Det starka FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna. Bland dem som intresserat sig för frågan är 34 procent negativa till lagen och endast 23 procent positiva. Motståndet är starkast i åldersgruppen 15–29 år. Flertalet av de positiva är över 60 år. FRA-striden uttrycker ett nytt sätt att förhålla sig till den politiska makten. I detta klimat gynnas Piratpartiet inför EU-valet, medan de etablerade partierna sovit utan att förstå sprängkraften i den nya tidens frågor. Det skriver statsvetarna Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson, båda i Göteborg.
Hur skall vi förstå striden om FRA-lagen? Var FRA-striden bara en tillfällig ungdomsrevolt mot det politiska etablissemanget? Eller var FRA-striden ett uttryck för en mer djupgående samhällsförändring, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar både nya politiska sakfrågor, som FRA och fildelning, som nya arenor för politisk mobilisering, som bloggosfären, Facebook, Twitter etcetera?
Den snabba kommunikationsteknologiska utvecklingen äger rum samtidigt som väljarrörligheten ökar och samhället blir alltmer individualiserat. Vilka nya politiska skiljelinjer kan vi skönja i denna utveckling? Är striden om FRA-lagen kanske ett exempel på hur nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs mot rätten till fri och gränsöverskridande kommunikation i transnationella nätverk?
I 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (Sören Holmberg och Lennart Weibull) var svenska folket övervägande negativt till FRA-lagen.
I undersökningen ställer vi frågan: ”Vilken är Din inställning till den så kal-lade FRA-lagen?” Av de tillfrågade har 34 procent en negativ inställning till lagen, medan endast 23 procent har en positiv inställning. Därutöver svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen.
Motståndet mot FRA-lagen hänger samman med kön, ålder och partisympati. Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är. I åldersgrupperna 15–29 år är motståndet klart starkare än bland 30–60-åringar. Och personer äldre än 60 år ställer sig övervägande positiva till FRA-lagen. Motståndet mot FRA-lagen är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan stödet för FRA-lagen är starkast bland moderater, kristdemokrater och folkpartister.
På väljarnivå följer FRA-opinionen således vänster-högerdimensionen, medan det motstånd på elitnivå som skakade regeringen sommaren 2008 uppvisade en betydligt bredare politisk sammansättning. Det är också värt att notera att hela 43 procent av de tillfrågade säger att de är varken positiva eller negativa till lagen, att de inte känner till den eller att de inte har någon uppfattning. Ur det perspektivet kan FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna.
Förtroende för politiker i allmänhet och för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet uppvisar också ett starkt samband med FRA-åsikter. De som litar på politikerna uppvisar en övervägande positiv inställning till FRA-lagen, medan de som inte litar på politiska företrädare är kritiska. Allmän politikermisstro och bristande förtroende för den sittande regeringen tycks också vara starka drivkrafter bakom svenska folkets åsikter om FRA-lagen.
Utgör då motståndet mot FRA-lagen och kampen för att legalisera fildelning embryot till en ny folkrörelse? Nej, kanske inte. Men båda dessa frågor kan ses som ett uttryck för nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår.
När territoriella gränser förlorar i betydelse och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så förändras också politikens förutsättningar. Frågor om fri kommunikation och om personlig integritet uppvisar ännu så länge endast mycket svag samvariation med den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige.
Debatten om FRA-lagen kan ur det perspektivet tolkas som ett uttryck för en växande motsättning mellan nationalstatens traditionella säkerhetsintresse och de transnationella nätverkens krav på gräns-överskridande och fri kommunikation.
Protesterna handlar om nationalstatens försök att i efterhand återta förlorad kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara, maktmedel och drivkraft: informationen.
På samma sätt möjliggör modern kommunikationsteknologi fildelning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.
Det är efter dessa nya, spirande skiljelinjer som Piratpartiet mobiliserar inför EU-valet den 7 juni. Piratpartiet har en potential att utvecklas till något annat än ett enfrågeparti. Partiets program vilar på liberal grund och framför allt värnar partiet individens frihet. Värnandet av individens frihet tar sig uttryck i krav på stärkande av den personliga integriteten, att kulturen skall släppas fri samt motarbetandet av patent och privata monopol.
Piratpartiet protesterar mot tendenser till minskad personlig integritet och ökad kontroll och övervakning från stater och företag som den nya informationsteknologin möjliggör. Piratpartiet betonar medborgerliga fri- och rättigheter och föreslår tydligare reglering och efterlevnad av samhällskontraktet mellan stat och medborgare. En informationssamhällets medborgarrättsrörelse, om man så vill.
Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.
I vår individualiserade tid har Piratpartiet därför en potential att successivt utveckla sin politiska agenda och möta väljarna med ett bredare program än vad som i dag är fallet.
Piratpartiet har medgång i opinionen och med agendan. Piratpartiets möjlighet att komma in i EU-parlamentet avgörs av dess förmåga att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer till att verkligen gå och rösta. Piratpartiet har sitt överlägset starkaste stöd i de yngre väljargrupperna. Mer än åtta av tio piratpartister är män.
Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen.
Riksdagspartierna har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det är så kort tid kvar till Europavalet?