Med bara 34 dagar kvar till klimattoppmötet i Köpenhamn fortsätter EU att bära ledarskapet. Sedan Europeiska rådet i mars 2007 har vi legat i framkant i klimatfrågan. Då handlade det om konkreta åtaganden: 30 procents utsläppsminskningar till år 2020 jämfört med 1990 års utsläpp förutsatt att en ny, global klimatöverenskommelse kommer till stånd – och förutsatt att andra gör jämförbara åtaganden. Under svenskt ordförandeskap fortsätter vi nu att visa ledarskap och enighet i viktiga frågor som finansiering, tekniköverföring, anpassning och en effektiv och ändamålsenlig styrning av de finansiella resurserna.
Konkreta åtaganden om utsläppsminskningar är viktiga för att vi ska klara målet som FN:s klimatpanel satt om maximalt två graders global uppvärmning. Därför måste sådana åtaganden också vara ledstjärnan för FN-förhandlingarna. Vi vet att de globala utsläppen måste reduceras med 50 procent till 2050, jämfört med 1990, för att nå detta mål. Och vi vet att de utvecklade länderna måste ta ledningen och reducera sina utsläpp. Vid toppmötet i slutet av förra veckan satte EU ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning, 80–95 procent till 2050.
Allt detta är viktigt och nödvändigt. Men världens länder måste också komma överens i den centrala frågan hur kampen mot klimatförändringarna ska finansieras. I september i år kom EU-kommissionen med en uppskattning på kostnaden för klimatåtgärder för anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna. Kommissionen menade att merkostnaden för att begränsa eller helt eliminera utsläppen beräknas uppgå till 100 miljarder euro per år 2020 och att medlen behöver komma från offentlig och privat sektor i utvecklade länder, den globala utsläppsmarknaden och internationellt kapital. Man underströk samtidigt att det redan nästa år och fram till 2012 behövs mellan 5 och 7 miljarder euro per år för en så kallad snabbstart för anpassning, utsläppsminskningar, forskning och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna.
Som ordförande för Europeiska rådet är jag glad över att medlemsländerna i slutet av förra veckan, trots den ekonomiska kris vi fortsatt befinner oss i, visade både ansvarstagande och handlingskraft genom att ställa sig bakom kommissionens bedömningar. Europeiska unionen är nu beredd att inom ramen för en klimatöverenskommelse ge ett skäligt bidrag till den globala insatsen; genom ett ambitiöst begränsningsmål, genom att medge kompensationer och genom att bidra med vår skäliga andel av offentligt stöd.
Med drygt en månad kvar till klimattoppmötet i Köpenhamn står EU mer enat än tidigare. Toppmötet i slutet av förra veckan gav oss ett starkt förhandlingsmandat. Men insatser från EU endast räcker inte. Vi kan bara nå en ambitiös överenskommelse i Köpenhamn om alla parter bidrar till processen. Därför måste nu andra utvecklade länder visa samma ledarskap – åta sig liknande ambitiösa utsläppsminskningar, presentera förslag i finansieringsfrågan och intensifiera sitt arbete. Utvecklingsländerna, särskilt de mer avancerade, måste också presentera tydliga åtaganden som speglar deras ansvar och förmåga.
Med ett starkt mandat från Europeiska rådet och från medlemsländerna reste jag i går till Washington för att diskutera klimatfrågan och vägen till Köpenhamn; under gårdagen med president Obama i ett separat möte, i dag under ett toppmöte mellan EU och USA. I dag träffar jag dessutom senator John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott, som tillsammans med ordföranden i miljöutskottet, senator Barbara Boxer, är ansvarig för förslaget till den nya amerikanska klimat- och energilagstiftning som snart ska behandlas i den amerikanska kongressen.
Mitt budskap till såväl president Obama som senaten och kongressen är: Nu måste vi sätta klimatet i fokus, med tvågradersmålet som ledstjärna. Vi är överens om vad som behöver göras på lång sikt – men för att lyckas måste vi också ha ett offensivt mål på medellång sikt. Mycket kan göras med enkla medel. Målen på medellång sikt kan i allt väsentligt nås genom energisparande och effektiviseringar. Ju snabbare vi ställer om mot en grön ekonomi, desto mindre blir dessutom kostnaden.
I morgon reser jag så vidare till New Delhi för ett toppmöte mellan EU och Indien. Mitt budskap till premiärminister Singh är i allt väsentligt detsamma som till president Obama: Vi måste sätta klimatet i fokus och för detta krävs omedelbara åtgärder. Vi vet att det för Indien är viktigt att få fortsätta på den inslagna linjen mot större välstånd för landets medborgare. Men den utvecklingen kan inte följas av parallella ökningar av koldioxidutsläpp. För då skulle de indiska växthusgasutsläppen mer än fördubblas fram till 2030.
Vi noterar att Indiens utsläpp per capita är förhållandevis låga – och att man därför menar att det borde finnas utrymme för att öka utsläppen. Men med dagens kunskap är det inte rimligt att anta att vissa länder innehar en rätt till ökade utsläpp. Indien har dessutom en stor potential när det gäller såväl energieffektivisering som förnybara energikällor. Solenergi är ett exempel på detta. Där har EU ett stort intresse för ett fördjupat samarbete.
I slutet av november leder jag som EU-ordförande ett toppmöte mellan EU och Kina. Kina har under de senaste två decennierna gjort en fantastisk resa och är i dag världens tredje starkaste ekonomi. Detta har samtidigt skett till priset av en orimligt hög miljöbelastning.
Vi vet att Kina i sina femårsplaner har ambitiösa program för att reducera utsläppen i förhållande till den ekonomiska utvecklingen. Men eftersom landet numera har passerat USA som världens största utsläppare av växthusgaser krävs det större åtgärder än så om vi ska klara klimatet.
Därför är mitt budskap till Kina: Höj ambitionerna så att utsläppen når sin topp senast 2020, för att därefter minska. Vi vet att Kina har alla förutsättningar att lyckas, och jag hoppas att man vid mötet i Köpenhamn kommer att meddela konkreta åtaganden.
Nu är det drygt en månad kvar till klimattoppmötet. FN-förhandlingarna går fortfarande långsamt. Många dömer ut möjligheterna att lyckas. Nu är Köpenhamn möjligen inte slutstationen: Avtalet i Kyoto slutfördes inte 1997, utan 2001. Men det vore ett stort politiskt misslyckande att inte nå en överenskommelse i december. Klimatförändringarna inväntar inte segdraget förhandlingsarbete. Därför har alla ett ansvar för att det blir en framgång i Köpenhamn. EU har lagt sitt bud. Nu måste andra följa.
Fredrik Reinfeldt
statsminister