DN Debatt

”Myt att V inte tar ansvar för sunda statsfinanser”

Vänsterpartiet tog ansvar för svensk ekonomi under 1990- och början av 2000-talet, skriver Johan Lönnroth. Här ses Lönnroth i samspråk med statsminister Göran Persson (S) i riksdagens plenisal 1997.
Vänsterpartiet tog ansvar för svensk ekonomi under 1990- och början av 2000-talet, skriver Johan Lönnroth. Här ses Lönnroth i samspråk med statsminister Göran Persson (S) i riksdagens plenisal 1997. Foto: Claudio Bresciani/TT

Historien visar helt annan bild. V hade en avgörande roll när statsfinanserna sanerades 1994. Hade V inte ställt upp hade Sverige kastats ut i ekonomisk kris. Efter 1998 stödde V överskottsmålet, medan M var emot. V har varit noga med att lägga förslag som inte hotar de offentliga finanserna, skriver Johan Lönnroth.

Den 13 januari 2014, dagen efter det att Vänsterpartiets kongress hade avslutats, skrev moderaternas partisekreterare Kent Persson på sin blogg:

”Vänsterpartiets politik är ekonomiskt ansvarslös. Den kommer försämra möjligheterna för att nya jobb ska kunna skapas. Den riskerar att skada svensk ekonomi i grunden och den kommer minska möjligheterna att kunna förbättra skolan, vården och omsorgen. Det är den politiken som Vänstern vill genomföra tillsammans med S och MP. Det är dags för de rödgröna att berätta om vilken politik de tillsammans står för.”

Argumenten kring vänsterns ekonomiska ansvarslöshet har sedan dess återkommit ett flertal gånger, bland annat på Dagens Nyheters ledarsida. De lyfts nu i valspurten upp av alliansen för att förhindra en rödgrön valseger. Sällan granskas V-politiken i sak. Det kan därför finnas anledning att se lite tillbaka på vad V sagt och gjort på de av Kent Persson nämnda områdena.

På valkvällen 1994 fick jag två frågor: Skulle vi rösta på Ingvar Carlsson som statsminister? Och om ja: skulle vi ställa upp på ett samarbete med regeringen för att få ordning på de offentliga finanserna? Svaren blev ja. Någon kanske minns när Gudrun Schyman i tv-soffan satte sig nära Carlsson och sade att hon ville rycka honom i vänsterarmen. Denne såg något besvärad ut.

Den borgerliga regeringen hade året innan lagt fram en plan som innebar budgetförstärkningar på drygt 80 miljarder fram till 1998. 35 miljarder skulle sparas i kommuner och landsting, skola vård och omsorg. Trots detta beräknades planen medföra att statsskulden fördubblades till år 1998, då den skulle vara uppe i ungefär 110 procent av BNP.

Bengt Westerberg kunde tänka sig att bilda regering med S om FP inte backade i valet. Detta var också Ingvar Carlssons förstahandsalternativ. Men i och med att vi så snabbt och tydligt förklarade oss villiga att samarbeta krävde LO med flera att S i första hand måste pröva ett samarbete med oss. Efter att Westerberg förstått att detta var på gång erbjöd han S samarbete trots att FP än en gång backat. Men då var det för sent. Carlsson kunde inte undfly Schyman.

Nu inleddes förhandlingar mellan S och V om en proposition som skulle peka ut inriktningen för hela mandatperioden. Vi gick in för att dels maximalt stimulera sysselsättningen, dels få en bra fördelningsprofil. Den 1 november kom resultatet: Vi hade enats om budgetförstärkningar de närmaste fyra åren på 113,4 miljarder kronor. Besparingarna var ungefär lika stora som skatte- och avgiftshöjningarna. Efter att svenska folket röstat ja till EU-medlemskapet den 13 november tillkom en nettokostnad som täcktes genom ytterligare skatte- och avgiftshöjningar.

Årsskiftet 1994/95 valde S-regeringen att avsluta samarbetet med oss och i stället inleda ett budgetsamarbete med C. Huvuddelen av höstens uppgörelser mellan S och V låg kvar. Men gradvis försköts programmet mot mer besparingar och mindre skattehöjningar.

