Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Nu måste Stefan Löfven ta itu med partiets arvssynder”

Kan lära av Juholts misstag. Stefan Löfvens uppenbara nackdel är att han saknar riksdagsplats och statsrådserfarenhet. Därmed blir laget kring honom viktigare än för någon av hans företrädare. Ett förslag är att forma ett skuggkabinett med riksdagsgruppens bästa veteraner och talanger som kan hämtas även utanför Helgeandsholmen. Det är också avgörande för S att gårdagens vackra ord om ett ”öppet parti” blir verklighet, skriver Eric Sundström.

För ett par år sedan hade jag förmånen att hjälpa Stefan Löfven med att få biljetter till en konsert med ”The Boss”, Bruce Springsteen, som alla S-partiledare måste gilla enligt en oskriven regel. I det lilla var det en fin bild av svensk arbetarrörelse: Vi som hade ett gemensamt intresse hjälptes åt och delade solidariskt på frukterna av arbetet.

Nu blir Löfven ”boss” över Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti och utgångsläget är – hör och häpna – riktigt bra. Opinionssiffrorna kan bara gå åt ett håll. Regeringen Reinfeldt regerar i minoritet och saknar såväl energi som nya idéer. De borgerliga partierna har endast ett knappt opinionsmässigt försprång. Men för att Löfven ska bli en framgångsrik partiledare finns inte bara politiska utan även en rad andra utmaningar som handlar om ledarskap och organisation.

Löfvens uppenbara nackdel är att han saknar riksdagsplats och statsrådserfarenhet. Därmed blir laget kring honom viktigare än för någon av hans företrädare. Samtidigt måste han beakta att gänget kring företrädaren Håkan Juholt uppfattades som för oerfaret och samtidigt lite väl ”vitt och gubbigt”. Vidare: LO:s nya ordförande lär bli en man, S-programkommissionen leds av en man.

Slutsatsen blir att Löfven bör satsa på såväl erfarenhet som förnyelse och personer utifrån. Ett förslag är att forma ett reellt skuggkabinett vars kärna skulle kunna bestå av riksdagsgruppens bästa veteraner (som Leif Pagrotsky, Ylva Johansson, Thomas Östros) och lovande talanger (till exempel Mikael Damberg, Maryam Yazdanfar). Skuggkabinettet kunde sedan kompletteras med några färgstarka talespersoner som inte verkar på Helgeandsholmen (förslagsvis Luciano Astudillo, Åsa Westlund, Ardalan Shekarabi).

Vidare finns ett blått upplägg som Löfven skulle kunna kopiera rakt av. En viss Anders Borg knöts till den moderata riksdagsgruppen och fick en tung roll, utan att vara ledamot. Eftersom flera S-ekonomer lämnade riksdagsgruppens kansli när Thomas Östros degraderades, kan upplägget användas för att knyta till sig en person som Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson, eller de duktiga ekonomer som nu återfinns i den fackliga sfären. Naturligtvis bör dörren hållas öppen för nygammal kompetens som vill återvända.

Vidare bör Löfven återuppbygga de broar som bland annat Erlander och Palme betonade så starkt: Kontakterna med det omgivande samhället. Juholt började skapa broar mot kulturvärlden. Löfven, svetsaren som läste idéhistoriska böcker under lunchrasten, bör även rikta sig mot akademin och civilsamhället i bredaste bemärkelse. Det som många av oss har saknat det senaste året är ett modernt socialdemokratiskt tilltal som uppvisar intresse och kunskap om frågor som rasism och främlingsfientlighet, feminism och jämställdhet, teknikutveckling och ungdomars situation, samt den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle. Här måste Löfven lära av Juholts misstag.

Juholt utsåg inte någon biträdande partisekreterare förrän i elfte timmen. Löfven skulle snabbt kunna införa den gamla modellen med två biträdande partisekreterare; en med inriktning på fackliga kontakter (som Löfven på grund av sin bakgrund inte bara bör sköta själv), samt en med inriktning på EU och internationella frågor (politikområden som partiorganisationen gärna vill uppgradera). På så vis får partisekreterare Carin Jämtin mer utrymme att göra det hon just nu är så bra på att vara: En av socialdemokratins starkast lysande stjärnor.

