Den 18 december 2009 om kvällen kom en alltmer haltande världsordning till vägs ände. 17 års klimatförhandlingar – via Kyoto – hade brutit samman. Bilderna dokumenterar ledarnas uppgivenhet, plågade av att vilja men inte kunna leverera den uppgörelse de faktiskt vet att världen behöver.
Enligt min mening hade Köpenhamnsprocessen inga möjligheter att lyckas. Om historikern Barbara Tuchman levt i dag skulle hon ha lagt ytterligare ett kapitel till sin bok ”The March of Folly”, om människors förmåga genom historien till kollektiva dårskaper.
Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera (govern) den globaliserade verklighetens problem. Det visade också finanskrisen. Det visar oförmågan att nå ett frihandelsavtal, att komma tillrätta med fattigdom, terrorism, energi-system, migration...
Världen fungerar numera i tätt sammanflätade, interaktiva och gränsöverskridande system: finans, ekonomi, produktion, logistik, information... Men makten är fortfarande organiserad styckevis och delt i enskilda nationer, som tillkommit genom historiska tillfälligheter och politiska skeenden. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen. Ingen nation, ingen institution äger legitimitet att sköta helheten.
Motsättningar förutsätts kunna lösas i förhandlingar, som ytterst bygger på suveränitetens postulat. Det var Westfaliska freden 1648 som födde ordningen byggd på principen om nationalstatens suveränitet. Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.
På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet. Biosfären är i sig själv ett planetärt, adaptivt, interaktivt, ständigt föränderligt och självreglerande system. Den är en odelbar helhet. Naturen går inte logiskt att dela in i nationer. Det går inte att fixa haven för sig, skogarna för sig eller klimatet för sig eller den atmosfäriska CO2-balansen, samspelet mellan biologisk mångfald och ekosystemens produktivitet för sig.
Den av FN-organet UNFCCC formade förhandlingsprocessen för klimatfrågan hade den omöjliga uppgiften att förena lösningen av ett extremt komplicerat geofysiskt problem med lösningen av ett politiskt problem: att få 192 nationer att bli överens, utifrån vars och ens egna nationella intressen, om mål, medel och fördelning av ansvar för åtgärder att vidtas under åratal framöver. Förhandlingsprocessen designades utifrån den föreställningen att det ekologiska problemet skulle kunna lösas genom politiska kompromisser mellan olika nationers geopolitiska, hegemoniska, ekonomiska och sociala intressen.
Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.
Förhandlingarna försökte lösa fel problem: att nå politiska kompromisser som primärt säkrade stormakternas hegemoniska intressen. Det verkliga problemet att lösa var att restabilisera biosfären. Åtgärderna måste vidtas utifrån de ekologiska systemvillkoren, inte utifrån nationernas relativa förhandlingsstyrka och maktpolitiska intressen.
FN:s alla miljökonferenser och -konventioner visar ineffektiviteten i det nuvarande systemet av ”governance” av globala systemproblem. Kyotoprotokollet blev en papperstiger, sönderslitet av en nationernas anarkistiska brist på ömsesidig solidaritet. Av cirka 500 internationella överenskommelser har blott en handfull fullgjorts till bokstaven. Ett oss näraliggande exempel är Östersjön.
I ett par århundraden har vetenskap och kunskapsutveckling präglats av reduktionismens metod. Människan har strävat efter att veta alltmer om alltmer fragmenterade fenomen. Därför säger man att djävulen återfinns i detaljerna. Men finanskris och miljökris visar att den verkliga djävulen finns i systemen. Det viktigaste är att förstå helheten, hur saker och ting hänger samman. Det är bara då man kan forma eller reparera system för att åstadkomma säkerhet och resiliens.
Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.
Globaliseringens, de ömsesidiga globala beroendenas verklighet, har föråldrat de nuvarande konstitutionernas kartbilder. Världen förfogar inte över de mekanismer som krävs för att lösa dagens viktigaste utmaningar. I detta ligger en växande fara för konflikt och krig.
På det ekonomiska området visade finanskrisen att nuvarande institutioner och regelverk inte räckte till för att förutse eller hantera de finansiella risker som förtätningen av de globala beroenden hade skapat. 1970-talets G5 blev till G8, som blev till G20. Men G20 är en informell gruppering, inte fotad på demokratisk grund. G20 har ingen närkontakt med väljarkårer eller lokala opinioner. G20 ser dessutom problemen endast ur en, men givetvis mycket viktig synvinkel.
Gränser sätter gränser för politisk solidaritet. Om världen vore ett enda land skulle ett sådant aldrig politiskt fungera med de klyftor, orättvisor, exploatering av människor och natur som i dag är en realitet. Det internationella systemets ofullkomlighet i förhållande till dagens verklighet är kärnan till morgondagens konflikter. Detta kom till ytan i Köpenhamn.
President Roosevelt sammankallade, veckan efter Japans anfall på Pearl Harbor den 7 december 1941, sina närmaste förtrogna. Han bad dem omedelbart att börja tänka igenom hur världen borde ordnas för fredlig samexistens efter den kommande freden. Han tog – preaktivt – ansvar för framtiden.
Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med.
Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur en demokratiskt grundad ordning skall formas i denna nya värld.
Bo Ekman
Tällberg Foundations grundare och ordförande