Glädjande nog är den svenska biståndsdebatten nu mer innehållsrik. Bland annat skrev Sten Widmalm och Sven Oskarsson, vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, i veckan om konflikter mellan ekonomisk tillväxt och demokratisk utveckling (DN Debatt 23/9). De hävdar att svensk biståndspolitik är på väg att bli irrelevant och att våra biståndsstrategier måste sättas under luppen när aktörer som Kina stimulerar hög ekonomisk tillväxt utan att bry sig om demokrati och mänskliga rättigheter.
Jag har som biståndsminister gjort en rejäl översyn av våra biståndsstrategier för att skapa ett effektivt bistånd anpassat efter dagens globala utmaningar. Alliansregeringen har exempelvis skärpt kraven på demokrati och mänskliga rättigheter i riktlinjerna för budgetstöd och på demokrati och mänskliga rättigheter som central bedömningsgrund i valet av svenska samarbetsländer.
Nu tar vi ytterligare ett viktigt steg i reformeringen av biståndet. Regeringen överlämnar i dagarna en skrivelse om Sveriges demokratibistånd till riksdagen. För alliansrege-ringen är demokratibiståndet ett förändringsinstrument. Vi tar fasta på att fattigdom inte bara handlar om brist på materiella resurser, utan om brist på frihet, inflytande, makt och säkerhet. I praktiken föreslår vi i skrivelsen en omdaning av svenskt demokratibistånd, som ska bidra till att befästa demokratin i våra samarbetsländer - och ge världens diktatorer all anledning att vara rädda för våra insatser.
Strävan efter att främja demokrati och mänskliga rättigheter är ingen nyhet i svenskt bistånd. Men prioriteringens innebörd måste vara glasklar. Här krävs mod, tydlighet och liberala värderingar. I Frihet från förtryck - skrivelsen om Sveriges demokratibistånd slår regeringen fast en skärpt inriktning av det svenska demokratibiståndet:
1. Svenska insatser ska ta avstamp i ett oförtröttligt engagemang för de medborgerliga och politiska rättigheterna: De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har sedan länge ett tydligt genomslag i det svenska utvecklingssamarbetet. Ett uttryck för detta är Sveriges ansträngningar tillsammans med världssamfundet i övrigt att bidra till att FN:s millenniemål uppnås. Dessa mål kan ses som konkretiseringar av centrala ekonomiska och sociala rättigheter, som rätt till utbildning och hälsa. Insatser på dessa traditionella biståndsområden är inte tillräckliga för den som tar de mänskliga rättigheternas odelbarhet på allvar.
Utsikterna att förbättra mödrahälsovården är noll om kvinnor förtrycks och inte har rätt och möjlighet att i demokratiska val välja sina beslutsfattare. Inställningen till hiv och aids kan knappast förändras i länder där yttrandefriheten är kraftigt beskuren. Att de medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna förverkligas är med andra ord avgörande för att bygga fungerande demokratier och klara kampen mot fattigdomen. Det är en inriktning som inte alltid gillas av de styrande i samarbetsländerna men som just därför måste tillämpas systematiskt i utformningen av svenska insatser.
2. Svenska insatser ska i högre grad inriktas på att stärka demokratins och rättsstatens institutioner. En central utmaning i demokratibiståndet är att definiera de demokratiska institutioner som är mest väsentliga för demokratiutvecklingen i just den fas samarbetslandet befinner sig, stärka dem och hjälpa dem att fungera väl.
Det handlar om att stärka statens försvar av de mänskliga rättigheterna, stödja valprocesser, stimulera framväxten av demokratiska partisystem, stärka parlamenten, främja en väl fungerande förvaltning, motverka korruption, bidra till ett fungerande rättsväsende och att prioritera dialogen som biståndspolitiskt instrument. Här har Sverige ett stort kunnande som ska utvecklas vidare.
3. Svenskt demokratibistånd ska ställa demokratiseringens aktörer i centrum. Demokratisering är bara möjlig om de som tror på demokratin kämpar för den och får stöd i denna kamp. När vi arbetar med att stödja demokratiseringsprocesser ska vi sträva efter att identifiera potentiella förändringsaktörer. Det handlar om att stödja organiserade eller enskilda demokratiska krafter och fria medier, skydda försvarare av mänskliga rättigheter och att främja kvinnors politiska deltagande.
Utan ett tydligt stöd till modiga demokratikämpar på Kuba, i Vitryssland, Burma och Zimbabwe kan vi inte säga att vi gjort vårt yttersta för att uppnå biståndets övergripande mål: att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.
Svenskt demokratibistånd måste våga lära av historien. Bara så kan vi bidra till att förverkliga framtidens demokratier. En slutsats av tidigare framgångsrika demokratiseringsprocesser är till exempel att fredliga medborgarrörelser utgjort en central källa till avgörande förändring i de flesta trans-itioner. Denna slutsats har hittills inte fått genomslag i utformningen av det internationella demokratibiståndet.
Relativt lite stöd har kanaliserats till medborgerliga demokratirörelser i det civila samhället inriktade på politiska reformer. Sverige ska bryta denna tradition.
I dag uppgår det svenska demokratibiståndet till totalt cirka 4,3 miljarder kronor. Under 2009 ökar alliansregeringen demokratisatsningarna med ytterligare 100 miljoner kronor för att bana väg för ett tydligare fokus i Sveriges totala bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter.
Som ett led i denna omdaning initierar regeringen nu en flerårig satsning för demokratisering och yttrandefrihet för att bland annat ge svenska ambassader möjligheter att på ett flexibelt sätt stödja demokratiska förändringsaktörer, initiativ för stärkt yttrandefrihet och viktiga demokratiseringsprocesser i länder där behoven av sådant stöd är särskilt påtagliga. Demokratiska dissidenter och försvarare av mänskliga rättigheter ska kunna stöttas, svenska och utländska civilsamhällesorganisationer stimuleras och partianknutna organisationer stärkas i sitt arbete för demokratisk utveckling.
Svenskt demokratibistånd kan inte utvecklas utan att andra biståndsaktörer gör gemensam sak med oss. Under det svenska EU-ordförandeskapet står det högt på regeringens agenda att verka för att EU ska utnyttja sin potential som en av de viktigaste globala aktörerna i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det nya svenska biståndet utgår från liberala värderingar och sätter den enskilda människans frihet i centrum. Vi står upp för en syn på utveckling som ser att marknadsekonomin är det enda ekonomiska system som kan lyfta människor ur fattigdom. Och som ser att det bara finns ett styrelsesätt som är värdigt fria människor - demokratin. Denna syn omsätts nu konsekvent i den svenska biståndspolitiken på ett sätt som aldrig tidigare gjorts.
GUNILLA CARLSSON