Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Nu måste Vänsterpartiet våga slakta sina heliga kor”

Gammal ”förnyare” (V) inför partiledarvalet: Det räcker inte att diskutera partiets organisation och inre liv. De fyra kandidaterna måste även ha mod att ompröva politiken.

En ny ledning signalerar en ny tid och en ny vänster. Men om inte det kombineras med att varenda del av den egna politiken granskas, leder det inte framåt. Vänsterpartiets krisgrupp ägnar sig bara åt partiets interna organisation och inre liv. Inget av politikens olika sak­områden omprövas trots väljarnas/folkets hårda dom. Men man kan faktiskt justera politikens innehåll och ändå vara ett vänsterparti. Det finns ändå många anledningar att hålla på vänstern, bland annat den humana människosynen och synen på fördelningen av samhällets resurser. Nu krävs mod för att slakta Vänsterpartiets heliga kor, skriver Staffan Norberg.

Efter fem stora förlustval i rad och en marginalisering i svensk politik, mätt som folkligt stöd i allmänna val, tillsatte Vänsterpartiet en krisgrupp (kallas internt för framtidskommission). Tyvärr så vänds där bara de stenar som rör partiets interna organisation och inre liv. Inget av politikens olika sakområden omprövas trots väljarnas/folkets hårda dom.

Reaktionen på den parlamentariskt unikt framgångsrika perioden under 90-talet blev paradoxalt nog att många i Vänsterpartiet åter drömde om ett parti som ”man kände igen”. Ett parti vid sidan om – utanför allt ansvar – men med en deterministisk och oantastligt ren själ utan kompromisser. Ungdomsförbundet, som bland de sista hyllade kommunismen, redovisade en fantastisk medlemstillströmning – medlemstal som senare vid granskning av Ungdomsstyrelsen visade sig vara lika trovärdiga som de valresultat som redovisades i de forna öststaterna, det vill säga rena falsarier.

Drömmen om det gamla partiet vann gehör. Det mer fritänkande och självprövande 90-talet ersattes åter av vänsterns eviga dröm om det eniga, sammanhållna, homogena partiet. Vid partikongressen i Göteborg 2006 användes devisen ”stick och brinn” riktat till oss mer självprövande i partiet. Så blev det också. Väljarna stack och de interna kritikerna fick brinna. Enighet uppnåddes till priset av ett parti där liktänkandet hyllas. Nu befinner sig partiet som på Lars Werners tid på gränsen till parlamentarisk existens. Den för de flesta andra partier självklara insikten om att förändring av människors verklighet kräver folkligt stöd i allmänna val, börjar åter växa fram. Partihistorien går igen.

Vänstern hyllar våldsamma förändringar i omvärlden, men har genom hela sin historia uppenbarligen ett väldigt stort behov av att konservera enighet i den egna lilla gruppen. Partiet uppfattas i många avseenden av dagens väljare som det mest konservativa, som tycker det var bättre förr.

Behovet av att ompröva såväl ledning som politik är nu mer än akut. En ny ledning signalerar en ny tid och en ny vänster. Men om det inte kombineras med att varenda sten i den egna politiken också vänds, granskas och delvis omprövas, leder det inte framåt. Inte en enda tes har omprövats. Kandidater som kryper fram, när Lars Ohly nu tar farväl, bör ha mod att redovisa den omprövning i olika sakfrågor som också är nödvändig. Jag är övertygad om att det är där som partiets stora problem ligger. Man kan faktiskt justera politikens innehåll och ändå vara ett vänsterparti – även om väldigt många av mina partikamrater inte tycks tro det.

1. Den ekonomiska politiken har alltid varit partiets akilleshäl. Det visar olika väljarundersökningar. Ett parti som i alla lägen tycks ha ett överflöd av pengar och alltid ser den kommande budgeten som den sista före jordens undergång, behöver lära sig skilja på goda tider och dåliga tider och spara mer de goda åren för att kunna använda under de dåliga. Partiet skulle nästan platsa i tv-programmet ”Lyxfällan” där tragiska personer som saknat gränser för sin konsumtion nått vägs ände. Vidare måste partiet, i likhet med det kinesiska kommunistpartiet, slänga planhushållningsutopin på historiens skräphög. Ett socialistiskt samhälle går att kombinera med marknadslösningar – om än inte så extrema och djupt odemokratiska som i kommunistdiktaturens Kina. En vänster måste använda ordet prioritera snarare än att låtsas att det finns pengar till allt. Det skulle öka trovärdigheten.

