DN Debatt

”Nyttomätning ger ängslig och kortsiktig forskning”

Forskningsmedel. Små skillnader i fördelningsmodellerna får stora skillnader för forskningen. Att försöka mäta nyttan som grund för finansiering leder till kortsiktighet, minskad mångfald och ökad ängslighet i lärosätenas prioriteringar. Nyttiggörande uppnås bättre på andra sätt, skriver ledningarna för universiteten i Uppsala och Lund.

Universitetens samhällsroll är främst att utveckla och förmedla ny kunskap genom forskning och utbildning. Ledstjärnan är högsta akademiska kvalitet, till största möjliga gagn för samhället. Aktiv samverkan med näringslivet och samhället bidrar till kunskapens nyttiggörande och främjar både forskningens och utbildningens kvalitetsutveckling.
Regeringen har nu av forskningsråden och Vinnova beställt en ny modell för att fördela forskningsmedel till lärosätena. Syftet är att skapa en kvalitetsbaserad omfördelning – större basanslag till de lärosäten där forskningskvaliteten är högst. Så långt är allt gott och väl.

I uppdraget till Vetenskapsrådet skriver man att den nya modellen, förutom vetenskaplig kvalitet, ska bedöma ”forskningens relevans och nytta för samhället”. Av Vinnova beställer man samtidigt ”metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med det omgivande samhället”. Skillnaden kan tyckas subtil, men är i realiteten avgörande.

Skrivningen till Vetenskapsrådet är problematisk, medan den till Vinnova är rimlig. Vi resonerar så här:

Nej till relevans- och nyttomätning. Att omfördela basanslag för forskning utifrån bedömningar om forskningens relevans och samhällsnytta är – hur vällovligt det än kan låta – både svårt och riskabelt. När forskning framgångsrikt omsätts i innovation, företagande och samhällsnytta handlar det om komplexa samspel mellan många aktörer under lång tid. Det är ofta i praktiken omöjligt att med någon precision isolera ett enskilt lärosätes bidrag till en sådan process.

Det finns dock mer principiella problem. Att införa nytto- och relevanskriterier som en del av kvalitetsbedömningen skapar olyckliga styreffekter. I stället för att driva fram högsta forskningskvalitet, premieras forskningsfält där den omedelbara nyttan är lättare att se, såsom ofta är fallet inom teknik och medicin. Detta på bekostnad av forskning där grundfrågor om universums, livets och det mänskliga medvetandets ursprung och utveckling utgör centrala frågeställningar. Sådan forskning har ofta ingen kortsiktig tillämpning, men skapar ändå kunskaper som på längre sikt har stor betydelse. Risken är uppenbar att nyttomätning i praktiken skulle framtvinga kortsiktighet, minskad mångfald och ökad ängslighet i lärosätenas prioriteringar. Det riskerar även att missgynna breda universitet i förhållande till specialiserade universitet och högskolor.

Att freda basanslaget från pekpinnar vad avser forskningens inriktning motiveras också av att merparten av senare års – i sig välkomna – statliga forskningssatsningar inte gått direkt till lärosätena, utan i stället kanaliserats genom forskningsrådens och Vinnovas riktade satsningar, där relevans- och nyttokriterier redan väger tungt i prioriteringen.

Därför bör formuleringen i regeringens uppdrag till forskningsråden att kvalitetsbedömningen skall inkludera ”bedömning av forskningens relevans och nytta för samhället” ändras.

Ja till samverkan och nyttiggörande. Samtidigt som vi avvisar relevans- och nyttomätning i den kvalitetsbaserade resursfördelningen välkomnar vi ett system som stimulerar samverkan och insatser för kunskapens nyttiggörande. Det nya fördelningssystemet bör snarare utgå från regeringens formulering till Vinnova: ”prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med det omgivande samhället”. Då handlar det inte längre om att prioritera ”nyttoforskning”, utan i stället om att skapa incitament för lärosätena att utveckla ett professionellt arbete och en kultur för samverkan och nyttiggörande av kunskap inom samtliga ämnesområden.

En viktig form av nyttiggörande sker genom lärosätets bidrag till innovation och hållbar tillväxt genom kommersialisering. Det kan handla om insatser för att stimulera patentering, licensförsäljningar och företagsstarter. Den största delen av kommersialiseringen av forskningsresultat sker dock i samverkan med existerande näringsliv och i den samverkanskultur som utvecklas inom och runt lärosätet. Lärosätets förmåga att bidra till ekonomins utveckling handlar därför om kvalitet, intensitet, ömsesidighet och konkreta resultat i samverkan med befintligt näringsliv, både inom forskning och inom utbildning.

Lärosätet arbetar också med samverkan och nyttiggörande tillsammans med andra aktörer, såväl offentliga som privata, nationella och internationella, för att bidra till en förbättrad samhällsorganisation, demokratiutveckling och folkbildning. Utbildningarnas arbetslivsanknytning och studenternas kontakter med arbetslivet bidrar också till starkare samverkan med det omgivande samhället och möjligheten för studenterna att få arbete efter avslutade studier. Arbetet med samverkan och nyttiggörande är ur det breda universitetets perspektiv viktigt inom alla ämnesområden, men kan ta sig uttryck på olika sätt.

Om staten via kvalitetsvärdering och ekonomiska incitament vill stimulera dessa processer handlar det om att utveckla metoder för att värdera och stimulera lärosätenas samlade förmåga till samverkan och nyttiggörande.

Snarare än att införa relevans och nyttomätning som en komponent i fördelning av basanslagen för forskning förordar vi att staten, gärna efter kvalitetsprövning, kanaliserar medel för samverkan och nyttiggörande i särskild ordning. Då får också samverkan och nyttiggörande en naturlig koppling till både forskning och utbildning.

Breda universitet fordrar breda perspektiv på samverkan och nyttiggörande. Med utsiktspunkt från Sveriges två mest internationellt renommerade fullskaliga universitet blir slutsatsen därför:

Mäta relevans och nytta för att fördela forskningsanslag? Nej tack!

Uppmuntra samverkan och nyttiggörande efter kvalitetsbedömning? Gärna!