Kalmar län är det län som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar glömt bort under många årtionden.
• Det är det enda län i Sverige, förutom Halland, som inte har ett enda statligt verk med huvudkontor inom sina gränser.
• Den enda statliga länsmyndigheten vid sidan av länsstyrelsen är länspolismyndigheten.
• Exempel på lokal statlig verksamhet är fängelserna i Västervik och Kalmar, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatten och tingsrätten samt – ännu någon tid – länsrätten.
• Högskolan i Kalmar, som betyder mycket för länets utveckling, går vid årsskiftet samman med Växjö universitet under namnet Linnéuniversitetet.
• Endast 2 procent av den totala arbetskraften i Kalmar län är statligt anställd – i Uppsala län är andelen 11 procent.
Infrastrukturen är starkt eftersatt till stort men för näringslivet och samhällsutvecklingen i övrigt. Vägnätet är dåligt utbyggt. I länet finns endast 3 cm motorväg per invånare. Inte ens i trafikverkens förslag till kommande 12-årsplan ryms en utbyggnad av hela E 22 till modern trafikstandard med säkra förbifarter vid tätorterna. Det övriga vägnätet är också undermåligt, men jag gläds naturligtvis över den upprustning som nu pågår av delar av riksväg 25 mellan Nybro och Eriksmåla.
Järnvägen är ett ännu sorgligare kapitel. Att åka tåg mellan Kalmar och Stockholm tar 5–6 timmar. När man åkt i en timme är man längre från Stockholm än när man startade (i Alvesta). Stångdalsbanan i det inre av länet och Tjustbanan mellan Västervik och Linköping är dåligt underhållna, trafiken långsam och behovet av upprustning mycket stort. Mellan Kalmar och Västervik längs östkusten finns över huvud taget ingen järnväg! (Jämför Halland på västkusten som kan stoltsera med både motorväg genom hela länet och dubbla järnvägsspår. Till varje pris borrar man sig igenom Hallandsåsen för att vinna några minuters restid!)
Flygförbindelserna Kalmar–Arlanda/Bromma är näringslivets räddning till vardags, men det finns ingen förbindelse vid lunchtid eller på lördagar. Varje möte i Stockholm kräver minst en heldag. Det är ingen tillfällighet att inga ministermöten eller andra stora möten äger rum i Kalmar under det svenska EU-ordförandeskapet.
Kalmar län hade sin största folkmängd år 1885 (240 000)! I dag bor cirka 233 000 personer i länet. Befolkningen minskar så gott som varje år. 2008 uppgick minskningen till 437 personer – ett nationellt bottenrekord näst efter Norrbottens län.
Befolkningen är åldrad. Regelbundet överstiger dödstalen födelsetalen. Utbildningsnivån är lägst i Sverige och därmed också inkomster och skatteunderlag.
Kalmar län, i vart fall Smålandsdelen, uppvisar samma förhållanden och problem som brukar tillskrivas de så kallade skogslänen och som regeringar alltid månat särskilt om – till skillnad från Kalmar län. Även Kalmar län är täckt av skog till mer än 60 procent. Skogen, jordbruket, livsmedelsindustrin och besöksnäringen hör annars till länets glädjeämnen. En fortsatt utveckling av näringsliv och samhället i övrigt kräver bättre kommunikationer. Självklart ska det investeras i vägar och järnvägar i landets befolkningscentra. Men den centrala statsmakten tycks ha glömt bort att sådana investeringar också måste till för att bryta den pågående ”isoleringen” av sydöstra Sverige och särskilt Kalmar län.
Under min tid som landshövding har jag ställt följande fråga till flera ministrar med särskilt ansvar inom berörda områden: ”Har statlig närvaro någon betydelse för regional utveckling?” ”Självklart!” har alla svarat utan minsta eftertanke. Utifrån regeringens perspektiv spelar naturligtvis statlig verksamhet en viktig roll för landets utveckling. Men de tycks bortse ifrån att det faktiska agerandet medverkar till utarmning av visa regioner.
Inledningsvis berättade jag vad som saknas av statlig verksamhet. Det är dock inte nog med det. Nu ska även delar av befintlig verksamhet tas bort.
• Länsrätten försvinner till Växjö
• Länsstyrelsens sociala tillsyn förs över till Jönköping
• Yrkestrafik- och körkortsärenden försvinner till Norrköping och Kristianstad
• Förslag finns att jordbruksadministrationen ska föras till Jönköping och stiftelseärenden till Linköping.
Jag har ingenting emot att man med hjälp av modern teknik centraliserar administration och sådan verksamhet som inte är beroende av närhet eller ställer krav på lokalkännedom. Vad jag inte begriper är varför koncentration av verksamhet, som inte kräver tillgänglighet för medborgarna eller myndighetens lokalkännedom, bara sker till storstäderna. Krävs inte närhet till där många människor bor kan ju sådan verksamhet lika gärna ligga i Kalmar, eller hur? Trots våra dåliga kommunikationer!
Statlig verksamhet har, enligt ansvariga ministrar, en positiv betydelse för regional utveckling. Hur ska man då tolka att redan befintlig verksamhet tas bort från Kalmar län – i stället för tvärtom?
Och varför sker ingen väsentlig infrastrukturell satsning i denna glömda del av Sverige? Under mina sju år som landshövding har jag i varje årsredovisning och vid varje möjlighet att avge yttrande över planerad utbyggnad av vägar och järnvägar framhållit behovet av sådana investeringar. Sju år av besvikelse i ett annars otroligt stimulerande arbete som chef för länsstyrelsen.
Sven Lindgren
landshövding i Kalmar län