Världsekonomin befinner sig i ett prekärt läge. Inte en dag går utan nya händelser, utspel och beslut. Nu senast har vi bland annat tagit del av skapandet av en ny superfond, skuldavskrivningar, ökade krav på budgetsanering samt regeringsombildningar i både Grekland,Italien och Spanien. Besluten till trots fortsätter oron på marknaden och de höga räntenivåerna signalerar en djup skepsis mot politikernas förmåga att på allvar ta itu med de bakomliggande orsakerna till dagens kris.

Det som började med ett alltför högt risktagande hos individer och det privata näringslivet har successivt ersatts av ett alltför högt risktagande i många länders offentliga finanser. Skenande budgetunderskott och en tilltagande politisk oro i kombination med rädslan att världsekonomin har svårt att försvara historiska tillväxttal har resulterat i att utsatta ekonomier befinner sig på ett sluttande plan med investerare som kräver allt högre riskpremier som kompensation för betalningsinställelse och inflationsrädsla.

Nyckeln till lösning är att få igång tillväxten, men med ökade pålagor på banker och stater som tömt sina kassakistor kan vi inte framgent räkna med dessa traditionella källor för att få igång den ekonomiska aktiviteten. Utan nytänkande och resoluta åtgärder är sannolikheten överhängande att världsekonomin faller allt djupare ner i kris och detta som en funktion av lägre tillväxttal och en ökad politisk oro till följd av att många ekonomier inte klarar av att finansiera historiskt höga nivåer på välfärden.

Den av politikerna hittills presenterade lösningen är inte tillräcklig, vilket den senaste tidens turbulens på finansmarknaderna vittnar om. Åtminstone en ny byggsten krävs. I lågkonjunkturens spår har vi alla fått erfara hur känslig välfärdsstaten är för svängningar i ekonomins tillväxt. I syfte att minska denna känslighet har följsamhet blivit något av ett ledord i den ekonomiska debatten. Flera storföretag låter i dag arbetstiden styras av efterfrågan. Framtida pensioner knyts till tillväxten i ekonomin. På en rad områden i samhället tillväxtanpassas systemen.

En gemensam nämnare för världens problemekonomier är att en stor del av de offentliga intäkterna går till räntebetalningar när de som bäst behövs för att minska ekonomins konjunkturberoende genom offentliga investeringar eller tillväxtfrämjande åtgärder. Om räntekostnaderna i stället vore mer beroende av intäktssidan i statsbudgeten skulle staterna i lågkonjunktur kunna koncentrera en större del av resurserna på tillväxtfrämjande åtgärder i stället för på räntebetalningar. Svängningarna i budgetunderskotten skulle därmed minska.

Med dagens upplåningsformer är detta tyvärr mycket svårt att uppnå. Italien får tjäna som ett avskräckande exempel, där räntekostnaderna för skulden bidrar till instabiliteten i statsbudgeten och investerarnas ökade krav på räntekompensation till följd av en förväntat låg tillväxt och en i förlängningen befarad framtida betalningsinställelse.

Den upplåning som sker i dag för att finansiera de stora budgetunderskotten kännetecknas av sträng konservatism. Det dominerade instrumentet för staters upplåning är nominella obligationer. Kostnaderna för denna upplåningsform har historiskt varit oberoende av tillväxten och därmed statsbudgetens intäktssida. På senare tid har det skett en allvarlig förskjutning i fel riktning mot att räntorna skjutit i höjden på nominella obligationer ju lägre förväntad tillväxt som förutspås. Denna onda cirkel måste brytas.

Som ett led i att lösa den kris vi i dag upplever bör en ny upplåningsstrategi skapas, med målet att lindra räntebördan under perioder med svagare ekonomisk utveckling. Upplåningen framgent bör i en ökad utsträckning inriktas mot en ny typ av instrument, tillväxtobligationer, en obligation vars räntebetalningar beror på BNP-utvecklingen. Med en tillväxtobligation bestäms kostnaden i efterhand när utfallet faktiskt kan observeras. I stället för att vara på en konstant nivå som är fallet för den nominella obligationen blir ränteutgiften för tillväxtobligationen varje år proportionell mot det uppmätta värdet på den reala tillväxten och inflationen, det vill säga den nominella tillväxten.

Tillväxtobligationen kan således bidra till att minska risken i statsbudgeten eftersom den inför följsamhet i en av statens största utgiftsposter. Förslagsvis bör länder med svaga statsfinanser redan i dag inleda samtal med privata långivare med syftet att byta ut en större andel redan utgivna nominella obligationer mot tillväxtobligationer. Den omedelbara effekten av detta blir att vid lågkonjunktur sjunker räntekostnaderna för tillväxtobligationen automatiskt och betalningsbördan blir därmed lättare att bära än för andra låneformer. Under högkonjunktur blir räntebetalningarna större men eftersom statens intäkter samtidigt växer är det lättare att klara denna högre belastning.

Sålunda görs en av utgiftsposterna mer beroende av konjunkturen så att instabiliteten i budgeten minskas och välfärdstatens motståndskraft ökas. Den onda cirkeln bryts och vi kommer att uppnå en ny förbättrad situation med betalning efter bärkraft.

Annorlunda uttryckt kan en tillväxtobligation liknas vid en aktie som emitteras av en stat. Aktieutdelningarna i ett bolag följer vinstutvecklingen. Räntebetalningen för tillväxtobligationen följer BNP-utvecklingen. Eftersom en stor andel av världens investerare är bekanta med hur en aktie prissätts kan man analogt förvänta sig ett stort intresse samt en effektiv prissättning av tillväxtobligationen.

Med beslutet om den nya superfonden (EFSF) öppnar sig vidare en historisk möjlighet att omedelbart tillväxtanpassa kostnaden för nyupplåningen och snabbt uppnå en kritisk storlek på marknaden samtidigt som det också kan underlätta fondens ansträngningar att locka till sig länder som Kina med flera att investera i densamma med argument som exponering mot tillväxt samt den riskdiversifiering som instrumentet erbjuder.

Genom tillväxtobligationen kan nya investerarkategorier nås samtidigt som den centrala parametern i dagens kris, tillväxt, adresseras på ett nytt och konstruktivt sätt. Det är förvånande att det politiska etablissemanget i sin iver att sätta press på problemekonomiers budgetsanering missat den enkla byggstenen tillväxtobligationer som ett sätt att få bukt på budgetsidans största utgiftpost, räntebetalningarna.

Mikael Nachemson, vice styrelseordförande Investment AB Öresund, f d koncernchef E Öhman J:or AB