Tänk dig att någon en natt tapetserar Stockholms City med en stor mängd affischer. På dessa finns antisemitiska slagord, hakkors och hyllningar av Förintelsen. Affischerna är tryckta och några exemplar fanns uppsatta ett år tidigare på en mindre ort i landet. Då revs de snabbt ner. Nu hinner många läsa i morgonrusningen innan saneringsföretagen har gjort sitt.
Polisen lyckas gripa några yngre män som erkänner att de har satt upp affischerna. Men efter en kort utredning måste man konstatera att spridningen av hatpropagandan är straffri. Eftersom affischerna är tryckta och hade spritts i samma upplaga tidigare är brottet preskriberat.
Det här är inte bra. Den som sprider hatbudskap på detta sätt bör straffas.
Att straff uteblir i ett fall som detta är en följd av hur den aktuella lagen - tryckfrihetsförordningen - är konstruerad. Den särbehandlar texter som är "tryckta", det vill säga överförda från ett medium till ett annat genom fysisk överföring, genom att texten "trycks" fast på papperet, tyget eller vad det må vara. Sådana texter får grundlagsskydd, andra får det normalt inte.
Men den nya digitala tekniken har medfört att det ofta är omöjligt att avgöra om en text är "tryckt" eller inte. Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL), som ska försöka bedöma detta, avger numera alltsomoftast utlåtanden där beskedet är att det inte går att säga om texten är tryckt.
En konsekvens av detta är att man inte kan veta vem som är behörig åklagare och om det ska vara jury i rättegången. Vi skiljer nämligen i Sverige på tryckfrihetsprocess (med JK som åklagare) och vanlig rättegång. De båda rättegångstyperna kan inte blandas. Det skulle väl inte göra så mycket om det inte vore så att det i praktiken innebär att det inte går att beivra ett brott - till exempel förtal, olaga hot, uppvigling eller hets mot folkgrupp - som begås genom en text som möjligen är tryckt men inte säkert. Den skyldige går fri.
Inte heller detta är förstås bra. Den som begår ett brott ska kunna straffas.
Exemplen på skadliga effekter av den nuvarande grundlagsregleringen kan flerfaldigas. Orsaken till bristerna i regleringen är att grundlagarna - tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen - är bundna till viss teknik. Effekterna av detta teknikberoende är tydligast när det gäller skriven text, men de finns också beträffande exempelvis film och musik.
De existerande grundlagarna inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området tillkom före den explosion av digital text- och bildproduktion som vi har upplevt de senaste 15 åren, och före internet. Gränsdragningen mellan yttranden som åtnjuter ett särskilt starkt grundlagsskydd och andra yttranden gjordes alltså före hemsidornas tid, långt före bloggarnas.
Med åren har lagstiftaren lappat och lagat i grundlagarna för att anpassa dem till den nya tiden. Men fortfarande bygger regleringen på en åtskillnad som baseras på teknik. En tidning på nätet behandlas i princip annorlunda än en tidning på papper.
En statlig utredning, Tryck- och yttrandefrihetsberedningen, har haft i uppdrag att undersöka om det går att åstadkomma en reglering som inte knyter grundlagsskyddet till teknik. I stället skulle reglerna kunna hängas upp till exempel på det ändamål som lagen ska tillgodose. Det vore ganska naturligt, för så resonerar man i nästan alla andra sammanhang när man lagstiftar.
De förslag om en teknikoberoende reglering som utredningen lämnade var emellertid oacceptabla och har sågats av remissinstanserna. Förslagen innebar nämligen en drastisk sänkning av skyddet för yttrandefriheten i medierna. Och Tryck- och yttrandefrihetsberedningen trodde egentligen inte själv på förslagen.
Efteråt kan man emellertid konstatera att utredningen avstod från att pröva möjligheten att skapa ett teknikoberoende grundlagsskydd utan försämringar i skyddet för yttrandefriheten i medierna inklusive den utomordentligt viktiga meddelarfriheten. Man tycks ha utgått från att det inte gick att göra.
Och detta är en föreställning som länge tycks ha funnits hos både lagstiftare, medieföreträdare och andra intresserade: Vårt starka skydd för tryck- och yttrandefriheten försvinner om tryckfrihetsförordningen skrotas. Men det är en myt. Det går mycket väl att behålla skyddsnivån för de yttranden där den behövs även om lagen släpper teknikberoendet. Det är komplicerat, men det går.
En ny sorts reglering innebär att man får slopa det starka grundlagsskyddet för tryckta texter på sådant som visitkort, klistermärken och t-tröjor. Men det lär man kunna göra utan stor sorg. Och varför ska sådana texter ha ett starkare skydd - som de har i dag - än det som sägs till exempel vid demonstrationer, på teaterföreställningar och i bloggar?
Det som spökar är nog i första hand att många misstänker att det inte finns någon verklig vilja hos våra politiker att bevara det nuvarande mycket starka skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Men det är orimligt att tänka så.
För det första bör politikerna naturligtvis se till att lagarna har det innehåll som de själva, i sin egenskap av demokratiskt valda företrädare för folket, anser riktigt och bra.
Och för det andra finns det inte något skäl att tro att våra politiker verkligen skulle vilja sänka nivån på skyddet för tryck- och yttrandefriheten på något betydelsefullt sätt. Meddelarfriheten och den nästan obegränsade yttrandefriheten i medierna står sig mycket stark. Detsamma gäller förbudet mot censur och den i princip fria etableringsrätten på medieområdet. Om det finns något hot så kommer det från EU, där skyddet för tryck- och yttrandefriheten är lägre och där man ibland har svårt att förstå varför vi värderar våra regler så högt. Men detta är ett hot som vi kan avvärja lika bra med en teknikoberoende lag.
Ska man då låta frågan om en teknikoberoende lagstiftning utredas på nytt eller ska vi nöja oss med de ganska goda lagar som vi har? Ja, vad ska man egentligen svara på den frågan? Är det inte ändå bäst att behålla det vi har? De nuvarande grundlagarna fungerar väl ändå hyggligt?
Jadå, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen fungerar hyggligt. I de allra flesta fall är det inte något problem. Men en och annan person som utan tvivel borde dömas för brott slipper undan på grund av lagens konstruktion. Det har hänt, och det kommer att hända igen. Och grundlagarna tar inte full hänsyn till dagens kanske viktigaste medium, internet. Varför ska vi nöja oss med det?
Låt oss i stället skaffa oss en modern yttrandefrihetsgrundlag som undanröjer nuvarande egendomligheter, som ger full möjlighet att ingripa mot bland annat hatbrott och som utgår från dagens och framtidens verklighet inom kommunikation och medier. Men låt oss i allt väsentligt behålla grundlagsskyddet på samma höga nivå som i dag.
GÖRAN LAMBERTZ