Det pågår ett eluppror och elpriserna diskuteras överallt. Redan i år har elnättaxorna höjts. Nästa år kommer priserna i elnäten stiga ytterligare. Det är regeringens och näringsminister Maud Olofssons uppgift att skärpa övervakningen.
I morgon träffar undertecknarna av denna artikel Maud Olofsson för att ge förslag på konkreta åtgärder för att stärka kundens ställning gentemot elnätsföretagens. Mötet kom till med mycket kort varsel, vilket tyder på att ministern förstår både hur viktig frågan är, och hur snabbt den behöver lösas.
Elmarknaden består av tre delar: produktion, distribution (nät) och handel. Marknaden för elhandel avreglerades 1996. Elnäten är ett så kallat naturligt monopol, det vore givetvis helt orimligt att bygga parallella elnät. De tre stora kraftbolagen Vattenfall, E.ON och Fortum äger största delen av elnätet, men det finns också flera kommunägda elnätsbolag och mindre nätbolag med stark lokal förankring.
För kunderna betyder det att man inte kan välja bolag. Äger Vattenfall elnätet där jag bor, är det Vattenfall jag är kund hos. Är jag missnöjd med exempelvis priset kan jag inte göra någonting. För att skydda kunderna från överprissättning finns en myndighet – Energimarknadsinspektionen (EI) – som övervakar marknaden och kontrollerar priserna.
Enligt det regelverk som finns för prissättning i dag får elbolagen ta ut ersättning för drift och underhåll samt avkastning på investerat kapital. Detta är helt rimligt. Företagen måste kunna täcka relevanta kostnader och även få en avkastning som står i proportion till både risk och investerat kapital. Bolagen sätter själva sina priser, men måste hålla sig inom en så kallad intäktsram som godkänns av EI.
Under 2012 införs en ny metod för att beräkna intäktsramen. Vi har låtit konsultföretaget Sweco räkna på vad detta märkliga teoretiska vägval kommer att kosta kunderna. EI har inte gjort någon sådan konsekvensanalys. Resultatet är oroande:
1). Prismodellen är inte konsekvent. Elnäten antas vara gamla när kostnaderna för drift och underhåll ska beräknas. Men de antas vara nya när avkastning på eget kapital ska beräknas.
2). Prismodellen ger oskäligt höga intäkter till nätföretagen.
3). Prismodellen leder till att kunderna kan få betala närmare 7 miljarder kronor mer per år i elnätsavgifter.
Prismodellen har alltså flera problem och måste därför förändras på flera punkter. Ett exempel på hur fel man tänkt är hur man beräknar avkastningen på eget kapital. I den nya modellen antar man att näten är helt nybyggda. Vi vet alla att de elnät som vi dagligen ser och använder ingalunda är nya, många av dem är flera decennier gamla och därför avskrivna i företagens bokföring. Värdet på elnätet i modellen (där det anses nytt) och i verkligheten (där det är många år gammalt) skiljer sig enormt, vilket gör att bolagens avkastning på investerat kapital blir skyhög.
Det blir riktigt intressant om man lägger till hur man beräknar kostnader för drift och underhåll. Här utgår man nämligen inte från att elnäten är nya, det skulle ju ge mycket låga drift- och underhållkostnader. I stället tar man just här hänsyn till att näten i verkligheten är gamla och därför har höga underhållskostnader. Nätbolagen får alltså ta upp sina verkliga underhållskostnader som underlag för intäktsramen.
I ena ögonblicket antas näten vara splitternya, i andra flera decennier gamla. Resultatet blir att intäktsramen överskattas, och priserna stiger.
Hur mycket ett enskilt nätbolag tjänar på saken beror på hur gamla deras nät är, och på tidigare års prissättning. Undersökningen visar dock att alla nätbolag kommer att tjäna på den nya prismodellen.
De uppenbara svagheterna i modellen kan alltså komma att kosta kunderna 7 miljarder om året. Detta drabbar inte bara de boende utan även lantbruket, barnomsorg, skola, äldrevård och den viktiga exportindustrin. Det blir bara en kostnad utan att ge något till kunder och konsumenter.
På sikt ska EI ta fram vad man kallar en schablonkostnad för underhåll, för att komma ifrån problemet med att samma nät inte kan vara både nytt och gammalt i beräkningsmodellen. Man vet alltså redan innan systemet införs att det inte kommer att fungera.
Denna schablonkostnad ska baseras på bolagens faktiska kostnader. Det betyder att alla kostnader nätbolagen rapporterar in under de kommande åtta åren ska betalas av kunderna, samtidigt utgör kostnaderna basen för den framtida schablonen. Bolagen har således ingen som helst anledning att pressa kostnaderna och bedriva verksamheten på ett effektivt sätt, de lägger bara över kostnaderna på kunderna som inte kan byta leverantör.
Svagheterna i prismodellen har redan tidigare påpekats av oss kunder, flera professorer och Konkurrensverket. Trots det ligger förslaget om prismodellen fast.
När vi träffar Maud Olofsson i morgon kommer vi att kräva att hon ger EI ett skarpare uppdrag. Bland annat måste:
• Prismodellen ses över och konsekvenserna av den analyseras INNAN den införs.
• EI prioritera konsumenten framför elbolagens vinstintressen. Det är tydligt att EI brustit i det uppdraget, vilket bevisas av den prismodell som de tagit fram.
Hans Lemker
förbundsdirektör, Villaägarnas riksförbund
Reinhold Lennebo
vd, Fastighetsägarna Sverige
Barbro Engman
förbundsordförande, Hyresgästföreningen
Sture Blomgren
förbundsordförande, HSB Riksförbund
Kurt Eliasson
vd, Sabo
Sten-Åke Karlsson
vd, Riksbyggen