Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Nya regleringar kan bidra till nya ekonomiska kriser”

Statsgarantier ger falsk säkerhet. Enkla och reflexmässiga förslag om statlig kontroll löser inte den förödande finans- och eurokrisen. Offentliga marknadsaktörer har gjort sig skyldiga till lika groteska felbedömningar som privata aktörer. Frågan är hur vi ska kunna återskapa incitament för en långsiktig, välståndsbefrämjande kapitalism. Steg ett måste vara att sluta subventionera risk. Fler borde påminnas om att kapitalism utan konkurser är lite som kristendom utan helvete – det gör alla lite oförsiktiga, skriver Johan Norberg.

Egentligen är det här en osannolik omgivning för en debatt om kapitalismens kris. Nästan en fjärdedel av allt välstånd som någonsin har skapats kom till under de senaste tio åren. Under decenniet har 28 länder gått från låginkomststatus till att bli medelinkomstländer. 500 miljoner människor lyftes ur extrem fattigdom.

Reformer och globalisering har burit frukt. Fler länder har integrerats i den globala ekonomin och fått del av modern produktions- och kommunikationsteknik. Aldrig tidigare har så många människor fått det så mycket bättre.

Men den förödande finans- och eurokrisen sargar samtidigt västvärldens ekonomier svårt, kastar ut människor i massarbetslöshet och resulterar i många svåra år av skuldsanering. Något i vår moderna kapitalism har misslyckats i kontinental skala och då är det av största vikt att vi separerar det som är trasigt och måste fixas från det som skapar epokgörande framsteg. Annars riskerar vi att landa i enkla, reflexmässiga förslag om statlig kontroll.

Innan vi ger mer makt åt offentliga beslutsfattare måste vi analysera vad de har gjort med den makt de redan har. I USA blåste centralbanken upp en bostadsbubbla genom att köra räntenivåerna i botten under flera år. Misslyckade regleringar subventionerade exotiska bostads­obligationer och affärer i en ”skuggbanksektor” med låg transparens. Tron att staten alltid räddar banker på fallrepet gjorde att de vågade ta risken.

Eurosystemet gav samtidigt bilden att Tyskland skulle komma till misskötta ekonomiers undsättning, så regeringar i länder som Italien och Grekland kunde låna billigt. De liberaliserade därför inte för att klara den globala konkurrensen, utan lånade i stället till högre löner och statsutgifter.

I både EU och USA gjordes investeringar som såg rimliga ut bara för att pengar på konstgjord väg gjorts extremt billiga. I båda fall störtade de samman så fort räntenivåerna återgick till normala nivåer. Myndigheterna råkade gillra klassiska skuldfällor. Och offentliga marknadsaktörer, som statliga Landesbanken i Tyskland, politiskt kontrollerade sparbanker i Spanien och halvstatliga bostadsfinansieringsbolag i USA, var ofta mer pådrivande än privata banker.

Men varje vän av marknader måste medge att även privata finansaktörer gjorde groteska felbedömningar. Handlare fick bonusar för att maximera den kortsiktiga vinsten oavsett risk. Många långivare ägnade sig åt ansvarslös och ibland bedräglig utlåning. Wall Street-titaner som rättfärdigade sina fantasiersättningar med sitt stora ansvar skyller nu på att de inte begrep vad som skedde. I många fall följde de blint begränsade datamodeller och flockens rörelser.

Som den amerikanska vänsterekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz har konstaterat är detta emellertid inte en nationalekonomins kris. Nationalekonomi är läran om incitament – hur positiva och negativa drivkrafter får oss att handla på ett visst sätt. Krisen kan förklaras med destruktiva incitament.

Hushåll satte sig i skuld då räntan var rekordlåg och bostadsmäklarna tjänade på att sälja även om folk inte skulle ha råd med lånen på sikt. Bankirer fick bonus när de paketerade om dessa lån till obligationer. Bankerna satsade allt för att staten garanterade dem. I Europa lånade bankerna till konkursfärdiga stater för att de visste att Tyskland skulle staga upp dem.

Frågan är därför hur vi ska kunna återskapa incitament för en långsiktig, välståndsbefrämjande kapitalism. Steg ett måste vara att sluta subventionera risk. Finanssystemet är ekonomins blodomlopp, som ska se till att resurser förs dit där de används mest produktivt. Men just därför måste de också agera på en fri marknad, med upp- och nedsidor. Om deras vinster privatiseras medan deras förluster socialisteras vill de alltid ta större risker. Krona så vinner de, klave så förlorar de inte.

Sverige har inte varit lika piggt på att stoppa pengar i bankirernas fickor som en del andra länder, men så länge fordringsägarna vet att bankerna är garanterade kommer de att växa sig för stora. Det är en subvention av storlek och risk som även i Sverige innebär en gåva till bankerna på flera miljarder om året.

Om en bank inte kan betala sina skulder bör aktieägarna förlora sina pengar och fordrings­ägarna får i stället bli aktieägare. Om tillgångarna inte täcker skulderna ska banken avvecklas under ordnade former. Det är ett tecken på hur eftersatt denna debatt är att Vänsterpartiet tycks vara det enda parti som diskuterar hur man ska tvinga banker att leva på den fria marknadens villkor. Fler borde påminnas om att kapitalism utan konkurser är lite som kristendom utan helvete – det gör alla lite oförsiktiga.

Ett än mindre omdiskuterat bidrag till risktagande utgörs av de avdrag som företag och hushåll får göra på sina räntor. När företag gör affärer med egna pengar beskattas de, men affärer med andras pengar subventioneras. Det gynnar den typ av skatteplanering där pengarna skickas till ett holdingbolag som lånar ut. För hushållen innebär avdragen att man lånar mer och bostadspriserna pumpas upp. Ränteavdrag gör att alla vill leva på andras pengar, vilket ökar skuldnivåerna i ekonomin.

Det finns mycket att göra. Däremot ska vi se upp med frestelsen att möta en kris med massiva regleringar så att det ”aldrig händer igen”. Det är lätt att i efterhand reglera så att vi undviker precis de misstag vi gjorde senast. Men nästa kris kommer knappast från precis samma misstag, utan från nya och regleringarna kan faktiskt bidra till dem.

Efter finanskrisen 2008 var nästan alla politiker och finansreglerare eniga om hur vi skulle se till att det aldrig händer igen – de skulle pressa bankerna att skaffa sig en buffert med tillgångar som är helt riskfria och alltid likvida: statsobligationer. Påtryckningar och regleringar gjorde att bankerna köpte mängder av sydeuropeiska statsobligationer. Det är förlusterna på just dem som det senaste året har hotat att knäcka Europas banksystem.

Ett av problemen på finansmarknaden är homogeniteten. Personer med examen från samma högskolor använder samma modeller för att köpa och sälja samtidigt. Det ger flockrörelser uppåt och nedåt. Det kan vi bara undvika genom att tvinga finansbolagen att använda sitt eget omdöme i högre utsträckning, till exempel genom att ta bort den känsla av säkerhet som statsgarantier ger.

Problemet med regleringar är att de ökar flockbeteendet. De utformar system för kreditvärdering och kapitaltäckning som gör att vissa värdepapper premieras framför andra – bostadsobligationer fram till 2008, statsobligationer därefter. Då går alla tryggt åt samma håll. Vi har sett de förskräckande konsekvenserna av sådan tvärsäkerhet. Paradoxalt nog kan vi bara göra det ekonomiska systemet mer säkert genom att göra ekonomins aktörer mer osäkra.

Johan Norberg, författare, idéhistoriker och liberal debattör

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.