Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Nya polisorganisationen klarar inte de lokala brotten”

Foto: Anna-Lena Wejderman

Låt kommuner anställa poliser. Den allt starkare centralstyrningen av polisen är raka motsatsen till vad ett alltmer uppdelat Sverige kräver. Det som kallas mängdbrott, eller vardagsbrott, är lokala företeelser som i hög utsträckning hänger samman med lokala omständigheter, skriver Krister Thelin och Johan Ingerö.

Den svenska polisen genomgår nu sin största omorganisation sedan den förstatligades för femtio år sedan. Under lång tid har trenden varit att flytta allt mer av beslutsfattandet uppåt i hierarkin. Polisens indelning beskriver trenden väl. Från 500 polisdistrikt till 119, från 119 till 21. Nu, i och med den senaste reformen, har polisen blivit en enda myndighet. Rikspolisstyrelsen har avskaffats och rikspolischefen har för första gången getts operativa befogenheter.

I dag släpper Timbro en rapport, ”Med polisen i centrum – Varför polisreformen kommer att slå fel och vad vi borde göra istället”, som granskar omorganisationen och studerar de utmaningar som polisen står inför. Vår slutsats är att den allt starkare centralstyrningen av polisen är raka motsatsen till vad ett alltmer uppdelat Sverige kräver. Det som kallas mängdbrott, eller vardagsbrott, är lokala företeelser som i hög utsträckning hänger samman med lokala omständigheter.

För att hantera den sortens brottslighet måste polisen ha hög lokal kompetens, uthållighet och flexibilitet, något som bland andra Brottsförebyggande rådet visat. Låt oss ta bara ett konkret exempel. Intensiv bevakning av ett litet men avgörande brottsbelastat område kräver inte bara preventiva insatser utan också snabba beslut, till exempel när det gäller bemannings- och arbetstidsfrågor. I en stor och centralstyrd organisation finns ingen sådan flexibilitet. Lokala omständigheter försvinner lätt på en för stor karta.

Det här är ett problem som ökar i takt med att Sverige blir alltmer segregerat. Flera rapporter från rikskriminalpolisen och den nya polismyndigheten pekar på samma sak. Redan hösten 2014 identifierades 55 områden i 22 kommuner där polisen anser att lokala kriminella nätverk har en negativ påverkan på lokalsamhället. Slutsatsen är att den polisiära oförmågan i dessa områden riskerar att skapa parallellsamhällen som domineras av grov brottslighet.

I den nya polisorganisationen är det tänkt att de lokala frågorna ska lösas inom ramen för så kallade medborgarlöften. Dessa beskrivs som ett slags löpande dialog som även ska involvera näringslivet, civilsamhället, idrottsrörelsen och andra aktörer. Modellen med medborgarlöften behöver inte i sig vara dålig, men den riskerar att bli otillräcklig. Särskilt om den inte bottnar i verkliga polisiära insikter om de rådande omständigheterna i ett visst område. Inom polisen finns dessutom viss skepsis mot medborgarlöftena, och företrädare för Polisförbundet har betecknat dem som ett jippo.

Det råder det ingen tvekan om att medborgarlöftena, oavsett goda avsikter, saknar formell rättskraft. Det innebär på ren svenska att polisen kan strunta i dem utan att kommunerna kan göra något åt saken.

Vår slutsats är att stora delar av omorganisation är feltänkt. Samtidigt är det varken möjligt eller önskvärt att rulla tillbaka utvecklingen flera decennier i tiden. Varken vi eller någon annan seriös bedömare vill återkommunalisera polisen.

 

Sammanfattningsvis finns skäl till oro. Vi vet att lokalt brottsförebyggande arbete är ett mycket viktigt brottsbekämpande verktyg, men att det kräver en uthållig och konstant polisnärvaro för att fungera. Särskilt i brottsbelastade utanförskapsområden. Trots detta sker styrning och ledning av den nya polisen centralt och regionalt. Lokalsamhället får nöja sig med dialogfora utan formell makt.

