En läkare vars patient behöver snabb vård får köra för fort i trafiken. Det gjorde läkaren P. Men han åkte fast, och domstolen trodde inte på hans försäkran att han hade bråttom på grund av ett sjukfall. En ung domare fällde med motiveringen att det fanns mycket som talade för att P inte hade så bråttom. Först när P hade fått fram listor på några avgörande telefonsamtal blev han trodd. Högsta domstolen beviljade resning och han friades.
En pappa och en mamma, tidigare ostraffade, dömdes i tingsrätten för sexuella övergrepp mot dottern. Domstolen ansåg flickan helt och hållet trovärdig. Pappan fick fem års fängelse, mamman villkorlig dom. Inför rättegången i hovrätten berättade dottern om fortsatta övergrepp från pappans sida. Men dessa kunde inte ha inträffat. Flickan ansågs därmed inte sanningsenlig och föräldrarna friades i hovrätten.
En man, S, åtalades för narkotikabrott men frikändes. Hans tumavtryck på en plastpåse med heroin kunde enligt tingsrätten ha hamnat där av misstag, det fanns en någorlunda rimlig förklaring. Men hovrätten trodde inte på förklaringen och hänvisade till att tre personer hade lämnat ”passande berättelser” först under rättegången. S dömdes till tolv års fängelse. I Högsta domstolen kom det fram att hovrättens resonemang inte stämde. På alla tre punkterna hade hovrätten missförstått eller slarvat. Så HD skickade tillbaka målet och S friades.
Det här är tre ovanliga fall. Nästan alltid dömer svenska domstolar skickligt och rätt. Men det är likväl tre fall där domstolarna gjorde fel, och där felet fick allvarliga konsekvenser. Fallen hör till dem som vi hos justitiekanslern har gått igenom i ett projekt där vi har undersökt rättssäkerheten i brottmål. Det gjorde vi för några år sedan också. Då fann vi stora brister.
Rättssäkerhet kan beskrivas som den säkerhet för enskilda som en god och förutsebar rättsordning ger och vars yttersta garanti är att ingen döms för brott utan fullt bevis. Den som blir oskyldigt anklagad för brott är beroende av rättssäkerheten.
Den andra sidan av myntet är rättstrygghet. Det är den trygghet som består i att samhället tar sitt ansvar för att människor ska slippa bli utsatta för brott och att alla rimliga åtgärder vidtas för att brottslingar ska fångas och dömas.
Alla vill vi ha både rättssäkerhet och rättstrygghet. Men ibland står de mot varandra. Ju svårare det är att få någon fälld för ett brott som han nekar till, desto större är hans rättssäkerhet. Men desto mindre är också brottsoffrens rättstrygghet.
Det här är en svårighet som vi får leva med och som vi måste förstå och hantera på bästa sätt. Alla inser efter en stund att det måste finnas ett slags balans mellan rättssäkerhet och rättstrygghet. Det får inte vara omöjligt att fälla den skyldige, men inte heller finnas stora risker att oskyldiga döms.
Balansen ligger i det beviskrav som gäller. Och beviskravet är att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig. Annars ska han frias.
I teorin är detta perfekt. Men i praktiken fungerar det inte alltid. Att skyldiga ibland går fria, det vet vi. Så måste det tyvärr vara, man hittar inte alltid tillräckliga bevis. Polis och åklagare måste göra allt de kan, men ibland blir det ändå ett misslyckande. Rättstryggheten lider nederlag.
Men man bör också bekymra sig om det andra problemet, riskerna för rättssäkerheten. Tyvärr finns det inte så många som håller ordentlig vakt mot dessa risker. De flesta advokater och domare gör det, många åklagare. Men rättssäkerhet är inte något man blir särskilt populär på. Inte många röster finns att vinna på slagordet ”kamp för att alla misstänkta ska frias om det saknas tillräckliga bevis!”. Och det finns naturliga förväntningar på fällande domar. Man vill ju att den skyldige ska bli fast. Men därmed sätter man också gärna rättssäkerheten åt sidan. Att rättstrygghet är ett populärare värde än rättssäkerhet kan tyvärr påverka även domare. Inte alla, men några.
Jag ser det hända att personer fälls utan tillräckliga bevis. Inte ofta, men ibland. Det må väl vara, kan man säga, om personen faktiskt är skyldig. Men om man slarvar med beviskravet drabbar det även oskyldiga. Och det kan vara min dotter eller din bror. Talar man med erfarna brottmålsadvokater säger många av dem att de upplever att det händer ungefär en gång per år att en klient som är oskyldig blir fälld. Det blir ganska många i landet på tio år om det stämmer.
Men det finns bot. I vår rapport om rättssäkerhet, som offentliggörs i dag, lämnar vi några förslag till åtgärder.
För det första bör det införas en lagregel som tvingar domstolarna att uttryckligen gå igenom den misstänktes invändningar när denne nekar. Säger han att han har alibi, att vittnet ljuger, att en sakkunnig misstar sig, att han handlade i nödvärn eller att någon annan måste ha lagt narkotikan i hans väska, måste domstolen pröva om påståendet kan vara sant. Så sker för det mesta i dag, men vissa domare skriver bara i domen att ”bevisningen mot X är så stark att han utan tvivel är skyldig”, eller något i den stilen.
Sådana domar är en fara för rättssäkerheten, liksom när domstolen helt förlitar sig på sin bedömning att en person som hörs inför rätten är tillförlitlig. Beteendevetenskaplig forskning visar att det är väldigt lätt att överskatta sin förmåga att bedöma tillförlitlighet, liksom att man gärna förväxlar tillförlitlighet med upplevd trovärdighet. Och domare är inte mycket bättre än andra människor på att bedöma trovärdighet.
För det andra måste vi se till att domare under utbildning, liksom lekmannadomare (nämndemän), förstår hur man inte får resonera. Att bedöma bevisningen på ett korrekt sätt fordrar kunskaper och skicklighet. Där brister det i dag. Det är inte godtagbart att vissa blir fällda för att domaren inte har kunskaper om hur man prövar ett åtal på ett rättssäkert sätt.
För det tredje måste domare kunna tillräckligt mycket psykologi. Naiviteten är ibland påtaglig. Domaren måste till exempel förstå att många svarar så som de uppfattar att frågeställaren vill, att de flesta är selektivt uppmärksamma på information som bekräftar den egna uppfattningen och att domaren själv kan luras av sina värderingar, sin omedvetna tro och sina fördomar.
Om justitiedepartementet och Domstolsverket tar de nödvändiga initiativen kommer rättssäkerheten i brottmål att ta ett skutt i rätt riktning. Att det därtill fordras proffsiga skickliga domare med mod och integritet, domare som kan stå emot förväntningar från medier och allmänhet, det är strängt taget en annan sak.
Göran Lambertz
justitiekansler