Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Oacceptabel bantning av undervisning på universitet”

Vi riskerar att examinera jurister, ingenjörer, läkare och lärare med bristfälliga och föråldrade kunskaper, skriver Harriet Wallberg.
Vi riskerar att examinera jurister, ingenjörer, läkare och lärare med bristfälliga och föråldrade kunskaper, skriver Harriet Wallberg. Foto: Bertil Ericson / TT

Risk för högskolehaveri. Det gap som växer fram mellan högskoleutbildning på grundnivå respektive forskning väcker stark oro. Vi behöver en uppgörelse över blocken som garanterar kraftigt ökade anslag till högre utbildning under minst 20 år, skriver nytillträdda universitetskanslern Harriet Wallberg.

Ingen har undgått att skolan är en av de viktigaste frågorna i valrörelsen. Den senaste Pisamätningen blev ett uppvaknande som fått samtliga partier att tävla i kreativa förslag om hur kvaliteten i grundskolan ska förbättras. Satsningarna på skolan är nödvändiga, men det räcker inte. Det är dags att se över hela utbildningskedjan, där även utbildning på universitet och högskolor är en mycket viktig länk i kedjan.

Vi behöver omgående göra långsiktiga satsningar på den högre utbildningen. Det behövs för att hålla högsta kvalitet, kunna utveckla och förnya utbildningsutbudet efter arbetsmarknadens behov och erbjuda en internationell gångbar högre utbildning. Om vi inte klarar detta är risken stor att även våra universitet och högskolor drabbas av ett motsvarande Pisa-haveri.

Satsningarna på den högre utbildningen har skiftat över tid. Mellan åren 1997 och 2002 ökade resurserna för utbildning på grund- och avancerad nivå, forskning och forskarutbildning lika mycket. Sedan följde några år då anslagen låg kvar på ungefär samma nivå. Men sedan hände något. Regeringen gjorde i de två senaste forskningspropositionerna (2008 och 2012) kraftfulla satsningar på forskning. Under 2008 till 2013 fick forskning och forskarutbildning rejäla tillskott och ökade från 53 till 57 procent av lärosätenas totala intäkter, medan anslagen till utbildning har legat kvar på ungefär samma nivå.

Expansionen av forskningen har varit både välkommen och nödvändig för att lärosäten, näringsliv och offentlig sektor ska kunna hävda sig i den globala konkurrensen. Men det gap vi nu ser växa fram mellan utbildning på grund- och avancerad nivå respektive forskning är starkt oroväckande.

Vågen måste väga jämt. Med en ensidig satsning på forskning och forskarutbildning äventyrar vi kvaliteten i både utbildning och forskning. Dessa verksamheter hänger ihop och forskningen kan omöjligt behålla sin kvalitet om vi inte parallellt satsar lika mycket på utbildningen. Högsta kvalitet på den högre utbildningen är basen för en framstående forskning och forskarutbildning och för att samhället ska kunna tillgodogöra sig nya forskningsrön. Vi riskerar dessutom att examinera jurister, ingenjörer, läkare och lärare med bristfälliga och föråldrade kunskaper, något som är negativt för både näringsliv och offentlig verksamhet.

Det finns gott om alarmerande fakta som visar att våra högskoleutbildningar behöver mer resurser. Studenterna på många utbildningar träffar sällan sina lärare. TCO har nyligen visat att endast hälften av studenterna har lärarledd undervisning i mer än nio timmar per vecka (TCO Granskar nr 6, 2014). Samma granskning visar att så många som en fjärdedel av studenterna har i genomsnitt färre än sex lärarledda undervisningstimmar i veckan. Redan 1992 föreslogs ett minimum på nio lärarledda timmar i veckan som en riktlinje för att kunna behålla kvaliteten i undervisningen (SOU 1992:44). I dag når alltså bara hälften av studenterna upp till denna miniminivå. Det är inte acceptabelt för ett land som vill bygga sin välfärd på kunskap. Resurserna till högre utbildning måste därför höjas avsevärt, bland annat för att bekosta fler lärare och därmed fler undervisningstimmar per student.

