Jägareförbundet: Naturvården - med Världsnaturfonden i spetsen - ignorerar landsbygdsbefolkningen som måste leva med vargen och skadorna som alltid följer. Jägare och landsbygdsbor har arbetat konstruktivt i vargfrågan och erbjudit en kompromiss och en utsträckt hand. Vi har accepterat majoritetens vilja att ha en livskraftig vargstam – det enda motkravet har varit att den hålls på en så låg nivå som möjligt. Efter att regeringen vikit ned sig gentemot EU och ställt in vinterns licensjakt är det svårt att se hur vi ska kunna fortsätta på den inslagna vägen. Man har stampat på den utsträckta handen och kanske stängt dörren för en kompromisslösning för gott. Nu återstår bara konflikt och den stora förloraren är vargen – med naturvårdens goda minne, skriver företrädare för Jägareförbundet.
Onsdagen den 17:e augusti tog Sveriges vargförvaltning och rovdjurspolitik en drastisk vändning. Regeringen vek ned sig gentemot EU och ställde in vinterns licensjakt och slopade ”taket” på 210 vargar i landet. I kulisserna stod de så kallade naturvårdsorganisationerna, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden (WWF) och Rovdjursföreningen, och klappade händerna förtjust samt berömde EU för att de tog ansvar för svensk naturvård. Samma EU som dessa organisationer ständigt fördömer för, till exempel, dess jord- och skogsbrukspolitik som de hävdar måste styras så nära källan som möjligt. En åsikt som man uppenbarligen helt kan vända på i vargfrågan.
I Sverige finns i dag, enligt Artdatabanken, 212 arter som är mer hotade än vargen och 633 arter som är lika hotade. Vargen är dessutom ett av de absolut vanligaste landlevande rovdjuren på vår jord. Ser vi någonsin dessa naturvårdsorganisationer strida på barrikaderna för svartråttan, flodnejonögat eller lökgrodan? Nej, och anledningen är lika självklar som logisk, dessa arter ger inget klirr i kassan.
Det var länge sedan våra största svenska naturvårdsorganisationer enbart drevs av en vilja och övertygelse om att rädda och vårda vår svenska natur. I dag är man helt beroende av medlemsavgifter och donationer från storstadsbor med dåligt samvete och då kan man inte ragga pengar med grodor, små fiskar eller ”äckliga djur” på affischerna. Då krävs vargar, eller för den delen pandor, orangutanger eller delfiner.
Internationellt har WWF varit mycket framgångsrik med sina artbevarandeprojekt. Strategin har varit lika enkel som självklar; ingen djurart kan någonsin bevaras utan att de människor som ska bo och leva med arten får vara med och styra förvaltningen och erbjuds möjligheten att minimera skadorna, samt kompenseras för de skador som ändå inträffar.
Det är alltså samma WWF som nu flyttat vår svenska vargförvaltning till Bryssel och helt ignorerat vår landsbygdsbefolkning som ska leva med vargen och de skador som alltid följer i vargens spår. Ivrigt påhejade av Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen som stämmer in i kören att det är viktigare vad forskarrapporter och internationella expertgrupper anser, än hur människor som lever i rovdjursområden drabbas. Det är också samma WWF som veckan efter regeringens beslut gick ut med rapporten om den illegala jaktens utveckling. Rapporten var klar redan i våras men eftersom den med all önskvärd tydlighet visade att vår svenska rovdjurspolitik minskat den illegala jakten på varg, från 16,9 procent till 2,5 procent på bara några år, så kunde den givetvis inte presenteras innan regeringen lagt sig platt för EU.
Redan 2007 presenterade Brottsförebyggande rådet en studie där man slog fast att det enda sättet att minska den illegala jakten på våra stora rovdjur är att förändra rovdjurspolitiken så att den accepteras av de som ska leva och bedriva näringsverksamhet i vargland. Regeringen tog fasta på detta och har tillsammans med jägare, lantbrukare, samer och landsbygdsbefolkningen infört licensjakt på varg, förbättrat möjligheterna att freda tamdjur och också förankrat möjligheterna att genom olika åtgärder förbättra vargstammens dåliga genetiska status.
Alla dessa åtgärder har högljutt motarbetats av naturvårdsorganisationerna, men nu finns facit, de hade fel. Allt sedan den nya rovdjurspolitiken infördes har antalet vargar ökat stadigt, den genetiska statusen förbättrats avsevärt och en majoritet av folket i vargland accepterat rovdjurspolitiken. Det är denna utveckling naturvården nu vill förändra och tyvärr ser de ut att lyckas.
Jägare och landsbygdsbor har arbetat konstruktivt i vargfrågan och erbjudit en kompromiss och en utsträckt hand. Vi har accepterat majoritetens vilja att ha en livskraftig vargstam och varit de som aktivt arbetat för det ute i landet där vargen finns. Att strida för vargens bevarande och en fungerande vargförvaltning i Stockholm är inte särskilt svårt. Vårt enda motkrav har varit att en säkrad vargstam i landet hålls på en så låg nivå som möjligt. Den utsträckta handen har man nu stampat på och kanske stängt dörren för en kompromisslösning i vargfrågan för gott.
Ingen art på vårt jordklot har någonsin utrotats genom strikt kontrollerad licensjakt. Däremot finns tusentals exempel på arter som utrotats genom förföljelse till följd av en politik och förvaltning som inte tagit hänsyn till eller kompenserat de som drabbas av skador från djuren ifråga.
Det här känner också de svenska naturvårdsorganisationerna till, vilket inte minst bevisas av deras många internationella projekt oavsett om det gäller tigrar i Indien eller orangutanger på Borneo, men pengar är uppenbarligen viktigare än vargen när frågan landar på hemmaplan. Naturvården har nu sett till att byråkrater i Bryssel i framtiden bestämmer hur många vargar och björnar de boende i Skattungbyn i Dalarna ska leva med.
Hittills har jägarna och andra som drabbas av vargen envist försökt att konstruktivt finna kompromisslösningar. I dag är det svårt att se några möjligheter till att fortsätta på den inslagna vägen. Nu återstår endast konflikt och den stora förloraren är vargen, med naturvårdens goda minne.
Torsten Mörner
ordförande i Svenska Jägareförbundet
Torbjörn Lövbom
ordförande i Svenska Jägareförbundets rovdjursråd