Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som Bonnierägda SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnierägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4.
Men var går gränsen mellan att vara en stark aktör på en fri marknad till att vara en monopolistisk aktör som medvetet styr vad vi läser och vilka åsikter vi kommer i kontakt med? På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning.
Bonnier har historiskt hävdat att man värnar om den fria konkurrensen, mångfalden och ett rikt kulturliv. Men nu får vi ständigt fler påminnelser om att så inte längre är fallet.
Det finns två stora distributörer av pocketböcker i Sverige: Pocketgrossisten och Pocketstället. Den 11 februari annonserade Bonnierförlagen, Sveriges ledande förlagsgrupp, att man förvärvat Pocketgrossisten. Vd Jacob Dalborg kommenterade:
”Köpet av Pocketgrossisten är ett sätt för oss att säkerställa att böcker fortsätter att nå sina läsare i dagligvaruhandeln och på andra ställen där många människor rör sig.”
Och hans marknadsdirektör tillade: ”Någon måste ta ansvar.”
Men tillgången till pocketböcker är i Sverige knappast hotad. Svenska folket läser pocket överallt och när som helst: bästsäljande deckare, litterära romaner och en hel del faktapocket. ”Det svenska pocketundret” är ett begrepp. Våra grannländer avundas oss.
Vd Dalborgs kryptiska formulering blir begriplig först när vi byter ut ordet ”böcker” mot ”Bonnierböcker”. I stället för ett öppet och ärligt samspel mellan förlagen om vem som kan presentera läsarna intressanta och attraktiva böcker, lägger Bonnier under sig ytterligare en avgörande distributionskanal och utestänger därmed sina konkurrenter. Denna kanal läggs till andra. Sedan tidigare äger Bonnier Sveriges största och viktigaste bokklubbar där de egna böckerna nästan undantagsvis blir huvudböcker. När kommer även Adlibris att premiera Bonnierförlagens böcker? 2008 omsatte Adlibris 836 miljoner kronor, siffrorna för 2009 är ännu inte kända men försäljningen lär ha passerat miljardvallen.
Ett annat exempel: för 9 månader sedan tog Bonnierförlagen över butikskedjan Rustas bokförsäljning genom ett exklusivitetsavtal. Då, som nu, sade Bonnierförlagen att andra förlag ”absolut” skulle få fortsätta sälja sina böcker i den här kanalen. Fram till dess såldes många oberoende förlags böcker hos Rusta. Och efter Bonniers avtal? Inga, så vitt vi vet.
Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker skall nå sina läsare.
Den ekonomiska logiken bakom affären är tydlig: Bonnierförlagen kommer att gynna sina egna pocketböcker. Bonnier talar öppet om ”sortimentstyrning” som ett av affärens mål.
Vad pocketmarknaden behöver är inte mer centralstyrning utan flera oberoende distributörer. Mångfalden är värd att försvara. Läsarna vill ha enkel och billig tillgång till sina favoritförfattare och ett brett utbud av spännande alternativ.
Tyvärr har Bonniers förvärv av Pocketgrossisten mötts med tystnad både från medier och politiker, trots att det innebär ännu ett steg mot en ökad ägarkoncentration som är fullständigt unik och som möjligen kan jämföras med Berlusconis Italien. En sådan jämförelse är dock orättvis för Bonnier har historiskt varit en mycket ansvarsfull ägare som sällan eller aldrig lagt sig i det publicistiska innehållet. Ett bevis för det påståendet är denna artikels publicering! Samtidigt kan ett historiskt agerande inte tas som garanti för att det framtida ägarskapet kommer att förvaltas med samma integritet. Att en familj kontrollerar en så stor del av ett lands medier vore otänkbart i länder som USA och Storbritannien och borde mana till viss eftertanke.
Nu nås vi av uppgiften att Bonnierförlagen även har erbjudit sig att ”ta ansvar” för den återstående distributören: Pocketstället. Skulle en sådan affär gå i lås har en förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution.
Detta är inte acceptabelt.
Vi, företrädare för landets oberoende bokförlag, vill veta om landets regering och den politiska oppositionen anser att det är betydelselöst att den svenska offentligheten steg för steg domineras av ett enda företag.
Vi vill veta om Bonniers ägare, som lever gott av offentligheten, vågar möta kritiken i offentligheten och klargöra sin syn på makt, monopol och mångfald.
Och framför allt vill vi veta om ägarna är beredda att hindra sina förvärvshungriga direktörer från att köpa den sista stora oberoende distributören av pocketböcker i Sverige.
Kristoffer Lind Lind & Co, ordförande i NOFF (Nordiska oberoende förlags förening),
Dan Israe Leopard förlag,
Pelle Andersson Ordfront förlag,
Ola Wallin Ersatz
Carl-Michael Edenborg Vertigo förlag,
Peter Luthersson Atlantis bokförlag,
Hans-Olov Öberg Kalla Kulor förlag,
Nina Wadensjö Alfabeta förlag,
Per Näsholm Telegram förlag,
Svante Weyler Weyler förlag,
Erik Johansson Bra Böcker,
Richard Herold Atlas,
Sigge Sigfridsson Ordupplaget.