Justitiekanslern, JK, är regeringens högsta ombudsman. JK ska utöver att företräda staten ha tillsyn över landets myndigheter med sikte på att värna integritet, yttrande­frihet och rättssäkerhet. Ett konkret led i det arbetet är att tilldöma enskilda, som suttit frihetsberövade, utan att de därefter döms, skadestånd.

Gott så. Men det är sedan ett tiotal år praxis att JK ger personer högre skadestånd på grund av massmedial uppmärksamhet. Att JK överhuvudtaget gör en bedömning av publiceringar och utan formell prövning värderar den eventuella skadans storlek i pengar gör hanteringen ytterst kontroversiell. Här blir det nämligen skattebetalarna som står för fiolerna när publiceringar antas skada personer som varit misstänkta för brott.

Detta – att det allmänna skulle bära det ekonomiska ansvaret för en publicitets­skada – står i direkt strid med grundlagarna tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) där endast utgivaren – och ingen annan – ansvarar för det som publiceras, och för publiceringens konsekvenser. Om en publicering fälls som brottslig utdöms det skadestånd om rätten finner skäl till det.

En vass och fri press är en av grundstenarna i vår demokrati. Att en av landets högsta juridiska ombudsmän i sin tjänste­utövning betecknar traditionell mass­medial uppmärksamhet som något negativt får oss att reagera starkt.

Utöver detta har det under det senaste året tillkommit en förändring som i vårt tycke förvärrar läget ytterligare. Nu väger JK in webbpubliceringar även från sajter utan ansvariga utgivare i sina skadeståndsbedömningar. Visserligen än så länge i några enstaka fall, men förskjutningen av praxis är tydlig och måste uppmärksammas då den i vårt tycke vilar på en ytterst svag grund.

Ett av dessa fall – från 2009 – gäller en man i 30-årsåldern som suttit anhållen och häktad i nära två månader, misstänkt för grov våldtäkt. Då han sedermera frias bedömer JK att han har rätt till ett skadestånd som ”väsentligt överstiger vad som normalt utgår” och hänvisar till ”mycket stor publicitet i massmedia” som orsaken:

”Hans namn ålder, nationalitet och hem­ort publicerades på vissa hemsidor med invandrarfientligt innehåll på Internet. Härigenom har de mer anonyma rapporteringarna i tidningar och radio kunnat kopplas samman med NN och övriga misstänkta.”

När uppgifter som ansvariga utgivare valt att publicera i JK:s bedömningar buntas ihop med allsköns material som läggs ut på sajter utanför grundlagsområdet är det ett anmärkningsvärt tilltag med potentiellt vittgående konsekvenser.

Att kalla alla hemsidor för massmedia urholkar begreppet. Det finns visserligen massmediala sajter, men de flesta hem­sidor har ett fåtal eller inga som helst läsare.

Att tala om massmedier i detta sammanhang förvillar. Det verkliga problemet är att det i praktiken råder i det närmaste sanktionsfrihet för övertramp och systematiska hets- och förtalsbrott på sajter och i bloggar som saknar ansvarigt utgivarskap.

JK:s motiv för ökade skadestånd får därmed också karaktären av ursäkt för att lagskyddet för den enskilde inte fungerar.

Vi uppmanar därför riksdagens ledamöter att:

• snarast sätta stopp för JK:s praxis som innebär en prövning av publiceringar och potentiellt begränsar handlingsfriheten för de ansvariga utgivarna.

•i stället fokusera på att värna den vida yttrandefriheten genom att finna system för att beivra de publicitetsbrott som begås utanför grundlagsområdet.

Anders Ahlberg
Chefredaktör, Kyrkans Tidning

Anette Novak
Chefredaktör, Norran