I DN:s artikelserie ”Skogen vi ärvde” diskuterar Maciej Zaremba den svenska skogspolitiken och hur den tillämpas. Zaremba driver sina teser på ett mycket effektfullt sätt. Problemet ur vårt – och den allmänintresserade läsarens – perspektiv är att argumentationen är ensidig, behäftad med sakfel och i långa stycken felriktad.
Låt mig säga att vi från Skogsstyrelsens sida självklart uppskattar en granskning och diskussion av skogspolitikens tillämpning och vår roll. Att låta åsikter brytas mot varandra är ett sätt att flytta fram positionerna och öka tydligheten.
Ur bland annat det perspektivet är det anmärkningsvärt att Zaremba och DN ägnar fem stora artiklar åt att angripa Skogsstyrelsen och andra, utan att ge ifrågasatta parter möjlighet att svara på frågor och bemöta påståenden i artiklarna.
Läsaren förleds att tro att Zarembas texter är lika objektivt sanningsenliga som de är välskrivna. Det är de inte.
Naturligtvis finns flera viktiga poäng i artiklarna. Exempelvis är resonemanget i den avslutande delen om människans plats, ibland klämd mellan skogsbrukets och de rödlistade arternas intressen, mycket tänkvärt.
Och naturligtvis är vi självkritiska. Vi arbetar hela tiden med att förbättra det som i dag inte fungerar optimalt.
Till det hör frågan om jäv, där Zaremba tar upp ett exempel från Gotland. I det aktuella fallet har inget fel begåtts av handläggaren utifrån våra riktlinjer. Men riktlinjerna ska ses över.
I en artikel hävdas att Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning inte kan överklagas. Men en avverkningsanmälan är just en anmälan, som markägaren enligt skogsvårdslagen är skyldig att göra. Syftet är att vi ska kunna prioritera det mest angelägna och agera för bättre miljöhänsyn och föryngringsåtgärder. Efter sex veckor kan markägaren genomföra det som är planerat om inte vi har gett andra direktiv.
Det finns alltså inget beslut som kan överklagas såvida vi inte har hört av oss. Däremot har Zaremba rätt i att vi kan vässa våra klor ytterligare när det gäller rådgivning och tillsyn kring miljöhänsyn vid avverkning. Det arbetet pågår.
Skogsstyrelsen är en myndighet. Det innebär att vårt uppdrag är att genomföra den av regering och riksdag beslutade skogspolitiken i praktiken.
Det innebär också att den som kritiserar Skogsstyrelsen för den rådande politiken skjuter vid sidan av måltavlan. Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen.
Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper.
Vi ska tillämpa, utvärdera och vid behov föreslå förändringar av politiken. Först efter ett avgörande i det politiska systemet ska vi agera utifrån detta.
När myndighetsföreträdare gör egna tolkningar av politiken utifrån personliga åsikter, kallar jag det inte ”civilkurage” utan i stället djupt odemokratiskt. Vårt eget tyckande ska inte styra skogspolitiken. Det gör de folkvalda, alltså ytterst folket.
Också juridiken måste vägas in. I den sista delen av serien skildrar DN fallet med Änokdeltat, där Skogsstyrelsen överklagat förvaltningsdomstolens beslut att neka avverkning.
Det är verkligen inte så som Zaremba hävdar att vi ”kämpar… för att denna skog skall huggas ned”. Men rättsläget är oklart, klargörande domar saknas. Först efter ett tydligt domslut får det politiska systemet tillräcklig vägledning för nya och möjligen skarpare regler.
Den oheliga allians med skogsnäringen som Skogsstyrelsen anklags för i artikeln ”Skogens maffia” finns naturligtvis inte.
Däremot vill vi ha en rak och öppen dialog med hela skogssektorn, inte minst för bättre miljöhänsyn i skogen. Att misstänkliggöra Skogsstyrelsen för att vi talar med näringen är som att ställa en båt till svars för att den är omgiven av vatten. En sektorsmyndighet som inte resonerar med sin sektor lär ha små möjligheter att nå resultat.
I regeringens proposition ”En skogspolitik i takt med tiden” (2007/08:108) är hållningen tydligt uttalad: hela sektorn har ansvar för miljön, och de åtgärder som behövs för att bevara natur- och kulturmiljövärdena är ett gemensamt ansvar för myndigheter och skogsbruk.
Skogsstyrelsen delar regeringens och många andras bedömning att hänsynen till natur- och kulturmiljövärden i skogen behöver förbättras.
Vårt uppdrag här är klart formulerat: Vi ska samverka med näringen för att nå ett bättre resultat i miljöfrågorna. Vi utarbetar nu tydligare uppföljningsmetoder för bättre samsyn om hur resultaten ska tolkas.
Men ansvaret för att se till att hänsynen verkligen ökar ligger på näringen. Grundprincipen ”frihet under ansvar” är fastslagen av riksdagen.
Vi har sedan en tid skärpt vår tillsyn av skogsvårdslagen. Vi ser utöver det en stor möjlighet till konkreta förbättringar av skogsbrukets miljöhänsyn i samtalsmodellen. Projektet ”Dialog om miljöhänsyn” syftar bland annat till att skapa en gemensam målbild inom sektorn för vad som är god miljöhänsyn. Mycket återstår, men vi tycker oss vara på god väg.
Maciej Zarembas artiklar är skrivna med patos och litterär finess. På några punkter har dock det känslomässiga anslaget ställt sig i vägen för förmedlandet av korrekta fakta.
Mest flagrant blir det kanske i avsnitt 3 i serien, med rubriken ”Motorsågsmassakern”, som bygger på en helt felaktig utgångspunkt. ”Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen” hävdas det. Sedan följer en fantasifull fiktiv rättegång kring fallet Harald Holmberg utanför Lycksele.
Skogsvårdslagen kräver inte kalhyggen. Det gör inte heller Skogsstyrelsen. Lagen medger en rad olika skogsbruksmodeller – även de metoder som vi bedömde skulle ge för dålig återväxt på Holmbergs marker, kan fungera under andra förutsättningar.
Vi har en policy för hyggesfritt skogsbruk som slår fast att det bör öka. Vi har från och med i år en person på varje distrikt med särskilt ansvar för frågan. Vi har bett Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att ta fram en aktuell kunskapssammanställning kring hyggesfritt skogsbruk.
Till sitt imaginära vittnesbås kallar Zaremba en rad forskare och andra sakkunniga. De har en sak gemensamt: de styrker artikelförfattarens teser. Ingen motvikt ges, ingen annan röst får komma till tals; då skulle bilden riskera att nyanseras på ett sätt som inte passar syftena med texten.
Det förhållningssättet är raka motsatsen till den samtalets väg som vi har valt, och som vi är övertygade om kommer att leda till förbättringar för miljön i skogen.
Monika Stridsman, generaldirektör, Skogsstyrelsen