Ny rapport från Riksrevisionen: Regeringen måste agera för att få in utlandsfödda akademiker på arbetsmarknaden. Det är ett slöseri att inte bättre ta vara på utlandsfödda akademiker som söker sig hit. Att det tar så lång tid för dem att få fotfäste beror bland annat på dåliga svenskakunskaper och långa handläggningstider för behörighetsbevis och legitimationer. Arbetskraften behövs och det är en stor utmaning för staten att nu göra något åt detta, skriver riksrevisor Gudrun Antemar.
Sverige står inför en demografisk utmaning. De stora pensionsavgångarna kommer att slå särskilt hårt mot vissa sektorer. Enbart inom vård och omsorg kommer drygt 160.000 personer att gå i pension fram till 2018. Men det finns kompetens och kunnande som inte utnyttjas tillräckligt. Av de cirka fjorton procent av Sveriges befolkning som är födda i ett annat land har cirka en tredjedel, 375.000, en eftergymnasial utbildning inom områden som teknik, ekonomi, naturvetenskap och medicin, alltså områden där behovet av kvalificerad personal är stort i framtiden.
Utlandsfödda akademiker har jämfört med infödda akademiker svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, de är oftare arbetslösa och efter tio år har enbart hälften av dem ett yrke som motsvarar deras utbildning. Att korta ner tiden till arbete för denna grupp av kvalificerad arbetskraft skulle enligt Riksrevisionen ge samhällsekonomiska och individuella vinster.
Det är fler personer i åldrarna 25–64 år med utländsk eftergymnasial utbildning som kommer till Sverige än som lämnar landet. Bland de läkare som fick svensk legitimation under 2009 var mer än hälften utbildade utomlands. För sjuksköterskor var andelen fem procent och för lärare två procent. De här personerna är ofta relativt unga och har goda förutsättningar att verka under en lång tid på svensk arbetsmarknad. Det är ett slöseri med resurser att inte ta till vara den kompetensen.
Snabb etablering på arbetsmarknaden är först och främst viktigt för individen. Det är också resurseffektivt. Riksrevisionens granskning visar att även små förkortningar av arbetslöshetstiderna ger vinster. I ett av granskningens räkneexempel framgår att en månads kortare arbetslöshetstid för sjuhundra personer ger en samhällsekonomisk vinst på i storleksordningen fyrtio miljoner kronor.
Vägen till arbetsmarknaden för personer med akademisk examen från andra länder ska vara förutsägbar, rättssäker och så kort som möjligt. Det förutsätter en rad insatser både på den statliga och kommunala nivån. Ansvarsfördelning, samordning och samverkan bör vara väl utredda och de olika insatserna bör fungera som ett sammanhängande system.
Av rapporten framgår att det finns flera orsaker till att det tar lång tid för utrikes utbildade akademiker att få jobb i Sverige, till exempel otillräcklig information, bristande kunskaper i svenska och långa handläggningstider för behörighetsbevis, utlåtanden och legitimationer.
Många av dem som har en examen från ett annat land får inte tillräcklig information och känner därför inte till vilka möjligheter som finns. Socialstyrelsen, Högskoleverket och de lärosäten som anordnar kompletterande högskoleutbildningar kan vara tydligare med vilka insatser som finns.
Bristande kunskaper i svenska är ett hinder, vilket även forskarvärlden framhåller som centralt. Många av länsstyrelserna kan bli bättre på att samordna målgruppsanpassad svenskundervisning. Endast 9 av 21 länsstyrelser har genomfört sådana insatser.
För många akademiker tar det lång tid att få sina utländska utbildningar bedömda av ansvariga myndigheter. En lärare får i genomsnitt vänta 5,7 månader på ett behörighetsbevis. För hälso- och sjukvårdspersonal utbildad utanför EU/EES/Schweiz (tredjeland) tar det längre tid eftersom de sökande måste gå igenom ett kompletteringsprogram. För en läkare med motsvarande specialistutbildning tar det därför i genomsnitt 2,7 år att få svensk legitimation medan genomsnittstiden för en läkare utan specialistutbildning är 6 år. För en tredjelandsutbildad sjuksköterska är genomsnittstiden 4,8 år.
Riksrevisionen rekommenderar bland annat att:
1) Regeringen säkerställer en departementsövergripande samordning och uppföljning av befintliga insatser.
2) Högskoleverket, Socialstyrelsen och lärosäten som anordnar kompletterande högskoleutbildningar tydliggör, samordnar och tidigarelägger informationen till akademiker med utländsk utbildning.
3) Högskoleverket och Socialstyrelsen ser över sina interna processer i syfte att korta handläggningstiderna.
4) Regeringen förtydligar och följer upp länsstyrelsernas ansvar för att samordna målgruppsanpassad undervisning i svenska.
Den kompetens de inflyttade utlandsfödda har måste användas för att täcka behovet av arbetskraft. Samtidigt visar Riksrevisionens granskning att det finns mycket kvar att göra för att hjälpa nyanlända att få fotfäste på arbetsmarknaden. Detta är en stor utmaning för staten.
Riksrevisionen startar därför en granskningsstrategi på temat etablering och integration för att ge en övergripande bild av hur effektiva de statliga insatserna är på området.
Gudrun Antemar
riksrevisor