Åren 1994 till 1998 vändes ett offentligt sparandeunderskott i ett överskott. Arbetslösheten sjönk med 4 procentenheter och sysselsättningen ökade med cirka 200.000. Sällan har Vänsterpartiets roll i detta svenska ”världsrekord i budgetsanering”, som Göran Persson och Erik Åsbrink kallade det, sedan dess nämnts i medierna.

I själva verket spelade vi en ganska avgörande roll hösten 1994, som också påverkade det som hände 1995 till 1998. Regeringen hade med stor säkerhet då aldrig kunnat få med sig FP eller C på värnskatten eller på att riva upp beslutet om att avskaffa förmögenhetsskatten. Nu kunde C peka på att detta redan var beslutat då de gick in i samarbetet. Hade V inte ställt upp hade resultatet antingen blivit mer likt den borgerliga planen med mer besparingar på skola, vård och omsorg. Eller hade Sverige kastats ut i en ekonomisk kris med oöverblickbara följder för både statsfinanser, arbetslöshet och sysselsättning.

Efter valet 1998 inleddes ett samarbete mellan S, V och MP. Den för oss viktigaste frågan var jobben. Vi stödde både överskottsmålet (som M gick emot) och regeringens mål om 4 procents arbetslöshet. Men vi krävde också ett operativt mål för sysselsättningen. Och där gav regeringen med sig. Vi fick in:

Andelen sysselsatta av befolkningen mellan 20 och 64 år skall öka till 80 procent år 2004.

Vår hjärtefråga var ökade anslag till kommunerna. Här fick vi igenom ett påslag på 14 miljarder 1999 till 2001. Utan vår medverkan hade både värnskatten och förmögenhetsskatten försvunnit, vilket med givna budgetramar betytt större besparingar eller skattehöjningar på andra områden med sämre fördelningsprofil. Eftersom rika sparar mer och fattiga konsumerar mer så skulle det ha gett en negativ effekt på sysselsättningen. Vi skulle också ha fått färre jobb i skola, vård och omsorg.

Våren 2000 enades S, V och MP om 30 miljarder i skatteväxling under tio år. Sänkta skatter på arbete och höjda miljöskatter skulle göra de miljövänliga och arbetskraftsintensiva produktionsmetoderna mer relativt lönsamma. Hur många jobb detta gav åren 2001 till 2006, då den borgerliga alliansregeringen avbröt programmet, är svårt att säga. Men det var säkert en klar stimulans till den typ av jobb som kan överleva i framtiden.

Efter valet 2002 fortsatte och fördjupades budgetsamarbetet mellan de tre rödgröna partierna. Vårt viktigaste bidrag var tveklöst att kommunerna fick större statsbidrag och skattesänkningarna blev mindre än vad de blivit annars även under denna mandatperiod. Sysselsättningen ökade, arbetslösheten minskade och de offentliga finanserna stärktes mellan 2002 och 2006. Delvis var detta ett resultat av den internationella konjunkturen. Men tveklöst var vår medverkan i formandet av den ekonomiska politiken även denna mandatperiod en positiv faktor.

I åtta år och tre månader ingick vi i den majoritet som formade den ekonomiska politiken. Vi bidrog då till att bygga de starka offentliga finanser som Reinfeldt och Borg nu så ofta framhåller som ett resultat av den egna politiken. Även som oppositionsparti de senaste två mandatperioderna har Vänsterpartiet varit noga med att lägga förslag som inte hotar de offentliga finansernas stabilitet.

Påståendet om Vänsterpartiets ekonomiska oansvarighet är en myt. Utan vår medverkan hade sysselsättningen varit lägre, arbetslösheten varit högre och inkomstfördelningen ännu mer ojämn än dessa storheter är nu.

Det är hög tid att vi i Sverige gör som i samtliga andra nordiska länder där det länge varit en självklarhet att våra systerpartier skall vara med i regeringen om de är en del av en parlamentarisk majoritet.