Public service behöver nya idéer för att fortsätta vara ledande. Med fransk-tyska kulturkanalen Arte som förebild skulle en Arte Nord-kanal öka tillgängligheten till det kulturmaterial som produceras i Norden. En marknad på 20–25 miljoner, i stället för enskilda länders befolkningar, fördjupar det nordiska samarbetet, skriver Mats Johansson och Olemic Thommessen.
Många tv-tittare i de nordiska länderna önskar sig ett större utbud av europeisk och nordisk film, dokumentärer och kulturnyheter. Det är ett önskemål vi möter i väljarkontakter som kulturpolitiker i våra respektive länder. Vi har därför tillsammans i Nordiska rådet väckt frågan om en nordisk kulturkanal/portal, och presenterat den vid en nordisk konferens om framtiden för public service på Hanaholmens kulturcentrum för en tid sedan. Nordiska rådets kulturutskott har också nyligen behandlat förslaget vid ett rådsmöte i Oslo.
Bakgrunden är decennier av misslyckade försök att på nordisk basis skapa något gemensamt där helheten är större än delarna. Var för sig försöker de nordiska programföretagen tillgodose efterfrågan på ett ökat kulturutbud, till viss del också med samproduktioner inom Nordvisionen sedan dess start 1959.
Väl medvetna om det redan existerande goda samarbetet för gemensam produktion och förmedling menar vi att tiden nu kan vara mogen för ett större grepp. Public service behöver nya idéer om kvalitet i utbudet för att fortsätta spela en ledande roll i konkurrensen från de privata alternativen. Teknikens utveckling talar för utökat samarbete.
Förebilden är den fransk-tyska kulturkanalen Arte. Sedan starten 1992 har den förvisso samlat en liten del av den stora publiken i Europa, men ändå med sitt fokus på kulturutbud kunnat spela en kompletterande roll över gränserna i de båda ledande europeiska kulturländerna. Arte skulle också kunna vara en medaktör i Arte Nord, och tillföra utomnordisk produktion. Och omvänt; ett samarbete med Arte skulle kunna stärka förmedlingen av nordisk kulturproduktion till resten av Europa.
Utgångspunkten för ett nytt upplägg kunde vara en utbyggnad av de play-plattformar som har blivit en uppskattad ny distributionsform för television i flera länder. Ett nordiskt kultur-play, Arte Nord, skulle på ett helt annat sätt än i dag öka tillgängligheten till det kulturmaterial som redan produceras i länderna. Framförallt skulle det kunna paketeras och marknadsföras mer effektivt än dagens splittrade utbud.
En sådan organisation skulle kunna sänka tröskeln för ett genombrott: liten och effektiv, utan eget produktionsuppdrag utöver nödvändig presentation, redigering och textning. Tidigare upplägg för nordiska kanaler har stupat på bilden av en onödig överbyggnad som skulle konkurrera om begränsat nationellt utrymme och resurser. Föga förvånande har tidigare företagsledningar, i brist på uppsida för den egna verksamheten, sett sådana propåer mest som bara en onödig kostnad. Den nya tekniken skulle till en minimal riskinsats också kunna öppna dörren till ny finansiering.
En annan tidigare försvårande omständighet är att de nordiska tittarna prioriterar olika, vilket i den gamla tekniken försvagade en gemensam programtablå, lika för alla länder. I den digitala världen bestämmer tittaren själv över menyvalet, som dessutom skulle kunna komponeras utifrån nationella preferenser, på samma sätt som Arte har olika profil i respektive land.
Framtidens digitalt baserade medieutbud kommer att vara mer fragmenterat och spetsat i förhållande till publiknischer än det vi känner i dag. Det talar för att public service behöver öka kvalitetsutbudet snarare än produktionen av lättare underhållning för att klara konkurrensen. Arte Nord vore ett tillskott till floran av kvalitetsprogram.
Ett nordiskt mervärde med en gemensam tv-satsning vore att motverka den alltmer hotade språkförståelsen över gränserna. I dag har yngre generationer nordbor svårare att följa samhällsutvecklingen i respektive nordiskt land. De stora medierna har av ekonomiska skäl prioriterat ner bevakningen över gränserna och spridningen av oöversatt litteratur är minimal. Men framgången för ”Skavlan” visar att det fortfarande är fullt möjligt att operera med skandinaviska som utgångspunkt i många sammanhang, till exempel debattprogram, kommentarer och programannonsering.
Etableringen av en gemensam tv-lösning för kultur illustrerar möjligheterna vi har att förnya den skandinaviska språkgemenskapen. Ska vi fördjupa det nordiska samarbetet må vi ta i bruk de drivkrafter som ligger i att tänka på marknader med på 20–25 miljoner människor i stället för enskilda länders befolkningar.
I en värld där globaliseringen gör sig allt starkare gällande kommer de nordiska länderna att behöva stärka samarbetet på fler områden. Men låt oss börja med att stärka det som redan finns och utgör kärnan i gemenskapen: språket, historien, kulturen.