och arbetssökande. Med hjälp av såväl filmer som skriftliga dokument har undersökningsdeltagarna fått ta del av scenarier där en arbetsförmedlare lämnar ett negativt besked till en arbetssökande. Den arbetssökande är tvungen att acceptera ett anvisat arbete som hon eller han inte vill ha med risk att annars få sin rätt till ersättning från a-kassan ifrågasatt.

Experimenten varierar på ett kontrollerat sätt såväl den arbetssökandes som betraktarnas etniska bakgrund. Även könstillhörigheten varieras på motsvarande vis, liksom det sätt på vilken arbetsförmedlaren bemöter den arbetssökande (korrekt respektive felaktigt i proceduriellt hänseende). Det blir därigenom möjligt att avläsa i vilken utsträckning och på vilket sätt betraktarna reagerar diskriminerande.

På de punkter där MISD-utredningen i praktiken valt att gå i samma hjulspår som tidigare socialpsykologisk forskning får båda stöd. Det finns således klara tecken på att betraktarna i vissa fall reagerar på ett sätt som favoriserar ingruppen ("vi") på bekostnad av utgruppen ("dom").

Men om den kulturspecifika hypotes utredningen lanserat vore korrekt borde mönstret vara enkelriktat. Personer med inhemsk bakgrund borde ge uttryck för negativ diskriminering gentemot dem som har utländsk men inte vice versa. De experimentella resultaten ger inget stöd för denna tanke.

I stället uppvisar båda sidor diskriminerande reaktioner i ungefärligen samma omfattning. Motsvarande mönster återkommer även i fråga om könstillhörighet. Såväl kvinnor som män tenderar att reagera diskriminerande till förmån för det egna könet.

Att diskrimineringen visar tecken på att vara ömsesidig snarare än ensidig förmins­kar naturligtvis inte det problem den utgör i det svenska samhällslivet. Inte heller innebär det att kvinnor och män eller personer med och utan utländsk bakgrund intar jämlika positioner. I en situation där män och personer av inhemskt ursprung ofta besitter makten att besluta - såsom på den svenska arbetsmarknaden - är det självfallet en fördel att tillhöra just dessa grupper.

Men för att på ett fruktbart sätt angripa problemet krävs en korrekt bild av dess orsaker. Om den kulturspecifika förklaringen vore riktig borde medicinen bestå i ökad medvetenhet om de mörka inslagen i västvärldens historia. "Skolböcker i historia i många europeiska länder, inklusive Sverige, innehåller beskrivningar av modernitetens ljusa sidor som renässansen, den industriella revolutionen och demokratin men nämner inte mörka sidor som kolonialism, slaveri och folkmord som också är en del av den europeiska eller den nationella historien" konstaterar den nya utredningen (SOU 2005:41, s. 39).

Vi måste medge att vi på denna punkt har svårt att känna igen oss trots att vår egen skolgång i två fall påbörjades för över 40 år sedan. Utredningens påstående är i själva verket absurt.

Intressant nog pekar också de experiment vi redovisar snarast på en benägenhet hos vissa undersökningsgrupper att överkompensera till följd av en mycket stark medvetenhet om den etniska diskrimineringens och rasismens förkastlighet. Bland den grupp studerande i statskunskap som utgjorde ett av undersökningsurvalen återfanns således en tendens att generellt sett favorisera den arbetssökande som hade utländsk bakgrund framför dennes inhemska motsvarighet.

Detta, liksom flera andra av undersökningsresultaten, pekar på att människors reaktioner långt ifrån enbart styrs av de in- och utgruppsreaktioner vi redogjort för. De uppfattningar om arbetsmarknadsfrågor och integrationsproblem som deltagarna bär med sig in i den experimentella situationen visar sig således också påverka deras sätt att reagera. Samma sak gäller de variationer som idealt borde styra reaktionsmönstret, det vill säga de faktiska skillnaderna i det sätt på vilket på vilket arbetsförmedlaren bemötte den arbetssökande i de olika scenarierna.

Det finns förvisso all anledning att kritiskt granska och ifrågasätta det sätt på vilket olika etniska grupper och relationen dem emellan gestaltas i offentliga sammanhang (exempelvis i läroböcker). Det forskningsprogram vi representerar har i tidigare rapporter själv bidragit till det arbetet (se till exempel SOU 2004:48).

Men vi är samtidigt skeptiska till den ensidighet och det bristande intresse för empiriska belägg som den postmodernistiska och postkoloniala diskursanalysen ofta visar prov på. Vikten av ett mer sökande förhållningssätt, med större öppenhet för olika teoretiska perspektiv och respekt för vad som faktiskt kan och inte kan beläggas vid studiet av den verklighet vi intresserar oss för framgår inte bara av de exempel från vår egen forskning vi ovan givit. Även andra resultat som pekar i likartad riktning är här värda att nämnas.

I den stora experimentella arbetsmarknadsstudien baserad på så kallad praktikprövning som i ILO:s regi genomfördes under 1990-talet intresserade man sig inte bara för diskrimineringens omfattning utan även för hur den kunde motverkas. Man fann att korrekt och balanserad information om olika kulturer och om internationell migration inte hade någon påtaglig effekt. Försök att ändra de aktuella beslutsfattarnas attityder visade sig ibland vara direkt kontraproduktiva. Vad som däremot visade sig ha betydelse var att de gjordes medvetna om sin benägenhet att agera diskriminerande och gavs handfasta råd om hur de kunde undvika att göra det.

Vad vi därmed vill ha sagt är inte att dessa resultat utgör den enda och slutgiltiga sanningen, men däremot att den öppenhet i teoribildningen och respekt för empiriska data som ILO-rapporten andas är en god förebild för såväl den fortsatta forskningen som politiken inom området.

PETER ESAIASSON
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
CHRISTINA RIBBHAGEN
Forskarstuderande, Göteborgs universitet
ANDERS WESTHOLM
Docent i statsvetenskap, Uppsala universitet,
ledare för Integrationspolitiska
maktutredningens forskningsprogram

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.