DN Debatt

"Ny dna-teknik visar att det inte finns raser"

Resultat från nya omfattande dna-studier: Människosläktet är genetiskt extremt homogent trots alla skillnader i utseende. Ny teknologi som gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten snabbt och billigt har inte hittat några ”rasspecifika” gener. De allra flesta genetiska varianter, utom de väldigt ovanliga, förekommer över hela världen. En människa av afrikansk härkomst kan genetiskt stå närmare en person från Sydeuropa eller Mellanöstern än en person från en annan del av Afrika. Argumenten för att utmönstra begreppet ras för människans vidkommande är överväldigande, skriver Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet.

De mest iögonfallande skillnaderna mellan människor som kommer från olika kontinenter rör hudfärg, hår och ansiktsform. Vi vet inte säkert än varför dessa skillnader uppkommit, men det finns trovärdiga hypoteser. En faktor är att människan behöver solljus för att bilda D-vitamin. D-vitamin är ett livsnödvändigt ämne som bildas i huden när den solbestrålas. I det solrika Afrika bildas tillräckligt med D-vitamin trots att hudfärgen är mörk av pigment. Men när den mörkhyade flyttar till solfattigare trakter ökar risken för att drabbas av engelska sjukan.
 

Man kan således lätt föreställa sig att individer som fått mutationer som minskar hudens pigmentering fortplantade sig effektivare och genom naturligt urval spreds och förökade sig de ljushyllta människorna i den tempererade klimatzonen. Ursprungsmänniskan var med all sannolikhet mörkhyad och det ljusa skinnet är således resultatet av mutationer och naturligt urval.
 

Genforskningen har öppnat helt nya vägar att studera släktskap mellan arter och mellan individer. Resultaten har entydigt visat att alla levande organismer på jorden är besläktade. Redan i genforskningens barndom kunde den amerikanske forskaren Allan Wilson visa att människan har sitt ursprung i Afrika. Man började tala om att det funnits en ”Afrikansk Eva” som vi alla härstammar från.

Under de senaste åren har genforskningen tagit ytterligare språng. Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare. Inom loppet av timmar kan hundratusentals variabla punkter i en människas dna undersökas, vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.

Resultaten har väsentligen bekräftat den amerikanska forskaren Lewontins slutsats från 1972 som utgått från ett litet antal individer och litet antal dna-bokstäver. Han hade visat att de genetiska skillnaderna mellan så kallade människoraser är små och uppgår till bara några få procent av all genetisk variation som finns hos människo­släktet. Av den sammantagna genetiska variationen finner man att cirka 85 procent hos alla befolkningsgrupper är oberoende av geografiskt ursprung. De allra flesta genetiska varianterna, utom de som är väldigt ovanliga, förekommer således över hela världen.
 

Intressant är också att den stora majoriteten av människans alla genetiska skillnader är gamla och fanns redan hos den grupp av Homo sapiens som lämnade Afrika för cirka 50.000 år sedan. Man har således inte hittat några ”rasspecifika” gener eller genvarianter.
 

En skillnad mellan olika befolkningsgrupper är hur vanliga olika genvarianter är. Som ett exempel kan nämnas blodgrupper. Varianter av en gen gör att en individ kan ha endera av blodgrupperna A, B, AB eller 0. Om man jämför hur vanliga dessa blodgrupper är finner man överraskande skillnader. I Sverige är blodgrupp A relativt vanlig (27 procent) medan den hos Amerikas ursprungsbefolkning är sällsynt (1 procent).

En tänkbar förklaring är att den ursprungliga grupp individer som korsade Berings sund och bildade Amerikas ursprungsbefolkning av en slump innehöll få individer med blodgrupp A. Vad man således ser är gradvisa förändringar i hur vanliga olika varianter är när man jämför olika befolkningar. Skillnaderna, som oftast är betydelselösa, har i de allra flesta fallen orsakats av slumpen och detta fenomen brukar kallas genetisk drift.
 

Nyligen har extremt omfattande studier gjorts där man studerat hundratusentals punkter i dna från tusentals individer med olika geografiskt ursprung. Man har sedan undersökt vilka som är mest besläktade med varandra. Som väntat finner man att människor som bor inom samma geografiska region är mera besläktade med varandra, men inga distinkta geografiska gränser existerar. En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika.
 

Vid en jämförelse av ett stort antal individer från Europa och Eurasien fann man att alla är nära besläktade och att resultaten visade att de blivande européerna utvandrat från Eurasien, först västerut och sedan norrut.
 

De grupper i Europa som är mest unika med avseende på frekvenser av genvarianter visade sig vara finländare och norditalienare. Att finländarna utmärker sig var inte oväntat eftersom flera studier visat att den finländska befolkningen härstammar från ett överraskande litet antal individer, kanske bara något hundratal.
 

Eftersom frekvensen av genvarianter varierar i olika befolkningar kan man ofta säga något om en persons geografiska ursprung genom att studera många punkter i dna (dussintals). I en brottsundersökning kan man alltså få en viss vägledning om en förövares etniska ursprung om man har tillgång till dna.
 

Att applicera rasbegreppet på människan är problematiskt av flera skäl. För det första är det väldigt dåligt definierat. En definition brukar vara att det finnas en tydlig avgränsning mellan de grupper som konstituerar olika raser. Med denna definition finns inga människoraser eftersom genvarianterna uppvisar kontinuitet och ”rasernas” utbredning sammanfaller inte med några genetiska gränser.
 

Det entydiga resultatet av modern genforskning är att människosläktet är extremt homogent ur genetisk synpunkt trots att så stora utseendemässiga skillnader existerar. Resultaten talar i stället för att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras.

Att med utgångspunkt från genetik indela människosläktet i ett litet antal grupper är sålunda inte möjligt att göra. Linné och andra forskare efter honom gjorde det stora misstaget att inte bara införa rasbegreppet för männi­skan utan också genom att tillskriva olika ”raser” olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet.
 

En indelning av människosläktet i raser skulle knappast fylla någon meningsfull funktion. Det har visserligen hävdats att etnisk tillhörighet skulle kunna utnyttjas i medicinska sammanhang eftersom geografiskt ursprung kan korreleras till frekvensen av vissa sjukdomsframkallande genvarianter.
 

I USA har man exempelvis godkänt ett läkemedel med förbehållet att det företrädesvis skall användas på patienter med afro-amerikanskt ursprung. I detta fall handlar det dock om att en viss form av sjukdomen betingas av en genvariant som är vanligare hos afro-amerikaner. Det handlar sålunda inte om att läkemedlet är ”rasspecifikt” utan att chansen att det skall ha effekt är större bland afro-amerikaner. Man bör sålunda snarare tala om en behandling som är specifik för en genvariant.
 

I mina ögon vilar rasbegreppet för människans vidkommande minst sagt på skakig vetenskaplig grund. Till detta kan läggas den enorma belastning rasbegreppet fått genom nazismens kvasivetenskapliga galenskaper. Förvillande är också användningen av begreppet ras på våra husdjur, särskilt hundar. Här har man ju genom ett av människan drivet urval fått fram individer som inte bara skiljer sig till utseendet utan även med avseende på många egenskaper och förmågor. Jag anser att det finns tunga argument för att utmönstra begreppet ras för människans vidkommande.