Nordvästra Afrika står på randen till krig. Situationen är den värsta på snart 20 år. Aldrig förr har läget varit lika alarmerande som nu. EU har möjlighet att påverka utvecklingen i fredlig riktning och Sverige bör spela en aktiv roll för detta.

Västsahara är Afrikas sista koloni, sedan 1970-talet ockuperat av Marocko. Ockupationen har inget stöd i folkrätten. Den internationella domstolen har prövat målet och avfärdat Marockos anspråk på landet, och bekräftat det västsahariska folkets obestridliga rätt till självbestämmande.

I början av ockupationen gjorde västsaharierna väpnat motstånd – varje ockuperat folks rätt – men 1991 slöts vapenvila med ett löfte från världssamfundet om att en folkomröstning skulle hållas där västsaharierna själva skulle få bestämma om de ville vara självständiga som ett eget land eller integreras i det ockuperande landet Marocko. Sedan dess har otaliga försök gjorts att genomföra folkomröstningen, men Marocko har saboterat alla.

En stor del av västsaharierna, cirka 160.000, bor i flyktingläger i sydvästra Algeriet. Mitt ute i Saharaöknen. Tillgången till mat och vatten är knapp. Västsaharierna som bor på ockuperat område lever i skräck liksom de som tvångsförflyttats till Marocko för att tvångsassimileras. Marockanska myndigheter hotar, fängslar och torterar dem som hävdar Västsaharas rätt till självständighet.

Snart 20 år efter världssamfundets löfte är Västsahara ännu ockuperat. Tålamodet bland västsaharierna tryter.

Polisario är västsahariernas befrielseorganisation, erkänd av FN som den enda och legitima representanten för det västsahariska folket, och arbetar med diplomatiska medel för ett självständigt Västsahara.

Olof Palmes Internationella Center har länge gett stöd till Polisario och det västsahariska folket, till exempel i samarbete med västsahariska kvinnoorganisationer. Bland annat stödjer man Olof Palmeskolan där kvinnor i flyktinglägren utbildas till civila yrken.

I Polisarios och Palmecentrets arbete har vi kunnat se en tydlig attitydförändring. Tidigare har västsaharierna sympatiserat med vapenvilan. Så är det inte längre. Efter snart 20 år av ockupation börjar människor tröttna på falska löften och på att vänta. Fler och fler talar om att återuppta den väpnade kampen. Vår bedömning är att långt fler än en majoritet av folket vill att Polisario ska överväga att återuppta den väpnade kampen. Det både smärtar och oroar oss. I våra roller har vi ständigt förespråkat fredliga lösningar och diplomatiska metoder.

Det är med stor sorg som vi ser att västsaharierna inte längre tror på möjligheten att återfå sitt land med fredliga medel. Samtidigt har vi förståelsen för de känslor av uppgivenhet som västsaharierna känner.

EU har en unik möjlighet att påverka situationen. Unionen bildades för att värna freden genom att öka det mellanstatliga utbytet grundat på respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt. Men nu står unionen på randen till att bidra till krig i Nordafrika. EU:s agerande i Västsaharafrågan kan få ödesdigra konsekvenser.

I år pågår arbetet med att förnya EU:s fiskeavtal med Marocko. Avtalet ger stora inkomster till Marocko och inbegriper fiske i vattnen på det ockuperade Västsaharas territorium. Det strider därmed mot folkrätten eftersom de rika fiskefångsterna inte kommer västsaharierna till del. Det var orsaken till att Sverige som enda EU-land röstade emot avtalet 2006. Men sedan dess har fler aktörer uppmärksammat avtalet. Europaparlamentets juridiska experter menar att avtalet är folkrättsvidrigt och måste förändras. Hans Corell, tidigare FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor, har slagit fast att fiskeavtalet strider mot folkrätten.

Om EU förlänger fiskeavtalet med Marocko i befintligt skick, kan det vara spiken i kistan. Det västsahariska folket är redan mycket besviket på EU, men många hoppas ändå på att unionen ska ställa sig på folkrättens sida och utesluta det ockuperade området ur fiskeavtalet. Om det sker, kan det dels bidra till att ge västsaharierna en signal om att omvärlden inte har glömt bort dem, dels visa för Marocko att EU inte godtar ockupationen av Västsahara.

Om det däremot inte sker, och det ockuperade området förblir i fiskeavtalet, kan konsekvensen bli krig. Kriget kommer att vara en källa till extrem instabilitet i hela regionen.

Men ännu har EU chans att värna freden. Sverige och utrikesminister Carl Bildt bör ta på sig ledartröjan i EU, självklart i nära samspel med den övriga svenska regeringen. Inte minst tillsammans med Europaminister Birgitta Ohlsson som inför valet 2006, tillsammans med Europakommissionär Cecilia Malmström, krävde att Sverige skulle erkänna Västsahara.

Sverige bör därför:

1. Arbeta för att de ockuperade västsahariska områdena exkluderas från fiskeavtalet. Om de ändå inkluderas: Rösta nej!

2. Kräva att Marocko samarbetar med FN och Polisario, och genomför den överenskomna folkomröstningen om självbestämmande för det västsahariska folket.

3. Följa Sydafrikas exempel och göra som Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström har krävt: Erkänn Västsahara och etablera diplomatiska relationer med landet.

Mohamed Abdelaziz
president Västsahara, generalsekreterare Polisario

Jens Orback
generalsekreterare, Olof Palmes internationella center