Debatten om torsken har tagit ny fart den senaste tiden. Isabella Lövins bok "Tyst hav", som sätter fingret på Sveriges och EU:s fiskeripolitik, har fått stor uppmärksamhet i medierna. Det magra resultatet av de senaste förhandlingarna i ministerrådet om torsken i Kattegatt har föranlett en namninsamling med över 10 000 namn som kommer att överlämnas till jordbruksminister Eskil Erlandsson. Den senaste tiden har också ett antal krögare bestämt sig för att sluta servera torsk.
Beståndet i Öresund, där trålfiske är förbjudet av sjötrafikskäl, är livskraftigt, medan västra och östra torskbeståndet i Östersjön samt det i Skagerrak och Nordsjön har sämre status. I det senare fallet finns en svag indikation på att den nedåtgående trenden håller på att brytas. Rekommendationerna från det Internationella havsforskningsrådet, ICES, för dessa tre bestånd är nolluttag eller mycket låga kvoter. Den av EU beslutade kvottilldelningen för 2008 följer i stort rådet för västra beståndet i Östersjön, medan skillnaden mellan rekommendation och tilldelning är störst för östra beståndet i Östersjön och för beståndet i Kattegatt.
Hur kan ministerrådets beslut gå stick i stäv med den biologiska rådgivningen och vad har vi för möjlighet att göra något åt det?
Svaret ligger till stor del i EU:s beslutsprocesser. Nyttjandet av fiskresurserna i EU:s havsområden styrs av den Gemensamma fiskeripolitiken (CFP) som gäller för perioden 2002 till 2012. Det är ministerrådet, det vill säga de 27 jordbruks/fiskeministrarna som fattar besluten om årliga totala kvoter (TAC) och andra förvaltnings- och kontrollåtgärder genom majoritetsbeslut. För Sveriges del är det regeringen som förhandlar och Fiskeriverket som bistår med expertis.
Endast EU-kommissionen får lägga fram förslag. Dessa har oftast en tydlig inriktning mot att åstadkomma en hållbar förvaltning, något som Sverige i de senaste årens förhandlingar valt att kraftfullt stödja. Tyvärr är vi ganska ensamma och många andra medlemsländer lägger i stället ned stor möda på att få högre kvoter i stället för att följa de rekommendationer man begärt och fått från ICES.
Den Gemensamma fiskeripolitiken har inte lyckats leva upp till sina mål, nämligen att åstadkomma fiskbestånd som kan nyttjas långsiktigt hållbart.
Detta konstateras också i två viktiga rapporter från 2007. I den ena rapporten som EU-kommissionen beställt konstaterar konsulterna bland annat att CFP:n är en produkt som ursprungligen härstammar från 1970-talet och som inte har följt med i utvecklingen. Man har inte åstadkommit hållbara bestånd utan tvärtom är huvuddelen av bestånden överfiskade. Överkapaciteten i fiskeflottan, en viktig orsak till många av problemen, har man inte heller lyckats göra tillräckligt åt. Som en följd av detta fiskar EU:s fiskeflotta därför på fortsatt minskande bestånd med en i många fall dålig lönsamhet, vilket även i hög grad gäller Sverige.
Den andra rapporten kommer från den Europeiska revisionsrätten och är baserad på en revision av fiskerikontrollen i de sex största fiskenationerna Spanien, Italien, Frankrike, Holland, Storbritannien och Danmark. I rapporten konstaterar man bland annat att fångstuppgifterna är bristfälliga, att inspektionssystemen inte garanterar att överträdelser upptäcks och att sanktionsåtgärderna är otillräckliga. Också här konstaterar man att en viktig orsak till bristerna är överkapaciteten i fiskeflottan.
Båda rapporterna ger en dyster beskrivning som vi tyvärr måste instämma i. Det är därför dags att förändra EU:s fiskeripolitik.
Förvaltning av enskilda fiskbestånd kan inte vara en politisk förhandlingsfråga där man kan bjuda över varandra utan politikerna måste arbeta med mål och resultatstyrning och kräva regelbundna uppföljningar. Sedan skall det vara upp till EU-kommissionens och medlemsländernas experter, biologer och andra att se till att det blir så. Här kan också de regionala rådgivande nämnderna, där både fiskenäringen och miljöorganisationer är representerade, spela en viktig roll.
Vidare måste miljöpolitiken och fiskeripolitiken integreras. Vi vet ganska väl vilken viktig roll fiskbestånden spelar i de marina ekosystemen och hur olika miljöfaktorer påverkar fisken. Nyckelordet här är ekosystemansatsen, det vill säga vi måste se till hela systemets välbefinnande när vi fattar beslut om nyttjande av en enskild art. Som det ser ut i dag känns en sådan ansats avlägsen, inte minst med tanke på att CFP:n inte skall vara reviderad förrän 2012. Det är därför viktigt att Sverige är pådrivande i ett förändringsarbete och inte minst utnyttjar vårt ordförandeskap nästa år.
Under tiden måste vi arbeta på många fronter inom ramen för nuvarande CFP bland annat genom att stödja EU-kommissionen i det löpande förvaltningsarbetet och genom att påverka våra grannländer på alla nivåer. I det sistnämnda fallet har också miljö- och konsumentorganisationer en viktig roll genom att stödja sina systerorganisationer.
När den gemensamma fiskeripolitiken misslyckas blir det extra viktigt att förbättra villkoren för fiskbestånden med nationella åtgärder. Fiskeriverket kommer att arbeta aktivt för att få ner överkapaciteten i fiskeflottan och anpassa den efter resursen, föra diskussioner med grannländer om gemensamma åtgärder, samt prioritera fiskerikontrollen.
Under året kommer vi dessutom att ta fram förslag till nationella regler som bygger på fiskestopp under lekperioder, stängda områden och krav på selektiva redskap.
AXEL WENBLAD,
Generaldirektör, Fiskeriverket
INGEMAR BERGLUND,
Avdelningschef, FoU-avdelningen
JOHAN LÖWENADLER-DAVIDSSON,
Avdelningschef, Kontrollavdelningen
BENGT STRÖMBLOM,
Avdelningschef, Resursavdelningen