DN Debatt

”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert”

Svenska soldater och amerikanska stridsflygplan på Kallax flygplats under övningen Nordic Challenge i maj. ”Trots att Ryssland egentligen är långt svagare än under kalla kriget riskerar vårt agerande att bli en självuppfyllande profetia”, skriver debattörerna.
Svenska soldater och amerikanska stridsflygplan på Kallax flygplats under övningen Nordic Challenge i maj. ”Trots att Ryssland egentligen är långt svagare än under kalla kriget riskerar vårt agerande att bli en självuppfyllande profetia”, skriver debattörerna.

Stanna utanför alliansen. Ett svenskt Natomedlemskap skulle cementera 
den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians, och riskera att leda 
till ytterligare aggression från Ryssland. Vi rekommenderar därför att Sverige 
inte går med i Nato, skriver två forskare vid Försvarshögskolan.

Politiker och säkerhetspolitiska debattörer framställer ofta ett svenskt medlemskap i den Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) som en realistisk och närmast oundviklig politik för att hantera ett allt aggressivare Ryssland. Vi menar dock att rysk aggressivitet åtminstone delvis bör ses som en produkt av den Nato-utvidgning som allt djupare har trängt in i det Ryssland ser som sin intressesfär, och som därmed kränkt rysk stormaktsidentitet. Ju starkare hotet från väst upplevs, desto mer desperat kan vi anta att Ryssland kommer att agera för att bekräfta denna stormaktsidentitet. Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians kan ett svenskt Nato-inträde därför skapa förutsättningar för ytterligare rysk aggression. På basis av denna analys rekommenderar vi att Sverige fortsätter att stå utanför organisationen.

Det stormar återigen i svensk säkerhetspolitisk debatt. När försvarets förmåga alltmer ifråga­sätts, inte minst av försvarsmakten själv på grund av dåliga ekonomiska förutsättningar, lockas många av ett svenskt Nato-inträde. Enligt en opinionsundersökning nyligen vill 41 procent av svenskarna att Sverige ska ansluta sig till Nato, medan 33 procent helst ser att vi stannar utanför (Aftonbladet 27/5).

Inte sällan framställer politiker och debattörer ett svenskt Nato-medlemskap som den enda ”realistiska” lösningen på Sveriges säkerhets­politiska problem – främst det ryska hotet som det framstår efter Ukrainakrisen. En av lösningens förkämpar, folkpartiledaren Jan Björklund, uttrycker en utbredd åsikt när han säger att ”Utvecklingen i Ryssland är oroande. Putin beter sig brutalt och oförutsägbart. Det är dags att Sverige går in fullt ut i Nato-samarbetet. För säkerhets skull.” (Folkpartiets hemsida, 7/8 2014).

Idén att Sverige bör gå med i Nato framställs ofta som om en logisk följd av den teori om internationell politik som brukar kallas ”politisk realism”. Därför är det kanske förvånande att världens mest kända nu levande realist, professor John Mearsheimer vid Chicagouniversitetet, i en artikel i Foreign Affairs nyligen skrev att Ukrainakrisen inte bara kan skyllas på Ryssland. Enligt Mearsheimer har krisen provocerats fram under en två decennier lång Nato-utvidgning och EU-utvidgning.

Mot bakgrund av denna utvidgningspolitik menar Mearsheimer att ryskt agerande faktiskt är helt logiskt. När väst plötsligt börjar trampa i Rysslands bakgård och försöker alliera sig med ett land av Ukrainas strategiska betydelse bör det inte komma som någon överraskning att landet svarar aggressivt. Även om det är djupt beklagligt är det politiskt begripligt. På samma sätt kan vi förvänta oss att USA skulle agera om Kina plötsligt försökte skapa militära allianser med Kanada eller Mexiko.

Mearsheimer beskriver USA:s och Natos hantering av Ukrainakrisen som ett uttryck för en ”liberal illusion” – det vill säga tanken att politiska konflikter i Europa tillhör det förgångna och att nya samarbetsideal övertrumfar tidigare maktlogik. Vi menar att en liknande illusion genomsyrar den svenska debatten. Till exempel argumenterar förre försvarsministern Sten Tolgfors tillsammans med FOI-forskaren Mike Winnerstig för svenskt Nato-medlemskap genom att hävda att det inte riktar sig mot någon, ”utan är ett ställningstagande för de värden och den samarbetsordning som Europa byggt sedan murens fall” (GP 18/6 2014).

