Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Nu lämnar jag partiet"

Socialdemokratins tyngsta EU-kritiska profil Sören Wibe hoppar av: Jag vägrar spela med i partiledningens politiska hyckleri.. Lavaldomen i Vaxholmsfallet avslöjade att socialdemokratin under lång tid fört arbetarrörelsen och svenska folket bakom ljuset. Eftersom jag vägrar att delta i detta politiska hyckleri lämnar jag nu partiet efter 25 års medlemskap. Mitt beslut är inte en stundens ingivelse. Lavaldomen är bara det senaste exemplet på att EU-projektet syftar till att förvandla Europas oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det betyder att den socialdemokratiska partiledningen har svikit sina väljare eftersom man alltid lovat att motarbeta att EU utvecklas mot överstatlighet. Det skriver Sören Wibe, under många år en av socialdemokratins mest tongivande politiker i Europafrågor.

I drygt 25 år har jag varit medlem i socialdemokraterna. På söndag i nästa vecka har föreningen Socialdemokratiska EU-kritiker sitt årsmöte. Jag avgår då efter tio år som ordförande. Samtidigt lämnar jag partiet.

Beslutet är inte en stundens ingivelse. Ända sedan den oktoberdag 1990, då Ingvar Carlsson annonserade att s-regeringen avsåg att söka medlemskap, har EU stått i centrum för mitt politiska engagemang. På otaliga möten, i artiklar, på kongresser och seminarier har jag och andra sökt vrida den socialdemokratiska politiken i mer EU-skeptisk riktning. Framgångar har inte saknats, till exempel segern i EMU-omröstningen 2003. Men internt har ansträngningarna varit förgäves. Vi har idag en partiledning som är lika EU-entusiastisk som den för 18 år sedan.

Det finns en gräns för hur mycket den egna övertygelsen kan avvika från den officiella partilinjen. För min del nåddes den gränsen i samband med Lavalfallet i EG-domstolen. Det gavs många löften i samband med omröstningen om medlemskap 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal. I partidokument och i officiella handlingar upprepades att medlemskapet var riskfritt: "Frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU-nivå", skrev man då från UD:s sekretariat för Europainformation. Utan denna garanti hade svenska folket aldrig röstat ja den gången för 14 år sedan.

Redan från början pekade vi i den socialdemokratiska nej-kommittén på att rätten att ta strid för kollektivavtalen kunde sättas ur spel av EG-domstolen. Sedan dess har jag och andra socialdemokratiska EU-kritiker i år efter år talat, skrivit och vädjat till partiet att begränsa EU:s makt, åtminstone vad gäller arbetsrätten. Sedan Vaxholmsfallet kom upp 2004, har vi upprepade gånger och i alla möjliga olika former sökt få partiets ledning att agera för att säkra svensk arbetsrätt i de pågående fördragsförhandlingarna.

Inget har skett. Inga speciella svenska krav lades fram när Lissabonfördraget slutförhandlades 2007, vare sig av den förra socialdemokratiska regeringen eller den nuvarande alliansregeringen. Inte ens frågan om Sveriges deltagande i EMU fördes på tal, trots folkomröstningsresultatet. Och vad beträffar arbetsrätten, viftades våra farhågor bort med motiveringen att tillräckliga garantier redan fanns i existerande fördrag. Vår kritik var billig skrämselpropaganda ända fram till tisdagen den 18 december 2007, då den besannades och konkretiserades i form av Laval-domen.

När EG-domstolen väl avgjort målet, skedde en märklig förvandling i tonläget från såväl fack som parti. Tidigare hade man mullrat om utträde ur EU om domen gick facket emot. Ställd inför fullbordat faktum var man mer återhållsam. Ordföranden i Byggnads, Hans Tilly, förklarade att det var "en seger att EG-domstolen konstaterar att vi får vidta konflikter".

En seger? Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå?

För det skulle komma mer. Flera socialdemokrater med hög integritet - Arne Kjörnsberg, Bo Bernhardsson, Morgan Johansson - påpekade att partiet hade de maktmedel som fordrades för att kullkasta Laval-domen. Partiet kunde (och kan!) vägra ratificera Lissabonfördraget, om inte Sverige fick de nödvändiga garantierna för vår arbetsmarknadsmodell. Detta skulle räcka. Men icke, efter en tankepaus förklarade partiledningen att Lissabonfördraget skulle ratificeras, ingen folkomröstning skulle hållas, och så - som grädde på moset - kom påståendet att man genom att godkänna Lissabonfördraget i själva verket skulle undanröja Lavaldomen!

Där passerades gränsen. I åratal har man mot bättre vetande hävdat att EU-
rätten inte inkräktar på de fackliga rättigheterna. När sanningen uppenbaras erkänner man inte fakta, utan utfärdar nya löften: Om bara EU får ännu mera makt så skall det ordna sig. Detta är att föra folk bakom ljuset! Lissabonfördraget ändrar ingenting i EG-domstolens beslut att sätta den fria rörligheten över fackliga rättigheter.

Det finns ett hyckleri som präglat de flesta svenska partiers EU-politik ända från början. Det gäller dels det stora samförstånd som finns, dels ambitionen att dölja omfattningen av den maktöverföring som sker. Inom socialdemokratin framställs EU-projektet gärna som en arena där vänstern i kamp mot högern söker tämja det internationella kapitalet. Ingvar Carlsson pläderade för medlemskap för att vi socialdemokrater skulle "göra Europa rött". Och när Pierre Schori 1999 for till Bryssel var det för att, som han sade, bekämpa "turbokapitalismen".

Höger mot vänster - sossar mot moderater, så har huvudtemat varit i EU-kampanjerna. Och visst finns det skillnader mellan högern och vänstern.

Men vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel.

Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.

Lavaldomen är ett resultat av detta politiska spel. Jag vill inte längre delta i detta. Min gräns är passerad.
SÖREN WIBE

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.