EG-domstolens dom i målet om det lettiska företaget Laval un Partneri sätter punkt för en rättskonflikt som pågått ända sedan riksdagen antog lex Britannia 1990. Insiktsfulla personer hävdade redan då att lagen sannolikt är oförenlig med gemenskapsrätten, eftersom den tillåter stridsåtgärder mot ett utländskt företag i situationer då ett svenskt företag inte skulle få angripas. Nu är detta fastslaget, lex Britannia är diskriminerande. Frågan hur Sverige ska skydda utländska arbetstagare mot undermåliga lönevillkor, vilket EU ålägger oss, är därmed i huvudsak olöst.
Det var oklokt av fackföreningsrörelsen att inte försöka skapa en användbar modell tillsammans med arbetsgivarna medan det ännu var ovisst hur domstolen i Luxemburg skulle resonera och vilka som skulle regera efter valet 2006. Man lyssnade på dåliga rådgivare och trodde sig ha fortsatt kontroll över spelreglerna. Nu tvingas facket förhandla i underläge.
Lex Britannia var ett svar på Britanniadomen i Arbetsdomstolen 1989. Dessförinnan fanns det ingen uttrycklig rättsregel som förbjöd en facklig organisation att med stridsåtgärder tränga undan ett befintligt kollektivavtal.
Eftersom öppna gränskonflikter mellan fackförbund är mycket sällsynta i Sverige var domen oväntad och onödig, och den gjorde det möjligt för både svenska och utländska företag att göra sig immuna mot stridsåtgärder genom att uppvisa ett mer eller mindre fiktivt, innehållslöst kollektivavtal. Svaga, osjälvständiga fackföreningar finns i många länder, och de är inte otänkbara ens hos oss.
För att Sverige ska kunna skydda arbetstagarna måste svenska regler kunna undantränga utländska kollektivavtal som ger alltför låga löner. Det kan ske antingen genom lagstiftning eller som hittills genom fackligt agerande. Göran Persson uttalade som statsminister att Sveriges fall back-position vid en förlust i EG-domstolen är att allmängiltigförklara kollektivavtal genom lagstiftning, något som tillämpas i många länder.
Men utvecklingen i Europa visar att allmängiltigförklaring är att strypa facket med dess eget rep. Staten svarar då för solidaritetsprincipen på arbetsmarknaden, lagen ersätter sympatiåtgärderna.
I Frankrike arbetar nittio procent av arbetarna med kollektivavtalslön, medan bara tio procent är med i facket. Om lönen garanteras av staten tycker många att facket är överflödigt, och sakta men säkert urholkas förhandlingskulturen som är grunden för den svenska modellen. I stället får vi vilda strejker, som i Frankrike, eller en flod av arbetstvister till domstolarna, som i England.
EG-domen innebär att facket inte utan vidare kan kräva att utstationerade företag tillämpar svenska kollektivavtal. Ett avtal måste ge tydligt besked om vilken lön arbetsgivaren minst ska betala. På ett byråkratiskt och något invecklat språk förmedlar domstolen en verklig aversion mot Byggnadsarbetareförbundets katt och råtta-lek med utländska företag.
Först påtvingar Byggnads arbetsgivaren ett kollektivavtal, sedan kräver man att han i en andra omgång ska förhandla från fall till fall, på arbetsplatsen och med beaktande av de anställdas kvalifikationer och arbetsuppgifter. Skriv på här, vad du ska betala avslöjar vi senare!
Så får skyddet för utländska arbetare inte arrangeras.
Byggavtalet är på 170 sidor. Det är oskäligt, oavsett all juridik, att tvinga en part att skriva på ett avtal han inte förstår och inte kan överblicka konsekvenserna av. Rätt många utstationerade företag sägs ha tecknat hängavtal, men hur vet man om de verkligen betalar den lön de åtagit sig? Ett obegripligt avtal känns inte förpliktande.
Men problemet gäller inte bara byggsektorn. Kollektivavtalen har blivit mer flexibla, de centrala parterna har överlåtit alltmer till den lokala nivån. De har ersatt siffror med riktlinjer, i hopp om att företag och fackklubbar förstår hur avtalen är tänkta att tillämpas.
I ett utstationerat företag är som regel varken arbetsgivaren eller de anställda med i en svensk organisation och kan inte förväntas känna till avsikterna bakom de svenska avtalen. Kollektivavtalet upplyser inte om vilken lön som är avsedd att utgå i den konkreta situationen.
Att allmängiltigförklara ett sådant avtal löser inte problemet, lika litet som ett hängavtal framtvingat av en blockad. Ett avtal kan fungera bra i ett svenskt företag men skapa oreda och förvirring i ett utländskt.
Frågan hör hemma i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Utstationeringsdirektivet och EG-domen klargör vilka krav som kan och bör ställas på skyddet för de utländska arbetarna. Där finns formuleringar som nästan ordagrant kan skrivas in i ett avtal mellan partsorganisationerna.
Fackföreningsrörelsen måste förbinda sig att inte kräva mer av de utstationerade företagen än vad som framgår av ett sådant övergripande avtal. Om det blir tolkningstvister, vilket är troligt, kan organisationerna gemensamt svara för skiljeförfarandet.
Men därtill måste regering och riksdag garantera rätten till stridsåtgärder mot såväl svenska som utländska företag, utan diskriminering. Annars blir det politikerna, inte arbetsgivarna och facket, som får huvudansvaret för lönerna.
SVANTE NYCANDER