Mellan skål och vägg förnekar ingen att sammanslagningen av kanslierna på den socialdemokratiska partistyrelsen (”68:an”) och riksdagsgruppen kantats av en del problem. Här är det troligt att Löfven får en viss tid att sätta sig in i problematiken och sätta sin egen prägel på organisationen. En klassig metod är att ta med sig några egna, betrodda medarbetare. Löfven bör förslagsvis tänka lite bredare.

Nyligen hade jag förmånen att lyssna till en person som har rekryterat chefer till ledande positioner i 26 år. En gammal sanning blev snabbt uppenbar: Näringslivet har ofta dålig förståelse för politiken, och omvänt. Att ta professionell hjälp utanför arbetarrörelsen när chefer ska rekryteras och nya organisationer byggas, är en god idé. Samtidigt är det viktigt att behålla integriteten och avfärda förslag som inte passar.

Löfven bör även dra sig till minnes den bok som rusade upp på världens topplistor sedan Barack Obama berättat att den inspirerat hans regeringsbildning. ”Team of rivals” beskriver hur Abraham Lincoln inte byggde sin närmaste krets med ja-sägare, utan vågade inkludera tidigare meningsmotståndare som blev vassa interna kritiker. Våga placera ett par starka Hillary Clinton i din närhet, alltså.

Vi är många som har beklagat bristen på öppenhet i den process som i dag medför att Stefan Löfven blir partiledare. Visst, när huset håller på att brinna ned är det förståeligt att du inte vill ha en omröstning om vem som ska vara brandchef. Men intrycket som S har gett är snarast ”gärna interndemokrati, men först fortsatt hemlighetsmakeri”.

Därför är det avgörande att gårdagens vackra ord om ett ”öppet parti” också blir verklighet. Löfven övertar nämligen ett par socialdemokratiska arvssynder. Vad gäller rent organisatoriska frågor är naturligtvis partisekreteraren huvudansvarig, men det finns några områden där Löfven skulle kunna skynda på viktiga förändringar.

Det gammelmodiga sättet att välja partiledare är det mest uppenbara. I Frankrike fick alla medborgare rösta när Socialistpartiet utsåg sin presidentkandidat - om de betalade minst en euro och deklarerade att de tror på vänsterns värderingar. Resultatet? Miljoner till kampanjkassan, kontaktuppgifter till tusentals nya valarbetare, och en kandidat vald med starkast möjliga mandat. Modellen är ännu för djärv för S, men genom att låna idéer från de europeiska systerpartierna kan en egen modell utformas.

Men detta är alltså bara ett av flera områden där Löfven måste se till att S hamnar i takt med tiden. Utredningsresurser bör prioriteras ytterligare, den långsiktiga opinionsbildningen bör förstärkas, kommunikations- och pressarbetet är i behov av professionalisering. Här har Löfven, tillsammans med Jämtin vars mandat just nu är urstarkt, en möjlighet att agera och förändra i frågor som inte prioriterades tillräckligt under Juholt.

Viktigare än dessa frågor är givetvis alla de rent sakpolitiska utmaningar som väntar Stefan Löfven. Det är utmaningar som kommer att debatteras i andra sammanhang. Löfvens breda erfarenhet av globaliserings- och tillväxtfrågor kommer väl till pass i de viktiga frågorna om jobben, samtidigt som han har erfarenhet från det stora S-rådslaget om välfärdsfrågorna för några år sedan.

Om han dessutom ser till att hantera de frågor om ledarskap och organisation som bidrog till Juholts fall väntar bättre tider. Socialdemokratin kan räkna med att dansen i mörkret ersätts av ”Glory days”.

Eric Sundström, chefredaktör Dagens Arena och det europeiska S-magasinet Fresh Thinking.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.