I dag - den 12 augusti - är det "den internationella ungdomsdagen". Årets tema är fattigdom. Vi vill berätta om den relativa fattigdom som även unga vuxna i Sverige lever i denna dag.

Under de senaste femton åren har det skett en gradvis försämring av deras villkor. Vi befarar att de till stor del riskerar att bli en förlorad generation. Orsakerna är flera, men de försämrade ekonomiska villkoren för denna generation väger tyngre än and­ra. Följderna av de unga vuxnas situation i dag kommer i framtiden att påverka oss alla.

Medan människor i de övre åldrarna blir allt friskare går utvecklingen i motsatt riktning bland unga vuxna. Det är en historiskt sett helt ny situation. Långtidssjukskrivningarna har minskat för befolkningen som helhet men ökat bland unga vuxna.

Tidigare var det framför allt äldre som led av psykosociala besvär, men numera är sjukskrivningar för psykiska symtom vanligare bland unga vuxna. Psykiska sjukdomar, syndrom och beteendestörningar är orsaker till 40 procent av sjukskrivningarna i åldersgrupperna upp till 29 år. Bland de unga kvinnorna har så stor andel som 35 procent nedsatt psykiskt välbefinnande. Åldersgruppen 16 till 29 år toppar statistiken för den andel av befolkningen som en eller flera gånger haft självmordstankar - 15 procent för män och 23 procent för kvinnor. Mer än var fjärde ung kvinna och var tredje ung man har alkoholvanor som placerar dem i riskzonen.

Det här och mycket annat om hälsa, boende, arbete och studier avslöjas i "En vitbok om ungas verklighet", en sammanställning av olika rapporter som frilansjournalisten Susanna Kumlien gjort på uppdrag av Hyresgästföreningen, Saco studentråd, Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Jagvillhabostad.nu. Det är ingen rolig läsning. Det handlar om människor som flyttar runt från andrahandskontrakt till kompisens bäddsoffa, om studenter som lever under fattigdomsgränsen, om små möjligheter att komma in på den reguljära arbetsmarknaden och att få en långsiktig och hållbar försörjning.

Tidigare återfanns den största andelen fattiga bland ålderspensionärerna. I dag är det personer mellan 20 och 24 år som har den största andelen fattiga. Drygt var tredje räknas som fattig och värst är det för kvinnor. De unga vuxna toppar statistiken för den andel i befolkningen som av ekonomiska skäl avstått från att köpa medicin. Drygt var femte har inte råd att gå till tandläkaren.

Allra värst är situationen för den grupp på cirka 30 000 personer i åldrarna 20 till 24 år som inte studerar eller arbetar och som levt så under lång tid. Oftare än andra har de problem med missbruk och psykisk hälsa och oftare än andra har de försökt ta sina liv. En annan riskgrupp är de som drabbas av arbetslöshet direkt efter gymnasiet.

Arbetslösheten tredubblades mellan 80- och 90-tal och mest bland unga kvinnor. Det är inte längre den äldre arbetskraften som har den högsta långtidsarbetslösheten. Den är högst i åldrarna 26-29 år. Mer än var tredje arbetslös är en ung vuxen. I slutet av juli var fler än 120 000 personer i åldern 18 till 30 år öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram.

För dem som har ett jobb består arbetslivet ofta av projekt, vikariat och utlasning i en evig cirkel. Andelen unga som arbetar deltid ökar igen efter att ha minskat under en lång rad år. Återigen är kvinnorna överrepresenterade. Till det kommer att socialförsäkringssystemen är byggda för dem som har en längre anställning eller bostad. De som studerar eller har korta osäkra anställningar riskerar att hamna helt utanför.

I storstädernas miljonområden växer andelen unga vuxna som aldrig haft ett jobb. Ännu svårare är det för dem med utomnordisk bakgrund i denna generation.

Tyvärr är högre utbildning inte längre lika självklart vägen till ett tryggt och välbetalt jobb. Bland dem som tog akademisk examen för fyra år sedan står var tionde utanför eller har en svag ställning på arbetsmarknaden. Därför minskar nu för första gången på 20 år ansökningarna till högskolan. Samtidigt höjs kraven på arbetssökande och för ett relativt okvalificerat och lågt betalt jobb krävs det allt oftare högskoleutbildning. Dessutom med dryga studieskulder som barlast.

Den som ändå vågar sig på en högre utbildning får räkna med att leva under mycket knappa omständigheter. Medan socialminister Berit Andnor talar om en fattigdomsgräns vid 8 300 kronor i månaden lever studenter med studiemedel, trots en nyligen genomförd höjning, på cirka 7 200 kronor i månaden. En tredjedel av alla studenter tvingas be sina föräldrar om hjälp varje månad för att klara ekonomin och många måste söka socialbidrag. För att dryga ut kassan är ströjobb det enda alternativet, något som kan inkräkta på studierna.

Studenthälsan i Uppsala konstaterar att var fjärde student bär på en depressiv problematik och att en av tio har en regelrätt depression. Samtidigt har kvaliteten på den högre utbildningen försämrats. Antalet studenter har fördubblats sedan början av 1990-talet medan resurserna till grundutbildningen minskat. Sverige tillhör de länder inom OECD som satsar minst resurser per student i grundutbildning. Och detta i ett land som vill vara en ledande kunskaps­nation.

I dag är bostadsbristen ingen stor politisk fråga. Det byggs mer än förr, men det svenska byggandet ligger på internationellt sett låga nivåer. I resten av EU:s femton länder är nybyggnadstakten mer än dubbelt så hög som i Sverige. Mer än var tredje svensk kommun uppger brist på bostäder till unga och över en halv miljon unga vuxna har svårt att få tag på en bostad på hemorten. Bara för att täcka efterfrågan på bostäder i ålderskategorin 20-27 år skulle det behövas 110 000 nya lägenheter.

De unga vuxna tvingas till svarthandel med hyreskontrakt, till att flytta runt som inneboende eller med andrahandskontrakt, ibland till ockerhyror. Av dem som flyttat från föräldrarna till egen bostad klarar 24 procent inte sina boendekostnader. Ändå har de i mindre utsträckning bostadsbidrag än andra. Ett räkneexempel från Hyresgästföreningen visar att det ofta är dyrare för en student i dag att bo på 29 kvadratmeter än för fyrtio- och femtiotalister att bo i en villa på 142 kvadratmeter. Det som byggts har varit dyrt och riktat till helt andra grupper än just de som har en skral eller normal inkomst.

Att bilda familj, investera i sin framtid, att våga satsa i andra delar i livet blir allt svårare för att inte säga omöjligt med den bostadsbrist som i dag råder i 119 av ­Sveriges kommuner.

Ansvaret för att lösa ungdomskrisen och ge de unga vuxna bättre villkor vilar på riksdag och regering, men också kommuner, arbetsgivare, fackliga aktiva och sociala myndigheter.

Åsa Bjering, Ordförande för Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, Barbro Engman, Ordförande för Hyresgästföreningen, David Svenn, Ordförande för Saco studentråd, Elin Rosenberg, Ordförande för Sveriges förenade studentkårer, Sofia Larsson, Projektledare för Jagvillhabostad.nu