Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Nästa bosättning kan rasera grunden för tvåstatslösning”

Delar av Gaza har förötts under det senaste kriget. Det israeliska behovet av säkerhet övertrumfar kraven på palestinska rättigheter, skriver Axel Wernhoff.
Delar av Gaza har förötts under det senaste kriget. Det israeliska behovet av säkerhet övertrumfar kraven på palestinska rättigheter, skriver Axel Wernhoff. Foto: MAHMUD HAMS

Sekellång obalans. När Israels senast beslutade bostäder på Västbanken byggs försvinner förutsättningarna för en tvåstatslösning. Palestina blir världens första virtuella stat. Ska vägen framåt ge fred måste palestiniernas rättigheter respekteras, annars fortsätter radikaliseringen, skriver Jerusalemkonsuln Axel Wernhoff.

Vapnen har nu tystnat mellan israeler och palestinier. Men den gammaltestamentliga dödsdansen kommer att börja igen om inte spelreglerna för konflikten ändras. Det kräver ett avsevärt politiskt kapital – med osäker avkastning. USA:s och utrikesminister Kerrys senaste försök att skapa fred har följt mönstret från tidigare fredsansträngningar: upprättandet av en palestinsk stat och dess medborgares rättigheter ses som en restprodukt av Israel och dess medborgares rättigheter och säkerhet. Det har lett till ett allt hårdare israeliskt grepp om Västbanken och Gaza och, framför allt, över 600 000 bosättare(1980 när EU första gången fördömde bosättningarna fanns 20 000 bosättare).

Snart finns inte de geografiska förutsättningarna för en tvåstatslösning. Israeliska beslut om ytterligare 14 000 bostäder togs under de Kerry-ledda fredsförhandlingarna. När de byggs kommer också de politiska förutsättningarna att försvinna och Palestina blir världens första virtuella stat, ”a state of mind”. Det vi nu ser är möjligen tvåstatslösningens dödsryckningar.

Att Kerry misslyckades berodde på att alltför stora hänsyn togs till israelisk inrikespolitik samt den försvagade palestinska presidenten Abbas oförmåga att ta politiska risker. Men huvudorsaken var att parterna står alltför långt ifrån varandra. Det Israel är berett att erbjuda palestinierna är långtifrån den, med Folke Bernadottes ord från 1948, ” rimliga och rättvisa” uppgörelse som freden kräver. Kerrys oförmåga att lägga fram ett underlag för en reell förhandling – man kunde inte ens enas om rubriken – speglar hur djup klyftan är. Fredsansträngningarna har blivit diplomatisk alkemi.

Trots de snabbt försvinnande möjligheterna finns ingen annan lösning än den som folkrätten pekar på, tvåstatslösningen. Men den genomför inte sig själv. Historia, religion, en dos kolonialt tänkande och västerländsk skuld har skapat två ojämlika parter där den svagare förväntas anpassa sig till den starkare, som i sin tur ser sig som offer. Om bibeln eller koranen blir lagfart upphör all förhandling. Det är utifrån folkrätten som den rådande asymmetrin i konflikten måste utmanas.

Obalansen började redan för 100 år sedan, med Balfourdeklarationen 1917, som utlovade ett judiskt folkhem i Palestina. Den judiska befolkningen uppgick då till 9 procent, men inget i Balfour sa att de övriga 91 procenten, palestinierna, skulle tillmätas några politiska rättigheter. Följden blev judisk invandring från det antisemitiska Europa och våldsamma sammandrabbningar. FN:s delningsresolution 1947 sågs som en lösning. Ett fullt legitimt beslut, men för palestinierna en djup orättvisa då man förlorade sin egendom på grund av europeiska judeförföljelser, ett brott man knappast såg sig skyldig till. Idén om en palestinsk stat förpassades till den internationella politikens bakgård i och med arabvärldens vägran att erkänna staten Israel och dök inte upp på allvar förrän vid Osloavtalet 1993.