2. Utrikespolitiken är partiets mest omhuldade självbild. Världen består av onda och goda. Alla som hatar USA är goda och de som förknippas med USA är onda. Ett bra exempel är de exempellöst vidriga diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern som nu faller. Vänstern har varit så förblindad av sin syn på Israel att man till ganska nyligen blundat eller urskuldat de länder som hatar Israel. Därmed inte sagt att Israel inte ska kritiseras, men den svartvita synen måste nyanseras. Partiets förmåga att i decennier urskulda regimer som urartat till vänsterdiktaturer utan fria val och där makten blivit familjeangelägenheter som ärvs som kungadömen har varit slående. I samma stund som makt går i arv borde en självständigt tänkande vänster bli en oförsonlig kritiker i stället för att drömma om gamla revolutioner som havererat. Fiendens fiende har blivit vår vän. En tydligare självständighet i utrikespolitiken skulle uppfattas som en sundare vänster.

3. Partiets flyktingpolitik är dålig för såväl flyktingar som för Sverige. Den kommun där jag sedan snart 15 år haft förmånen att ingå som kommunalråd i en politisk röd-grön majoritet har tagit emot mer än 60 000 flyktingar och arbetskraftinvandrade permanent eller tillfälligt under en mycket lång tid. Sverige ska ha en generös flyktingpolitik, men den lag om eget boende (EBO) som koncentrerar nyanlända till ett fåtal kommuner i landet gör alla en björntjänst. I dag bidrar en total frihet till den växande segregation vi ser. Det finns bättre metoder att sprida solidariteten och ge nya svenskar bättre förutsättningar att nå målet om ett jobb (i dag är genomsnittstiden 7 år utan jobb). Dessa få kommuner är kunniga och har erfarenhet men går nu på knäna såväl ekonomiskt som resursmässigt när världens konflikthärdar landar här.

Min erfarenhet är att nästan alla som tagit sig hela vägen hit har framtidsdrömmar och är handlingskraftiga, men att den ”tyck synd om”-inställning som bland annat Vänsterpartiet står för snarare försenar och passiviserar deras möjligheter i Sverige. Det här är långt viktigare än de gatuslagsmål med rasister som i dag förknippas med vänstern.

4 Arbetslinjen betyder att ett vanligt arbete är det viktigaste för människor i ett fungerande samhälle. I takt med att förtidspensioneringar och olika bidragssystem växt fram har arbetslinjen kommit att förknippas med andra partier än de traditionella arbetarpartierna. Dessa har alltmer fått rollen som försvarare av den växande andel som inte arbetar. Det är en position som är dömd att misslyckas. Ett vänsterparti måste återerövra arbetslinjen och prioritera arbete i alla lägen. Så ser det inte ut i dag.

Varför då Vänsterpartiet? Det finns många anledningar, bland annat den humana människosyn och den annorlunda syn på fördelning av samhällets resurser som vänstern står för. Den framsynta inställningen att inte gå med i EMU som så framgångsrikt anfördes av bland annat Jonas Sjöstedt har aktivt bidragit till att globala kriser kan pareras bättre i Sverige än i nästan alla andra EU-länder. Genom att våga vända på partiets mest känsliga stenar riskerar man i dagens vänsterparti att bli högerpestförklarad och hamna i skuggan. Listan på duktiga personer som lämnat partiet är oändligt lång. Modet att lyfta på stenar, slakta heliga kor, är vad som nu krävs för att få ett bredare folkligt stöd och kanske förmå nya medlemmar att stanna längre än några år i partiet

De glädjande många kandidater som nu anmält intresse för partiledarskapet bör efter fem katastrofval redovisa på vilket sätt man konkret vill förändra olika sakfrågor. Hittills har vi inte hört mycket om detta vare sig från den så kallade framtidskommissionen eller de anmälda kandidaterna.

Staffan Norberg (V)

kommunalråd i majoritet, Södertälje