Så vad bör göras istället? Vår slutsats är att stora delar av omorganisation är feltänkt. Samtidigt är det varken möjligt eller önskvärt att rulla tillbaka utvecklingen flera decennier i tiden. Varken vi eller någon annan seriös bedömare vill återkommunalisera polisen. Den gamla kommunala polisen hade stora problem med samarbete över kommungränser och skillnader i kvalitet och utrustning. Att upprätthålla lag och ordning är i grunden en statlig kärnuppgift.

Däremot finns inga egentliga skäl till varför staten ska ha monopol på att anställa poliser. Kommuner har i dag stort behov av privata vaktbolag, liksom av egna anställda trafikvakter, för att svara för lokal ordning och säkerhet. Det vore minst lika rimligt att bryta upp statens polismonopol och ge kommuner rätt – inte skyldighet utan just rätt – att vid behov anställa poliser. Det skulle betona vikten av det lokala polisarbetet, och det vore dessutom klart praktiskt. Alla inser rimligen att både utmaningar och behov ser olika ut beroende på om man befinner sig i Danderyd eller Södertälje.

Vårt förslag löser även ett annat problem, nämligen den obefintliga kontaktytan mellan medborgarna och dem som har den politiska makten över ordningsfrågorna. En invånare i Malmö som inte kan känna sig trygg på sin egen gata har ingen egentlig beslutsfattare att vända sig till. Justitieministern och ledamöterna i riksdagens justitieutskott har inte (och bör naturligtvis inte ha) operativa befogenheter. Men att kommunpolitikerna saknar praktiskt inflytande är ett problem.

Det framgångsexempel som vanligtvis lyfts i debatten är New York, där nolltoleranspolitiken starkt bidrog till att den under decennier svårt problemtyngda och brottsbelastade metropolen i dag hör till världens säkraste. En av de viktigaste framgångsfaktorerna var att det polisära och politiska förändringsarbetet initierades och bedrevs lokalt. Borgmästare Rudy Giuliani stod som politisk garant för att arbetet skulle fortsätta, och det var till honom polischefen William J Bratton rapporterade.

Här finns läxor att lära, även om Sverige inte har något New York. I vår modell är den lokala polischefen jämförbar med andra kommunala förvaltningschefer och svarar inför kommunstyrelsen. Därmed skapas en tydlig kedja mellan berörda medborgare, lokala omständigheter, lokal poliskompetens och folkvalda politiker. Dessutom kapas de byråkratiska avstånden, vilket möjliggör snabbare uppföljning och underlättar beslutsfattande i kritiska situationer.

Inget av det vi beskriver här vore omöjligt att genomföra, utan är tvärtom etablerad praxis i andra länder. Sveriges situation blir alltmer speciell, i takt med att brottslighet och utanförskap koncentreras till alltfler områden, samtidigt som polisen utvecklas i exakt motsatt riktning. Den centralisering som pågår inom Sveriges polisväsende är inte lösningen på våra problem, den förvärrar problemet.

Vår slutsats är att ett rejält omtag måste göras i motsatt riktning, mot en verkligt lokal polis. Och att den stora polisreformen löper mycket stor risk att slå fullkomligt fel.

Bakgrund. Rapporten
  • Rapporten ”Med polisen i centrum – Varför polisreformen kommer att slå fel och vad vi borde göra istället” publiceras i dag av Timbro.
  • Den granskar polisens omorganisation och studerar de utmaningar som polisen står inför.
  • Författare är Krister Thelin. Projektledare har Johan Ingerö varit.
DN Debatt. 24 februari 2016

Debattartikel

Krister Thelin & Johan Ingerö, Timbro:
”Nya polisorganisationen klarar inte de lokala brotten”

Repliker

Rikspolischefen Dan Eliasson:
”Inte problemfritt fördela om polisens resurser”

Slutreplik från Krister Thelin & Johan Ingerö, Timbro:
”Polisens medborgarlöften saknar rättskraft” 

Läs fler artiklar på DN:s debattsida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.