Ett annat exempel på bristande kvalitet är färska resultat från diagnostiska matteprov som visar att matematikkunskaperna hos de svenska ingenjörsstudenterna har försämrats kraftigt sedan millennieskiftet. Var femte student som började på KTH i höstas klarade inte grundskolans matematik på provet, en dubbelt så hög andel som 1998. Andelen studenter på KTH som hade högsta betyg på provet hade samtidigt halverats jämfört med 1998.

Samtidigt ser vi att intresset för högskolestudier är rekordstort och fortsätter att öka. Till höstterminen 2013 sökte totalt 413 000 personer till olika program och kurser, en ökning med två procent jämfört med föregående år. Trenden med ökat antal sökanden håller i sig när det gäller hösten 2014. Men universitet och högskolor kan inte möta denna stora efterfrågan. De har under flera år fått anpassa sig till ett mindre utbildningsutbud eftersom anslagen räcker till allt färre studenter. Det betyder att det blivit svårare att komma in på högskolan. Förra höstterminen antogs 240 000 individer, vilket var en minskning med tre procent jämfört med året innan. Nu aviserar regeringen utbyggnad av vissa lärar- och vårdutbildningar för att möta arbetsmarknadens efterfrågan. Men det räcker inte, och endast fokus på fler platser riskerar att urholka kvaliteten ännu mer, anslagen måste öka totalt.

Vi behöver också hantera helt nya och kostsamma utmaningar. Stefan Fölster och Lars Hultman hävdade i en debattartikel att vi står inför en dramatisk omvälvning inom arbetslivet (DN 15 juni 2014). De menar att mer än hälften av våra yrken kommer att automatiseras och ersättas av digital teknik i framtiden. Oavsett vilken den exakta siffran är råder det inget tvivel om att arbetsmarknaden kommer att se radikalt annorlunda ut inom en snar framtid.

En sådan omställning kostar. Det räcker alltså inte enbart att öka anslagen för att ta igen det vi förlorat under de år då ersättningsnivåerna släpat efter. Vi behöver satsa mycket mer än så. Vi måste ge varje universitet och högskola de resurser som krävs för att anpassa befintliga utbildningar och skapa nya utifrån ett kraftigt förändrat behov av kunskap.

Jag har av regeringen nyligen fått i uppdrag att föreslå ett nytt kvalitetssäkringssystem för den högre utbildningen i Sverige. Det ska vara ett system som inte bara utvärderar lärosätenas olika utbildningsprogram utan också förser oss med kunskap om utvecklingen av den högre utbildningen över tid och i ett internationellt perspektiv. Det kommer att vara en viktig grund för att kunna utveckla och förbättra högre utbildning i framtiden.

För högre utbildning är det hög tid att se till helheten i ett längre perspektiv. Sverige måste ha råd att oavbrutet satsa på hela utbildningskedjan från grundskola till gymnasieskola, högskoleutbildning och forskning. Just nu ser alla bristerna i grundskolan. Men det hjälper inte att lappa och laga på en del i sänder utan hela systemet måste vara i ständigt toppskick.

Högre utbildning och forskning kräver mycket långsiktiga och uthålliga satsningar. Det är ingen verksamhet som mår bra av snabba och kortsiktiga svängningar. För att skapa utrymme för en stabil utvecklig och undvika ett nytt Pisahaveri behöver vi därför en blocköverskridande uppgörelse som garanterar kraftigt ökade anslag till högre utbildning under minst 20 år.

Jag uppmanar nästa regering att ta initiativ till en sådan uppgörelse. Långsiktiga investeringar i högre utbildning och forskning är en förutsättning för fortsatt välfärd och demokrati och måste därför få kosta.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.