Våren 2010 ändrades Sjölagens fylleriregel. Den nya regeln omfattar båtar och fartyg om minst 10 meter eller med en fart av minst 15 knop. För dessa har lagstiftarna fullt ut likställt sjötrafik med vägtrafik och därför satt en ny gräns för ”sjöfylla” till 0,2 promille samt tillåtit rutinmässiga kontroller utan misstanke om brott.
Vi är kritiska till förändringen. Vi menar att säkerhet ska balanseras mot hur människor vill leva sina liv såväl till vardags som på fritid och att lag ska vara sakligt motiverad och väl underbyggd. Så är inte fallet här. Ändringen speglar politikers klåfingrighet på ett område de knappast känner till. Den har lett till felprioritering av bevakningsresurser, utsatt människor för kontroll utan saklig grund och medfört opåkallad kriminalisering av vardaglig livsföring.
Motivet som med emfas framhållits från ansvariga politiker är trafiksäkerhet. Men riskerna till sjöss handlar inte mycket om trafik, och det saknas påvisat samband mellan sjösäkerhet och de låga promillegränser som nu införts. I ett undersökt material om 350 sjöfylleridomar (1994–2010, kommer våren 2011 på Jure Förlag) har sjutton fall av död eller allvarlig kroppsskada befunnits orsakade av berusning över 1 promille, medan ett enda sådant förekommer med lägre påverkan, som enligt domstolen inte behöver ha orsakat olyckan.
Propositionens likställande av båt- och biltrafik är missriktad. Det är knappast ”körning” som är det svåra eller viktiga vid båtfart, utan bedömningar och beaktande av sjö och väder. Även den rena körningen – som närmast berör motorbåtar – har en annan karaktär. Marginalerna är mycket större än på väg, och i trängre passager är hastigheten ofta begränsad. Inte heller är faciliteterna som på land. Den som druckit en öl kan inte ta bussen eller för rimligt pris kalla på taxi. För hemfärden med egen båt har hittills gällt att ingen får dricka sig oförmögen att säkert fylla sin funktion. Den regeln har fyllt behoven.
Propositionens tal om trafik ger intrycket att den nya regeln ska gälla bara för den som ”kör”. Så är dock inte fallet. Lagstiftaren har infört sin ”trafikbestämda” promillegräns i ett gällande regelverk för sjösäkerhet som omfattar även den som ”i övrigt fullgör en uppgift av väsentligt betydelse för säkerheten till sjöss”. Det innebär att alla möjliga funktioner som är väsentliga för sjösäkerheten omfattas av 0,2-regeln – befälhavarskap, navigering, utkik och maskinarbete – inklusive uppgifter som många gånger utförs i hamn. För alla föreskrivs 0,2-gränsen som en fast regel utan appell, även för den som skött och kan sköta sin funktion utan anmärkning.
Frågan blir inte längre om var och en är nykter nog för sin syssla utan om någon har 0,2 promille! Det blir legitimt – formellt
faktiskt ett åliggande – att kontrollen utsträcks till snart sagt envar som kan ha en roll för säkerheten ombord. Ska lagen tillämpas som den är skriven får vi alla räkna med påhälsning och blåsning ombord.
Sommarens facit är en våg av prickningar, i många fall i gränslandet kring 0,2 promille – mest strafförelägganden, men en påtagligt ökad ström av rättsfall har också börjat nå domstolarna. Kustbevakningen kommenterar sin insats som en framgång och talar om uppdagade ”mörkertal”. Egentligen handlar det om att personer haffats som man tidigare inte haft anledning att stoppa eftersom de fört sina båtar utan anmärkning och utan fara för andra. Vad som skett är en nykriminalisering – förbud på områden som alltid varit fria. Denna nyskapade brottslighet sker med hjälp av rutinmässiga kontroller och belastar rättsväsendet med otaliga utredningar.
Domstolarna har hakat på. I höstas fällde Uddevalla tingsrätt en båtägare med 0,2 promille fastän han bara släppt förtöjningen och ännu inte satt i gång motorn, något som under tidigare gällande lag ansågs principiellt straffritt. Nyligen har Svea hovrätt knäsatt principen att man ska dömas efter alkoholhalt oavsett påvisade risker. En båtförare som exempelvis kört med måttlig hastighet på en öppen fjärd kan dömas till höga böter oavsett om risken för en olycka varit obefintlig.
Det är inte något fylleri som stoppas med den nya regeln, utan vanligt måltidsdrickande. De som berörs är närmast båtfolk som valt båten som sommarstuga och skärgårdsbor som behöver den för allehanda ärenden. De har alla rimligt krav på saklig grund för ingrepp i sitt vardagsliv. Sjösäkerhetsrådet har redovisat stadigt sjunkande siffror på båtolyckor under senare år, och sjöpolisen finner alkoholrelaterade båtolyckor ligga kvar på en konstant låg nivå, trots fler och snabbare båtar.
Det måste vara något fel med en lag som utan anförd statistikgrund förbjuder skärgårdsbon att ta en öl på grund av möjligheten att behöva korsa fjärden i något ärende, och hindrar den ankrade båtsemestraren att ta ett glas vin till laxen för att en möjlig trängsel i viken eller störande sjögång kan ge anledning till byte av ankarplats. Därtill påtvingar lagen besökande från utlandet ett förmyndarskap som saknar motstycke i varje annat land.
Ingen seriös bedömare förespråkar berusning på sjön. Vi förespråkar över huvud taget inte berusning. Men en lag får inte stiftas utifrån populistiska sloganer om att alkohol och båtkörning ”inte hör ihop”. Den nya regeln är förnedrande för båtfolket och ett uttryck för styrning som går stick i stäv mot politikernas allmänna intentioner att inte använda den makt de fått till att dirigera väljarnas liv i detalj.
Regleringar som påverkar folks valda livsföring ska grundas i påvisade behov och utformas på ett kunnigt och rationellt sätt. För att bli efterlevda måste lagarna vara förankrade i vårt rättsmedvetande. Motreaktionen är tydlig. Bland båtfolk myntas nu begreppet ”pilsnerfylla”, inte värre ansett än att få en parkeringsbot. Om lagar även i framtiden stiftas på samma bristfälliga sätt som denna sjölagsändring finns skäl för ökad oro.
Vem står bakom en pilsnerlag? Låt oss få lagen snarast övervägd igen, med verkligt beaktande av sådana synpunkter som lagstiftare skall ta hänsyn till, med rimliga, kloka gränsdragningar både ifråga om de båtar och de funktioner som ska omfattas av regeln och en sakligt motiverad promillegräns. För alla politiker som vill lyssna och förstå så borde detta vara en självklarhet.
I annat fall kommer lagen få ett ytterligare löjets skimmer över sig och, dessvärre, epitetet ”sjöfyllerist” att mista sin allvarliga och rättmätiga innebörd.
Hugo Tiberg
Professor i sjörätt
Stockholms universitet
Mats Edenius
Professor i informationssystem
Uppsala universitet