Finansinspektionen: Nya låntagare som nu ger sig in på bostadsmarknaden tar en betydande risk. Räntorna framöver kommer att stiga brant inte bara på grund av att inflationen återvänder. Även nya bankregleringar inom bland annat EU kommer att driva upp kostnaden för i synnerhet rörliga bolån. Vi skärper därför tillsynen av bankernas kreditgivning, skriver generaldirektören Martin Andersson och chefsekonomen Lars Frisell.
Trots att arbetslösheten stiger och svensk ekonomi krymper med fem procent – det största fallet på flera decennier – så växer hushållens bolån med över åtta procent i årstakt. En rekordstor andel av hushållen väljer också att ta lån med rörlig ränta. Anledningen är naturligtvis dagens extremt låga ränteläge. Med rörligt lån har räntekostnaden för genomsnittsvillan i riket sjunkit med 3 500 kronor i månaden på ett år. I framtiden kommer krediter att bli dyrare igen, inte bara på grund av att inflationen återvänder. Nya regleringar på bankmarknaden kommer också att höja kreditkostnaderna.
Det är egentligen inte konstigt att bolånen har tagit en sådan fart. För skuldsatta hushåll som inte har drabbats av lågkonjunkturen har finanskrisen inneburit en rejäl ökning av den disponibla inkomsten. Det här gäller i synnerhet i städer med dominerande tjänstesektor och där arbetslösheten inte har slagit särskilt hårt. Att välja rörliga lån är också naturligt – bundna räntor lönar sig sällan i det långa loppet.
Nya låntagare som nu ger sig in på bostadsmarknaden och har litet eller inget kapital att skjuta till tar en betydande risk. Eftersom räntorna förväntas stiga brant framöver kan ett antal hushåll få det tuffare ekonomiskt. För det stora flertalet hushåll kommer dock inte bolånet att bli ett oöverstigligt problem. Men kraftigt ökade räntekostnader och eventuellt sjunkande fastighetsvärden kan få stora effekter på hushållens konsumtion och därmed realekonomin i stort. Finansinspektionen går nu ut i ett särskilt tillsynsärende och kontrollerar att bankerna tar hänsyn till både framtida ränteläge och risken för arbetslöshet i sin kreditgivning.
På längre sikt måste vi få till stånd ett nytt samhällskontrakt mellan staten och den finansiella sektorn. Två allvarliga bankkriser i Sverige på mindre än 20 år, båda med långtgående konsekvenser för realekonomin, är helt enkelt inte acceptabelt. Det nya kontraktet innebär att bankerna ska ta större ansvar för de risker de tar, att de ska ha större kapitalbuffertar för oväntade risker och att staten ska ha en bättre förhandlingssituation när ett finansiellt företag är på väg att haverera.
Arbetet med dessa regleringsförändringar drivs inom EU och flera internationella organ. När de är genomförda kommer de att minska risken för finansiella kriser och framför allt minska de potentiella kostnaderna för skattebetalarna när en kris ändå inträffar. Men det kommer också att öka bankernas finansieringskostnader. Och detta kommer obönhörligt att öka kostnaden för krediter. För dem som följt upprinnelsen till krisen borde det vara välkomna nyheter, det låga priset på kreditrisk var en huvudorsak till de obalanser som byggdes upp.
En av de viktigaste insikterna från den finansiella krisen är faran med likviditetsriskerna som finns i det finansiella systemet. Svenska banker som inte var inblandade i de komplexa strukturerade produkter som utlöste krisen bär också på betydande likviditetsrisker. De svenska bolånen, som knappt amorteras alls och därmed sträcker sig över många decennier, finansieras till stor del med obligationer med löptider på två till fem år. Risken för att inte kunna refinansiera sig, det vill säga att inte hitta nya investerare när innevarande obligationer löper ut, tas av banken. Men om banken är för stor för att tillåtas gå omkull, står skattebetalarna för risken.
Finansinspektionen har påbörjat ett arbete med nya, bindande regler för bankernas likviditet. I samarbete med branschen ska vi definiera hur riskabla olika kassaflöden är, och vilka tillgångar som får ingå i bankens likviditetsreserv. Enkelt beskrivet kommer vi att sätta en gräns för hur kortsiktig bankens upplåning får vara i förhållande till dess utlåning.
I och med att bankerna också tvingas offentliggöra sin likviditetssituation skapar vi en genomlysning på marknaden som möjliggör jämförelser mellan bankerna. Det här kommer att stärka den finansiella stabiliteten, men det kommer också att öka kostnaden för krediter. I synnerhet krediter som i praktiken är mycket långsiktiga, som bolån med rörlig ränta.
Martin Andersson
generaldirektör Finansinspektionen
Lars Frisell
chefsekonom Finansinspektionen