Mearsheimers analys är tänkvärd. Realismen är dock inte den enda teoribildningen som kan användas för att ifrågasätta det kloka i ett svenskt Nato-medlemskap. Under det senaste decenniet har ett intressant komplementärt perspektiv vuxit fram, då statsvetare runt om i värden har visat att stater inte bara bryr sig om sin fysiska säkerhet utan även har ett intresse av stabil identitet.

Utifrån detta perspektiv går det att anta att kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall föranledde en identitetskris i många stater. Inte minst Ryssland fick det allt svårare att upprätthålla sin identitet som ledande stormakt. Under de senaste två decennierna har Nato och EU dessutom strött salt i såren genom att successivt utvidga österut och erbjuda forna Sovjetrepubliker partnerskapsavtal.

Forskningen visar att stater kan reagera på sådana identitetshot på olika sätt – till exempel genom skam, förnekelse eller, som i Rysslandsfallet, en känsla av att vara kränkt. Den stat som känner sig förolämpad, till exempel för att den inte erkänns som stormakt, försöker troligen bevisa att den visst är en stormakt. Behovet av att säkerställa identiteten kan då antas föda aggression.

Vad kan vi utifrån detta perspektiv förvänta oss att ett svenskt Nato-medlemskap skulle åstadkomma? Då svensk identitet i många århundraden har definierats i motsatsställning till ett ryskt hot kan en förnyad rysk hotbild säkra svensk säkerhetspolitisk identitet. Ett Natomedlemskap skulle visserligen utmana identiteten som neutral och alliansfri, men i stället trygga andra identiteter: ett demokratiskt och västeuropeiskt Sverige som sätter hårt mot hårt och inte riskerar att falla i eftergiftspolitikens fälla.

Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians skulle ett svenskt Nato-medlemskap paradoxalt nog även kunna säkra Rysslands identitet som stormakt. Vi vill inte på något sätt försvara denna identitet eller Rysslands alltmer aggressiva beteende. Samtidigt är det viktigt att förstå den växelverkan som faktiskt finns mellan vårt eget agerande i säkerhetspolitiska frågor och Rysslands behov av att bekräfta en viss identitet.

Framförallt vill vi peka på att ett medlemskap i Nato mycket väl kan bidra till att skapa förutsättningar för exakt de situationer som man vill undvika genom medlemskapet. Häri ligger den stora risken: trots att Ryssland egentligen är långt svagare än under kalla kriget riskerar vårt agerande att bli en självuppfyllande profetia med ett eskalerande säkerhetsdilemma som följd.

Vi rekommenderar därför att Sverige inte går med i Nato. Sveriges säkerhetsproblem kommer inte att försvinna genom att stanna utanför organisationen. Men de kommer heller inte att lösas om vi går med i den. Upplevda säkerhetshot kommer alltid att finnas. Staters strävan efter maximal säkerhet är fullt förståelig, men osäkerhet är dessvärre något ofrånkomligt som inte helt kan överbryggas. Det enda rimliga är därför att undvika enkla lösningar utan hänsyn till identiteternas avgörande betydelse för den internationella säkerhetspolitiken och samtidigt lära sig leva med ett visst mått av osäkerhet.

Dagens artikelförfattare

Linus Hagström, professor i statsvetenskap med inriktning mot säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan och seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet 
Tom Lundborg, 
lektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan och forskare vid Utrikespolitiska institutet

Läs mer. Fler debattartiklar på DN Debatt

• ”Stoppa övergreppen mot funktionsnedsatta föräldrar”. Ny forskning visar att barn till föräldrar med ­utvecklingsstörning mycket väl kan ha trygg anknytning, skrev sex forskare den 8 juni.

• ”Bergwallkommissionen ­förbiser de stora bristerna i domstolarnas bevisvärdering”. Om rättsväsendet skall lära sig av de misstag som begicks måste 
vi också tala om dessa fel, skrev Christian Dahlman den 8 juni.

• ”Tyskland är ingen bra förebild i energipolitiken”. Att enligt tysk modell stänga kärnkraftverk i förtid gör elen dyrare, ­osäkrare och ökar koldioxidutsläppen. Vi måste välja en annan väg, skrev representanter för industri och fackförbund den 7 juni.

• Fler inlägg DN:s debattsida