DN Debatt

”Nu blir jag medlem i KD och ställer upp i EU-valet”

Adaktusson tackar ja. Som politisk rörelse är kristdemokratin unik. Här förenas tron på individen med insikten om att den viktigaste byggstenen i ett gott samhälle är de små, nära gemenskaperna. Nu söker jag medlemskap i Kristdemokraterna och tackar samtidigt ja till att kandidera i nästa års EU-parlamentsval, skriver journalisten Lars Adaktusson.

För 20 år sedan kom jag som nytillträdd korrespondent till Bosnien. Kriget rasade, våldet var en del av vardagen och motsättningarna mellan olika folkgrupper var avgrundsdjupa. Värst var situationen i Sarajevo, hela tillvaron var sönderslagen, alla brottades med skräcken för granatattacker och krypskyttar.

Till följd av kriget dödades minst 10.000 människor i den bosniska huvudstaden – bland dem 1.500 barn. Ett av offren var en flicka i tioårsåldern vars föräldrar jag kom i kontakt med 1994. Flickan hade dödats brutalt av en krypskytt när hon lekte i sitt eget rum.

Jag kommer ihåg hur jag mötte den sörjande familjen, hur den döda flickans föräldrar vädjade om internationell hjälp för att bryta belägringen. Men jag minns framför allt hur de visade mig flickans rum, hur jag stirrade på de orörda leksakerna och hur tårarna kom när blicken fastnade på en stor blodfläck i heltäckningsmattan.

Det kändes som att tiden stannade, som om blodfläcken efter den lilla flickan plötsligt kom att symbolisera hela Sarajevos lidande och krigets ofattbara grymhet.

Krigen i före detta Jugoslavien illustrerar ondskans konsekvenser, men också nödvändigheten av samhörighet och politisk dialog. I dag kan vi konstatera att EU är ett av vår tids största fredsprojekt – i det Europa som genom historien präglats av motsättningar, plågats av diktaturer och delats av järnridån är krig närmast otänkbart.

Med den insikten är det plågsamt att konflikterna på Balkan inte kunde förhindras, att våld och övergrepp under lång tid kunde pågå i vår egen världsdel. Fortfarande finns såren kvar, motsättningarna är inte överbryggade men vapnen har tystnat och politisk isolering har ersatts av en vision om europeisk gemenskap.

För egen del var det i rollen som nyhetsrapportör som förståelsen för det europeiska samarbetets betydelse växte fram. Att rösta ja i folkomröstningen om EU kändes viktigt, men det var i perspektivet av kriget och upplevelserna i Bosnien som den djupare innebörden av Europas gemenskapsbygge stod klar.

I rollen som korrespondent, men också som politisk reporter och programledare, har jag följt och varit en del av nyhetsflödet. Jag har rapporterat om världens konflikter och på nära håll sett framgångsrika och mindre lyckade politiska processer. Det har hela tiden varit en förmån att få arbeta med journalistik, erfarenheterna från olika delar av världen är ovärderliga.

Samtidigt har rollen som skildrare sina givna ramar, opartiskhet och publicistisk balans är med nödvändighet överordnade personliga uppfattningar. Detta till trots händer det att det egna engagemanget tar överhanden, att erfarenheten och ambitionen att bilda opinion blir en starkare drivkraft än rapporterandet.

Sedan några år tillbaka känner jag en växande önskan att få arbeta för idéer som inte sällan hamnar i skuggan av den dagsaktuella debatten. Det handlar om alla människors okränkbara värde, om frihet och demokrati och om ansvaret för den fattiga delen av världen. Men det handlar också om att bekämpa antisemitism och alla former av rasism, om att påtala brott mot mänskliga rättigheter och underlätta för företagande och handel.

Att få inspireras av stora visioner och arbeta för det som i grunden bygger på personlig övertygelse är en förmån. När jag nu kanaliserar denna övertygelse i politiskt arbete gör jag det genom att söka medlemskap i Kristdemokraterna – samtidigt tackar jag ja till att kandidera i nästa års EU-parlamentsval.

Som politisk rörelse är kristdemokratin unik. Inte enbart beroende på dess starka ställning i Europa och världen, utan framför allt därför att den förenar tron på individen med insikten om att den viktigaste byggstenen i ett gott samhälle är de små nära gemenskaperna – familjen och det civila samhället.

Min övertygelse är att vi mer än någon gång tidigare behöver en familjepolitik som i större utsträckning tar utgångspunkt i barnens behov och den enskilda familjens önskemål. Samtidigt ser jag betydelsen av en etik, byggd på kristen värdegrund, som i sig kan utgöra motvikt till egoism, kortsiktighet och överdrivet reglerande.

Kristdemokraternas nestor Alf Svensson brukar påminna om att personerna som grundade EU hörde hemma i kristdemokratin. Som de statsmän de var pläderade de för försoning och rivna barriärer i stället för revansch och vedergällning. Och till det EU som följde i spåren av deras kol- och stålunion köar i dag nationer för att ansluta sig. Nya unionsmedlemskap stärker människors frihet, etablerar rättsstater och skyddar minoriteter.

Ändå finns det ständigt anledning av pröva vilka beslut som hör hemma på EU-nivå och vilka som kan fattas närmare medborgarna. Subsidiariteten ger inget universalsvar på frågan vilken beslutsnivå som är lämplig, men principen att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå måste hållas levande.

Inte minst i dessa dagar när ledande EU-företrädare som José Manuel Barroso pläderar för än mer makt till Bryssel. Det ska ses i ljuset av en svår eurokris, men lösningen på allvarliga problem kan inte alltid och med automatik vara mer centralisering.

Göran Hägglund gjorde en väsentlig analys i det här avseendet när han på KD:s kommun- och landstingsdagar konstaterade: ”Det tycks som om en viktig uppgift för en EU-vän i dag är att rädda unionen från sig själv.”

Med detta startar Hägglund en angelägen diskussion, samtidigt lägger han grunden för partiets EU-valrörelse. Konstruktivt ifrågasättande av mer överstatlighet går att kombinera med visionen om en stark, konkurrenskraftig och framtidsinriktad union. En union vars främsta uppgift förblir att bygga samförstånd och fred.

Lars Adaktusson, frilansjournalist och egenföretagare