Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Nordisk förbundsstat kan möta framtidens kriser”

”Det är dags för den nordiska arbetsmarknaden 2.0 med juristernas hjälp. I stället för att smådutta med enstaka besvärliga paragrafer borde vi göra en gemensam lagstiftning från grunden”, skriver Gunnar Wetterberg.
”Det är dags för den nordiska arbetsmarknaden 2.0 med juristernas hjälp. I stället för att smådutta med enstaka besvärliga paragrafer borde vi göra en gemensam lagstiftning från grunden”, skriver Gunnar Wetterberg. Foto: Henrik Montgomery TT

Realistisk utopi. EU:s framtid är så oviss att det borde ligga i de nordiska staternas intresse att fördjupa frågan om en gemensam statsbildning. Tillsammans skulle de fem länderna vara en av världens tio–tolv största ekonomier. Norden bör samla sig kring frågor som invandring, försvar och arbetsmarknad, skriver Gunnar Wetterberg, historiker.

Foto: Maja Suslin/TTFör några år sedan skrev jag om hur de fem nordiska staterna skulle kunna gå samman (DN Debatt 27/10 2009 och 13/12 2009). Reaktionerna blev så starka och positiva att jag fick Nordiska rådets uppdrag att skriva ”Förbundsstaten Norden”.

När jag for runt med boken i huvudstäderna fick jag samma reaktion på flera ställen. ”Inte nu, allting fungerar – men om det kommer en riktig kris vore det bra att ha.”

Det var 2010. Nu börjar krisen få skärpa och kontur, på flera olika plan, en del akuta och en del mer långsiktiga:

1. Euron och det europeiska banksystemet skakades illa av Lehman Brothers och av Grekland, men också av eurostaternas oförmåga att följa sina egna regler. Krisen är överstånden, men på tio–femton års sikt är det svårt att säga om euron kommer att bestå.

2. Schengenavtalet fungerar inte utan Dublinförordningen, och kanske inte ens då. Invandringsvågen genom Europa har satt de nordiska regeringarna på svåra prov. Oförmågan att samarbeta har blivit ett direkt hot både mot den nordiska passunionen från 1950-talet och mot den spirande sammanflätningen av Skåne och Själland runt Öresundsbron, nordismens mest påtagliga resultat de senaste årtiondena.

3. De stora brittiska partiernas agerande i EU-frågan innebär att det finns en överhängande risk för att Storbritannien kommer att rösta för utträde. Turbulensen inför omröstningen kan få allvarliga följder för de finansiella marknaderna på kort sikt, och med ett EU utan Storbritannien skulle de nordiska ländernas intressen få än svårare att göra sig hörda i Europa.

4. Det ryska agerandet i Moldavien, Georgien och Ukraina är mycket oroande. Ryssland har systematiskt understött separatister som brutit sig loss och etablerat ”självständiga” stater. Risken att taktiken kommer att användas även mot de baltiska staterna kan inte avfärdas.

5. Den nordiska rörligheten har räddat sysselsättningen och lindrat flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Allt fler svenskar arbetar i Danmark och Norge, och nordiska ingenjörer står för viktiga insatser i den svenska verkstadsindustrin. Pendlingen och arbetsflyttningarna skulle vara vanligare, om inte skatter, socialförsäkringar och avtalsförsäkringar skilde sig så mycket åt mellan länderna.

Dessa fem frågetecken är handfasta exempel på den tes jag drev i ”Förbundsstaten Norden”. Tillsammans skulle de fem länderna vara en av världens tio–tolv största ekonomier. Därmed skulle de ha en självklar plats i G20 och höra till de viktigaste medlemmarna i EU och Nato, om förbundsstaten valde den lösningen. Inom sitt eget område skulle de kunna utarbeta smidiga lösningar på stora problem, som kunde tjäna som ett föredöme i Europa.

Sådana lösningar vore lättare att komma fram till om länderna samarbetar inom den institutionella ram som en förbundsstat skulle ge. Då kan man ge och ta mellan olika frågor, i stället för att alla måste bli överens om allting i varje enskild förhandling.

