DN Debatt

”Nya regler för biodrivmedel gynnar mest producenter”

Felriktad politik. Regeringen inför en kvotplikt för att öka konsumtionen av biodrivmedel. Men systemet motverkar regeringens egna uppsatta mål. Dessutom kommer särskilda intressegrupper att gynnas medan skattebetalarna och vanliga bilister blir de stora förlorarna, skriver forskaren Johanna Jussila Hammes.

Från och med den 1 maj i år införs en kvotplikt, som innebär att en viss del av bensin och diesel utgörs av biodrivmedel. Diesel ska innehålla 9,5 volymprocent biodrivmedel, varav 6 volymprocent består av konventionell biodiesel. Resterande 3,5 volymprocent ska uppfyllas med hydrerad vegetabilisk olja som i Sverige produceras i huvudsak av ett enda oljeraffinaderi. För låginblandad etanol finns det en separat kvot.

Höginblandade biodrivmedel däremot, exempelvis E85 och biogas ingår inte i kvotplikten utan kommer även i fortsättningen gynnas av skattebefrielse.

Regeringens egna uttalade ambition är att styrmedlen inom energiområdet ska vara kostnadseffektiva, långsiktigt hållbara, förutsägbara samt teknikneutrala. Frågan som därför uppstår är varför regeringen har valt ett styrmedel för biodrivmedel som på ett så tydligt sätt går mot flertalet av dessa mål.

För att vara kostnadseffektiv ska kvotplikten omfatta alla biodrivmedel, även de höginblandade. Det fortsatta undantaget från koldioxid- och energiskatten kommer dock med stor sannolikhet gynna dem mer än de drivmedel som ingår i kvotplikten. Samtidigt går skattebetalarna miste om skatteintäkten.

En kvotplikt som ökar konsumtionen av biodrivmedel kommer att höja drivmedelspriserna. Kostnadseffektivitet innebär att den angivna andelen biodrivmedel nås till lägsta möjliga kostnad. Eftersom produktionskostnaderna för de olika biodrivmedlen på de angivna volymerna, och inom och utanför kvoten, kommer att skilja sig åt, är regeringens kvotplikt inte kostnadseffektiv. I slutändan är det bilisterna som kommer att betala för systemets icke-kostnadseffektivitet när producenterna vältrar sina extrakostnader och höga vinstmarginaler på dem.

En lika hög andel av biodrivmedelskonsumtion skulle nås om man i stället för att detaljreglera satte en gemensam kvot för alla biodrivmedel. Om man därutöver införde biodrivmedelscertifikat skulle handel i certifikat kunna tillåtas. Detta skulle även möjliggöra ökat stöd för de biodrivmedel som anses vara speciellt ”meriterade” genom att dessa skulle kunna få två certifikat istället för ett.

Regeringens andra ambition är att styrmedlen ska vara långsiktigt hållbara. Professor Sören Wibe skrev 2010 en rapport om etanolens miljökonsekvenser i Sverige där han uppskattade att koldioxidutsläppen från etanolproduktionen först efter 50-60 år är på en sådan nivå att konsumtionen börjar ge mer klimatnytta än skada. Med andra ord är E85 inte ett klimatvänligt drivmedel. Genom att regeringen utesluter den från kvotplikten gynnas den särskilt och koldioxidutsläppen ökar i onödan.

Slutligen är ett system med tre olika kvoter inte teknikneutralt. Biodrivmedlen konkurrerar inte på lika villkor eftersom systemet leder till att endera bensin- eller dieselpriset höjs mer än det andra.

En anledning till att införa kvotplikt är att slippa den årliga ”överkompensationsrapporteringen” till EU-kommissionen som undantag från energi- och koldioxidbeskattning medför. Regeringens förslag minskar förvisso redovisningsbehovet men den försvinner ändå inte eftersom de höginblandade biodrivmedlen även framöver kommer att vara befriade från dessa skatter.

Regeringens förslag ger mestadels smaken av att ha dikterats av vissa intressegrupper. Framför allt biogas- och spannmålsproducenterna samt producenter av hydrerad vegetabilisk olja (HVO) gynnas av den fortsatta skattebefrielsen och av separata kvoter för sina produkter. Dessutom finns risken att HVO-producenterna får otillbörlig marknadsmakt inom sin kvot och höjer priserna mer än vad produktionskostnaden förutsätter.

Sverige har ofta varit ett föregångsland när det gäller innovativa styrmedel för miljö. Ett bra exempel är elcertifikatsystemet som infördes 2003, och som garanterar att en av regeringen bestämd mängd förnybar elektricitet ska konsumeras. Elcertifikatsystemet, sett för sig självt, är både kostnadseffektivt och teknikneutralt. I och med att kvotnivåerna har bestämts en lång tid framöver är det även förutsägbart. Istället för den nu blivande kvotplikten borde regeringen ha använt elcertifikatsystemet som en förebild för effektiv styrning.

Jag undrar varför regeringen går emot sina egna mål och att skattebetalarna samt vanliga bilister är de som ska straffas allra hårdast.