Upphandlingen av Nya Karolinska sjukhuset (NKS), som vinner laga kraft nästa vecka, har skett med en enda anbudsgivare. Detta trots att landstingsfullmäktige ställde som villkor att tillräcklig konkurrens avseende antal anbudsgivare måste råda. I annat fall skulle upphandlingen avbrytas.

Det grundläggande syftet bakom reglerna om offentlig upphandling är att säkerställa konkurrens och affärsmässighet. När en upphandlande myndighet valt ett upplägg som medfört att endast ett företag är intresserat av att lämna anbud, borde det vara uppenbart för alla att detta syfte inte har uppnåtts. Det handlar om sunt förnuft.

Landstinget har dock i efterhand kringgått detta genom att i ett hemligstämplat dekret slå fast att en anbudsgivare var tillräckligt.

Upphandlingen av NKS kan redan på dessa grunder ifrågasättas. Än mer betänklig blir den när man granskar det ekonomiska resultatet närmare. Den totala kostnaden för sjukhuset för den upphandlade 30-årsperioden blir cirka 69 miljarder kronor. En stor del av dessa miljarder tillfaller finansiärerna av sjukhuset, på grund av villkor som får SMS-lån att framstå som förmånliga i jämförelse.

Hur ser då anbudet ut?

1). En byggkostnad långt över det normala.

Innan sjukhuset är helt klart kommer det att ha kostat Stockholms läns landsting cirka 21 miljarder, eller närmare 65 900 kronor per kvadratmeter. Jag har de senaste dagarna inhämtat information om flera andra jämförbara byggprojekt. Inget av dessa projekt överstiger 29 000 kronor per kvadratmeter. Om man på priset för jämförelseobjekten lägger det normala påslaget för byggherrekostnader och tar hänsyn till att NKS är ett mycket speciellt projekt, och därmed utökar priset med 30 procent, skulle kostnaden för NKS landa på 37 700 kronor per kvadratmeter. Det ger en total kostnad på 12,1 miljarder kronor – nio miljarder billigare än det nuvarande alternativet.

Stockholms läns landsting har dessutom åtagit sig att under tiden NKS byggs själva betala in 10,4 miljarder kronor till finansiärerna. Det ger en kapitaltäckningsgrad på 86 procent, om byggkostnaden hålls nere till 12,1 miljarder.

2). Onormal avkastning och skyhöga räntor.

Finansiärerna bakom projektet skjuter till cirka 1,3 miljarder kronor av egna pengar. Avkastningen är långt över den normala. Dessutom tvingas landstinget betala lånemarginaler som är tre till fem gånger högre än vad landstinget betalar i vanliga fall.

Om man utgår från Stockholms läns landstings normala räntemarginaler och en hög – men ändå mer genomsnittlig – avkastning på nio procent på en riskfri investering, skulle stockholmarna slippa betala cirka 6 miljarder till finansiärerna under avtalsperioden.

3). Indexering av driftskostnaden ligger långt över både Konsumentprisindex och Riksbankens inflationsmål.

Kostnaden för driften och tjänsterna som landstinget köper av företagen som vunnit upphandlingen är 387 miljoner kronor år 2018, det första helåret med NKS i drift. Detta är mycket högre än den av byggbolaget och landstinget redovisade kostnaden på 290 miljoner. Dessa 387 miljoner räknas upp med ett index som skulle få de flesta svenska tjänsteföretag att bli gröna av avund. Detta index är fortfarande sekretessbelagt, men jag kan konstatera att det är många tiotals procent högre än Konsumentprisindex och nästan dubbelt så högt som Riksbankens inflationsmål. Hade indexeringen legat på en normal nivå, till exempel motsvarande Konsumentprisindex, så skulle vi stockholmare slippa betala cirka 2,5 miljarder för åren 2017–2040.

Om vi slår ihop de summor ovan som skattebetalarna i Stockholm betalar i onödan, hamnar vi på det otroliga beloppet 17 miljarder kronor. Men det totala beloppet som stockholmarna blir blåsta på är mycket högre. Tar man dessutom hänsyn till ränta-på-ränta-effekter i de olika beräkningarna uppgår blåsningen till hela 30 miljarder kronor för avtalsperioden år 2010–2040.

Upphandlingen av NKS är det största enskilda finansieringsbeslutet i Stockholms läns landstings historia. Bygget är mycket angeläget för sjukvården i Stockholm och hela landet. Allmänhetens intresse av att våra gemensamma skattepengar används på bästa sätt är dock lika viktigt som att ett nytt universitetssjukhus byggs.

Upphandlingen har gjorts i Offentlig Privat Samverkan, OPS. Jag är övertygad om att privata aktörer kan bidra med mycket i den offentliga sektorn. Därför är jag positiv till att också i Sverige pröva olika OPS-modeller. Men när den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting genomför en historiskt usel affär riskerar det att skada förtroendet för den här typen av samverkan för lång framtid.

Samtidigt som vi i Sverige kan vara stolta över hur offentliga finanser har hanterats på statlig nivå de senaste 15 åren, har vi grekisk bokföring i landets näst största parlament. Detta är oacceptabelt. Det är därför som jag vädjar om hjälp att rädda 17–30 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Dessa pengar behövs bättre för annat, oavsett om den politiska inriktningen är att sänka skatten eller investera pengarna i högre kvalitet i hälso- och sjukvården. Enligt min mening skulle pengarna göra nytta för både och.

Ilija Batljan
oppositionslandstingsråd (S)