Men en förbundsstat är inte snuten ur näsan. Därför borde de nordiska regeringarna snarast samla sig kring åtgärder för vart och ett av problemen:

- Hotet mot den nordiska passunionen måste mötas med en nordisk invandringsunion. De nordiska länderna måste på några månader ena sig om ett handlingsprogram som gör att olägenheterna vid gränserna kan minskas, samtidigt som man har en gemensam syn på hur migrationen ska kunna föras vidare till framgångsrik integration. Gräns- och id-kontrollerna hotar annars att förstöra miljardvärden genom uteblivna satsningar och flöden över gränserna, i synnerhet kring Öresund.

De nordiska länderna måste på några månader ena sig om ett handlingsprogram som gör att olägenheterna vid gränserna kan minskas, samtidigt som man har en gemensam syn på hur migrationen ska kunna föras vidare till framgångsrik integration. Gräns- och id-kontrollerna hotar annars att förstöra miljardvärden.

- De nordiska länderna har i många frågor intressen och ståndpunkter nära de brittiska. Schengen och euron är exempel på storstilade politiska initiativ uppifrån som haft svårt att klara krisernas snålblåst. Att förverkliga EU:s inre marknad vore stort nog, utan att villa bort sig i en överstatlighet som är dåligt anpassad till medlemsstaternas skiftande förutsättningar och värderingar. Ett kraftfullt nordiskt stöd åt britternas lagomlinje är dubbelt angeläget, både därför att det ofta är rimligt i sak och därför att Norden har dåligt råd att mista en meningsfrände i EU.

- På försvarsområdet har flera viktiga deklarationer kommit till stånd, senast avtalet med Danmark häromdagen. Det är viktigt att detta omsätts i handfast samarbete, men det vore också angeläget att få Nordens säkerhetspolitiska läge belyst ur ett mer övergripande perspektiv. I Stoltenbergrapporten för några år sedan fanns en viktig ansats. Om staterna har svårt att genomföra en förutsättningslös studie borde uppdraget gå genom Nordiska rådet till ett antal erfarna forskare, praktiker och politiker.

- På arbetsmarknadens område borde nästa steg kunna luta sig mot två stora framgångar: det nordiska juristsamarbetet i 1900-talets början och den öppna arbetsmarknaden på 1960-talet. Det tidiga samarbetet gav oss en samordnad civilrätt och på 1920-talet en modern äktenskapsbalk, som var radikalast i världen och kraftigt bidrog till kvinnornas ekonomiska frigörelse. Det är dags för den nordiska arbetsmarknaden 2.0 med juristernas hjälp. I stället för att smådutta med enstaka besvärliga paragrafer borde vi göra en gemensam lagstiftning från grunden. Gemensam arbetsrätt, harmoniserade regler i socialförsäkringarna och samordnad beskattning av arbete skulle ta den nordiska integrationen många steg längre. Det skulle gå rakt in i många medborgares vardag, karriärvägar och framtidsutsikter.

Om medborgarna ser att nordismen ger konkreta resultat blir det lättare och mer meningsfullt att närma sig den stora frågan. EU:s framtid är så oviss att det borde ligga i de nordiska staternas intresse att fördjupa frågan om en gemensam nordisk statsbildning. Om EU består kan en nordisk förbundsstat bidra till unionens utveckling genom att pröva nya samarbetsformer, som sedan kan tillämpas inom unionen i dess helhet. Om EU krackelerar är det klokt att ha förberett en annan lösning.

Under de år som har gått sedan jag skrev de första artiklarna har gensvaret blivit starkare och mer positivt än jag hade vågat tro. Föreningarna Norden har engagerat sig, näringsliv och fackliga organisationer har varit positiva, och drygt 40 procent i alla länderna svarade i opinionsundersökningar att förbundsstaten är en ”god” eller ”ganska god” idé.

När boken hade publicerats frågade en journalist hur stor jag trodde chansen var att det skulle bli av. ”Fem procent”, svarade jag då – men kanske är det dags att revidera upp prognosen till åtta. Förbundsstaten Norden är en realistisk utopi med allt mer verklighet på sin sida.

Foto i text: Maja Suslin/TT

DN Debatt. 16 januari 2016
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.