Oslo ledde till att PLO erkände staten Israel innanför 1967 års gränser samt avstod från våld. I gengäld fick PLO en utfästelse att de så kallade slutstatusfrågorna (om bland annat gränser, Jerusalem, säkerhet och hur flyktingfrågan skulle lösas) skulle förhandlas klart inom fem år. Det förutsågs också att det så kallade område C, de 60 procent av Västbanken som Israel genom Oslo fick kontroll över, skulle överlämnas till palestinierna. Inget av detta skedde. I område C genomfördes en väldig bosättningsexpansion i stället. För PLO innebar Oslo ett hopp om en framtida stat (avtalet säger inget om en palestinsk stat), med den palestinska myndigheten som ett embryo. Alltså ingen utfästelse om självbestämmande eller politiska rättigheter. Oslo var ett steg bort från obalansen i Balfourdeklarationen, men inget kliv.

De så kallade kvartettkriterierna som USA, EU, FN och Ryssland kräver att en palestinsk regering ska uppfylla är ett ytterligare exempel på obalansen. PLO ska avstå från våld, erkänna staten Israels rätt att existera, respektera ingångna internationella avtal. Tveklöst nödvändiga förutsättningar för en framtida uppgörelse. Men borde inte samma krav ställas på Israel?

Abbas och PLO, liksom EU, har varit tydliga med att den framtida palestinska staten ska upprättas inom 1967 års gränser. Men premiärminister Netanyahu vägrade besvara frågan var han ville se gränserna. Få vet att han redan 1997 presenterade en karta över hur Västbanken skulle administreras. Utgångspunkten var general Allons säkerhetskoncept från 1967 som innebar att Israel skulle kontrollera Jordandalen samt andra områden utanför palestinska befolkningscentra – i princip det Oslo definierade som område C.

Den bild som framträder i denna vision för palestinierna är således ett antal palestinska enklaver som Israel fullt kontrollerar. I sitt berömda tal i Bar Ilan 2009 talar Netanyahu förvisso om att palestinierna kan få eget styre men med fortsatt israelisk kontroll. Han upprepade denna vision häromveckan. Alltså: kontroll men inget ansvar. Det senare får den palestinska myndigheten axla, med det internationella samfundet som finansiär. Visionen säkerställer Israels säkerhetsbehov, önskan att behålla bosättningarna och ett Israel mellan Medelhavet och Jordanfloden. Men ingen palestinsk ledare kommer att skriva under ett fredsavtal med det innehållet.

Israel anger således var gränserna bör gå, men det sker utanför fredsprocessen och därför är det ingen som hör. Men det märks på marken där murar och bosättningar byggs, enligt ett koncept där den egna säkerheten övertrumfar kraven på palestinska rättigheter. Det är inte obegripligt, men orimligt. Vilka krav på säkerhet tillerkänns palestinierna? Att det egna territoriet respekteras? Att handla fritt med omvärlden? Att kontrollera egna gränser? Tanken går till Kissinger som sa: ”om ena parten kräver absolut säkerhet befinner sig den andra i absolut osäkerhet”.

För PLO, som satsat sitt politiska kapital på en uppgörelse enligt Oslo, har frånvaron av en lösning lett in i en politisk återvändsgränd. Utan trovärdigt hopp om en framtida palestinsk stat ses det palestinska ledarskapet av befolkningen som ett instrument för att upprätthålla ockupationen, inte som ett verktyg för självständighet. För Hamas är det utmärkt näring. Givarsamfundets ansträngningar att bygga den palestinska staten hamnar i samma knipa, och biståndet uppfattas tyvärr alltmer som ett sätt att upprätthålla status quo, och när vålds- och vedergällningsspiralen sveper fram, som på senare tid, riktas ilskan även mot det internationella samfundets impotens att agera.

Det är en väldig utmaning att nu förmå parterna att lämna den blodbesudlade återvändsgränd man fastnat i. Om vägen framåt ska leda till fred, i en tvåstatslösning eller i en annan form, måste palestiniernas politiska och mänskliga rättigheter respekteras fullt ut och den sekellånga asymmetrin gentemot Israel kalibreras. Sker inte det kommer radikaliseringen i området fortsätta, både bland israeler och palestinier.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.