Biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan har väckt många känslor. Sverigedemokraterna går naivt ut under buller och bång. Humanisternas Christer Sturmark ställer sig bakom biskopens uttalande mot rasismen, men menar att inga riksdagsledamöter bör sitta på en gudstjänst denna dag. De har fått ett uppdrag att tjäna folket, inte Gud. Andra debatterar om biskopens predikan var ett misstag eller inte och som vanligt drar Göran Skytte sin lans och tycker att visst kan kyrkan få uttala sig politiskt, men inte med politik som luktar vänstersympati.

Jag menar att en viktig del saknas i debatten. Diskussionen bör inte främst handla om biskopens predikan eller om det är lämpligt att riksdagsledamöter bör inleda sitt arbetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan eller inte. Tvärt om tycker jag att så länge som vi har statskyrkosystemet är det inte bara möjligt, utan tvärt om borde det vara obligatoriskt för ledamöterna att i alla fall en gång om året gå i en av Svenska kyrkans gudstjänster.

För det är detta som i stort sett alla missar i debatten, att statskyrkosystemet inte är avskaffat.

1998 fattade riksdagen beslut om Lagen om Svenska kyrkan. I och med denna lag förändrades relationen till Svenska kyrkan, men statskyrkosystemet blev kvar. I denna lag bestäms både kyrkans teologiska hemvist (öppen folkkyrka och evangelisk-luthersk) som dess organisation (rikstäckande med samverkan mellan kyrkans ämbete och demokrati). I lagen bestäms även vad som är kyrkans grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Det paradoxala är att det är på Sveriges riksdags uppdrag som jag på söndagarna firar gudstjänst. Då kan man väl inte mena att statskyrkosystemet har upphört?

Vid riksdagen i Västerås 1527, under ledning av Gustav Vasa, tog staten makten över kyrkan. Det är en makt som riksdagen fortfarande har så länge som Lagen om Svenska kyrkan finns kvar. Nu är det upp till religionsminister Stefan Attefall om han vill verka för att detta medeltida band mellan stat och kyrka definitivt kapas.

Då får vi en fri kyrka som är fri att verka i vilken politisk eller annan riktning hon än väljer utifrån sin tolkning av evangeliet om Jesus Kristus. Inte en kyrka som den vi har i dag, där riksdagens ledamöter utan varken medlemskapsskyldighet eller gudstjänstskyldighet är de som ytterst har makten om kyrkans lära och organisation.

Antingen måste vi få en kyrka som helt är jämställd med de andra trossamfunden, eller så bevarar vi Lagen om Svenska kyrkan. Men då menar jag att alla riksdagsledamöter i alla fall en gång om året borde gå i en svenskkyrklig gudstjänst så att de har något hum om vad det handlar om.

Stefan Attefall, nu har du fyra år på dig att avsluta det arbete som bara blev halvfärdigt 1998. Jag är övertygad om att det är möjligt att skapa en mycket bred majoritet för detta i Sveriges riksdag. Sedan kan vi predikanter känna oss fria att predika såsom vårt samvete och anden driver oss och det är upp till var och en själv, även riksdagsledamöter, om de vill gå och fira gudstjänst eller inte.

Per Kristiansson
kyrkoherde i Källstorps församling,
ledamot av domkapitlet i Lunds stift