Sedan lång tid tillbaka finns takregler för olika vårdavgifter, det vill säga högsta belopp som en enskild behöver betala under en period. Det gäller främst avgifter för läkemedel, vårdbesök, sjukresor och tekniska hjälpmedel.
Under 80-talet och fram till mitten av 90-talet fanns det ett gemensamt tak för läkemedel och vårdbesök. Därefter har vi haft separata tak även för dessa utgifter. Länge var taken för dessa för en tolvmånadersperiod 1.800 kronor för läkemedel och 900 kronor för vårdbesök.
Från och med den 1 januari har taken höjts till 2 200 respektive 1 100 kronor. För dem som har höga utgifter på båda områdena kan årskostnaden därmed nu uppgå till 3.300 kronor. Höjningen motsvarar den höjning av konsumentpriserna som ägt rum sedan slutet av 90-talet då den tidigare nivån fastställdes.
Den nu aktuella höjningen av taken för läkemedel och vårdbesök har kritiserats för att den är så hög. Det skäl som åberopats för justeringen är naturligtvis att priset legat stilla så länge.
I somras uppdrog regeringen åt mig att utreda bland annat konstruktionen av en framtida indexering av taken för vårdavgifter samt belysa avgifternas roll i framtiden. I det betänkande som jag i dag överlämnar till socialminister Göran Hägglund ger jag förslag på hur indexeringen ska gå till. För att framtida höjningar av taken inte skall bli alltför stora föreslås att taken höjs då prisbasbeloppets uppgång skulle innebära en 50 kronors höjning av respektive tak. Med nuvarande nivåer och prishöjningar med cirka 2 procent om året, skulle läkemedelstaket behöva höjas årligen och vårdbesökstaket vartannat år. Vid ett eventuellt gemensamt tak – på kanske 2.750 kronor – skulle detta tak sannolikt årligen höjas.
Den nuvarande avgiften för ett dygn på sjukhus på 80 kronor infördes för mer än tio år sedan. För att återställa den nivån i fasta pengar krävs i dag en höjning till 100 kronor. Jag föreslår en sådan höjning.
En viktig fråga inför framtiden är förstås om det ska fortsätta finnas flera olika avgiftstak eller om utvecklingen bör gå i riktning mot mer gemensamma tak. Vi hade – som nämnts – ett gemensamt tak för läkemedel och vårdbesök till mitten av 90-talet. Skälen som anfördes för att separera taken var flera. Ett mycket viktigt var oron för att kostnaderna för läkemedel snabbt skulle stiga, vilket ansågs göra ett gemensamt system mer svårhanterligt.
Så blev dock inte fallet. Under det senaste årtiondet har kostnaderna för läkemedel inte ökat snabbare än övriga priser. Ökningen under år 2010 var till och med lägre. För de närmaste åren väntar sig Socialstyrelsen inte heller någon snabb ökning.
Det väsentligaste argumentet för att ha avgiftstak är självfallet att de som drabbas av sjukdom inte därutöver ska drabbas hårt ekonomiskt. Det argumentet talar – allting annat lika – för att ha så få tak som möjligt.
Den nuvarande ordningen innebär att den som ofta behöver gå till doktorn men inte bedöms behöva läkemedel får sitt ekonomiska skydd vid 1.100 kronor, medan den som både behöver läkarbesök och läkemedel får skyddet först vid en utgift som är tre gånger så stor – 3.300 kronor. För den som behöver sjukresor och/eller tekniska hjälpmedel kan utgiften bli lika mycket till innan skydden aktiveras.
Det finns dock flera praktiska skäl som talar emot ett omedelbart införande av ett gemensamt tak för några av de nuvarande skydden. Jag föreslår därför att statsmakten beslutar sig för att tillsammans med landstingen nu inleda ett arbete för att på sikt göra taket gemensamt för läkemedel, vårdbesök och sjukresor.
Kan och bör vårdavgifterna spela en större roll för finansieringen i framtiden? I de flesta länder av vår typ svarar avgifterna i dag för cirka en sjättedel av kostnaderna. Skillnaderna inom Sverige är stora – från tandvårdens andel på cirka 60 procent till sjukvårdens på ett par procent.
Den av mig nu föreslagna höjningen av dygnsavgiften på sjukhus med 25 procent väntas ge landstingen motsvarande ett par ören på landstingsskatten. Beräkningar som kommunerna (SKL) har gjort på kraftigt höjda avgifter för äldreomsorgen tyder på en inkomsthöjning på motsvarande drygt 20 öre i skatt.
I den allmänna debatten har flera förslag förts fram om att en allt större andel av den framtida sjukvården och äldreomsorgen bör täckas med avgifter och privata försäkringar. Det sägs ibland bli nödvändigt om inte skattetrycket kraftigt ska höjas.
Ingen av oss känner framtiden. Men om man vill försöka se framåt i cirka 30 år kan det vara klokt att se hur de gångna 30 åren varit. I betänkandet nämner jag att sedan 1980 har antalet personer över 80 år mer än fördubblats och att sjukvården på många områden blivit avsevärt bättre. BNP-andelen till sjukvård och äldreomsorg har ökat från knappt 10,5 procent till dagens 12,5 procent, det vill säga med drygt 2 procentenheter, varav större delen för äldreomsorgen.
Jag nämner också att medan skattekvoten under perioden 1950–80 mer än fördubblades, så har andelen därefter inte fortsatt öka utan tvärtom minskat till dagens cirka 46 procent.
Helt avgörande för om framtidens kostnader kommer att öka kraftigt är om den förväntade fortsatta förlängningen av livslängden kommer att innebära att det är sjuka eller friska år som läggs till livet. Om det handlar om friska år ger ju den förlängda livslängden i sig inte några ökade kostnader.
Enligt den senaste Folkhälsorapporten 2009 har utvecklingen sedan 1980 glädjande nog inneburit att det är friska år som lagts till livet. Enligt en färsk – ännu opublicerad – rapport av Mårten Lagergren talar det mesta för att denna positiva utveckling i huvudsak kommer att fortsätta.
I Sverige har vi genom pensionsreformen försökt se till att den ökade livslängden i sig inte driver upp kostnaderna och att buffertfonderna med sina 700–800 miljarder kronor är tillräckligt stora för att klara avgiftsunderskotten under 40-talisternas pensionstid.
För att klara belastningen under 40-talisternas ”omsorgstid”, som kanske är häften så lång som pensionstiden, finns det skäl att se till att det finns ekonomiskt utrymme för detta. Det kan antingen ske genom att vi fortsätter minska vår statsskuld och därmed får utrymme för upplåning under de kanske 15 år det är fråga om eller att vi nu lägger undan pengar som kan användas från och med en bit in på 2020-talet.
Det kan hävdas att detta är ekonomiskt likvärdigt. I betänkandet bedömer jag att det troligen vore mer förtroendeskapande om vi nu valde att inrätta en särskild Äldreomsorgsfond än att proklamera att vi ska vara beredda att på 2020-talet låna för att klara en hygglig äldreomsorg. En årlig avsättning motsvarande dagens överskottsmål på 1 procent av BNP (drygt 30 miljarder kronor) skulle om drygt tio år kunna ge en fond på kanske 350 miljarder kronor i dagens penningvärde.
Bo Könberg, landshövding, ledde arbetet med nuvarande pensionssystem