Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Oacceptabla skillnader i behandlingen av adhd”

Rapport i dag, onsdag. Diagnosen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Men skillnaderna i diagnostik och behandling är stora över landet. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. För att råda bot på de många kunskapsluckor kring adhd krävs mer forskning, skriver Statens medicinsk-etiska råd.

Foto:

Antalet personer med funktionsnedsättningen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Det finns stora geografiska skillnader över landet när det gäller diagnostik och behandling av adhd. Det märks bland annat på hur läkemedelsförskrivningen i Sverige ser ut. Det tyder på såväl under- som överdiagnostik av funktionshindret på vissa håll i landet och i vissa åldersgrupper. Detta kan få etiska konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) anser därför att de stora variationerna ska analyseras närmare av ansvariga myndigheter och sjukvårdens huvudmän.

Statens medicinsketiska råd (Smer) presenterar i dag en rapport om etiska aspekter på adhd. Uppemot 350 000 personer berörs av diagnosen adhd. Målet med rapporten är att stimulera till fortsatt diskussion och reflektion kring de etiska aspekterna på adhd både inom olika delar av hälso- och sjukvården och skolväsendet, arbetslivet och viktiga samhällsområden.

I dag har personer med adhd mycket bättre möjligheter till förståelse samt stöd och hjälp jämfört med tidigare. Kunskapen om adhd har också ökat både vetenskapligt och hos allmänheten. Det finns dock en hel del frågetecken kring sättet att utreda adhd. Förenklade utredningsmetoder måste ifrågasättas. Debatterna kring adhd har varit många och kan både ha skadat sårbara individer och även påverkat förtroendet för sjukvården och myndigheter.

I problemkomplexet kring adhd finns frågan om vad det betyder för individen att få en diagnos. Mycket talar för att en tidig diagnos ger bästa förutsättningar till effektiv hjälp och behandling, vilket kan minska risken för ett socialt utanförskap och senare problem i skola och yrkesliv. Men det är inte alla som blir hjälpta av läkemedel eller annan behandling, och diagnosen kan även upplevas stigmatiserande.

De olika synsätt som har funnits och fortfarande finns på adhd väcker frågor om vilka beteenden som är acceptabla i vårt samhälle. Vilket spektrum av beteenden och personlighetsdrag ska få finnas inom gränserna för vad vi kallar normalt? En relaterad fråga är om det finns samhällsstrukturer som driver på behovet att förklara kognitiva svårigheter i termer av psykiatriska diagnoser.

Diagnosen adhd bör betraktas ur såväl ett medicinskt som ett psykosocialt perspektiv. Strävan efter balans mellan medicinska aspekter på diagnosen och psykosociala och pedagogiska faktorer ger berörda individer de bästa förutsättningarna för ett gott liv.

Smer anser det vara tveksamt att använda termen ”neuropsykiatri” som ett paraplybegrepp där bland annat adhd ingår, eftersom det antyder att biologiska mekanismer här spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser. Forskning visar förvisso på en medicinsk bakgrund vid adhd, men den är ännu inte helt klarlagd och det är troligt att den varierar från person till person samt att psykosociala faktorer har stor betydelse för hur påtagliga symtomen är. Smer menar således att begreppet har ett begränsat värde och att man bör överväga att på sikt utveckla en annan terminologi för de aktuella diagnoserna. Svenska läroboksförfattare har tidigare lanserat termen ”utvecklingsrelaterade (kognitiva) funktionshinder” men denna förefaller inte ha fått något större genomslag.

Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. Diagnosen adhd förutsätter noggranna och högkvalitativa utredningar som utförs av ett multiprofessionellt team inom den specialiserade vården. Diagnostik och behandling av adhd kräver hög etisk lyhördhet. Möjligheten till second opinion ska användas prestigelöst. Diagnosen kan också behöva omprövas med jämna mellanrum, särskilt hos unga personer stadda i utveckling, men även hos vuxna.

 

Det finns en risk att barn som har måttliga adhd-symtom tvingas in i en diagnos för att rymmas inom dagens skolsystem. Skolinspektionen bör därför ges i uppdrag att granska om skollagen följs i detta avseende.

 

När Smer samtalade med gymnasieungdomar om adhd framkom det att stigmatisering kring adhd visserligen kunde vara ett problem, men de flesta av ungdomarna verkade ha en vidsynt och fördomsfri syn på diagnosen. De flesta kände någon med adhd och för dem var det inte konstigt att vissa har diagnosen och andra inte. På så sätt tycks adhd ha blivit en alltmer accepterad företeelse som betraktas som ”normal”.

Det finns dock signaler om att personer med adhd fortfarande blir utsatta för fördomar och diskriminering. En adhd-diagnos kan innebära en stämpling som medför svårigheter exempelvis i arbetslivet. Ett annat exempel är att personer med adhd måste uppvisa särskilt läkarintyg för att kunna få körkortstillstånd, något som i praktiken kan vara besvärligt och kan upplevas som stigmatiserande.

Läkemedelsbehandling är inte den enda åtgärden vid adhd. Enligt Socialstyrelsens nya behandlingsrekommendationer bör alla barn och vuxna med adhd utan samsjuklighet erbjudas läkemedelsbehandling. Smer anser att läkemedel inte alltid är den bästa lösningen.

Det är ur etisk synvinkel oacceptabelt om adhd-diagnoser används som en förutsättning för att skaffa nödvändiga stödresurser i skolan. Resurser och stödinsatser ska ges till elever när behov finns och oavhängigt om diagnos finns eller inte, vilket också stöds av skollagen. Det finns annars en risk att barn som har måttliga adhd-symtom tvingas in i en diagnos för att rymmas inom dagens skolsystem. Skolinspektionen bör därför ges i uppdrag att granska om skollagen följs i detta avseende. Kategorisering och särbehandling av personer med adhd ska motverkas. En människa ska alltid behandlas med respekt och förståelse oberoende av sina förutsättningar.

Skolmiljön kan spela stor roll för hur en individs adhd-symtom kommer till uttryck. Det är troligt att en skolmiljö som i större utsträckning är ”adhd-anpassad” skulle minska behovet av läkemedelsbehandling hos barn och ungdomar.

SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har tidigare uppmärksammat de många kunskapsluckor som finns kring adhd när det gäller diagnostiska metoder, effekter vid långtidsbehandling med läkemedel samt effekter av icke-farmakologiska behandlingsmetoder och pedagogiska stödinsatser.

Därför krävs mer av sammanhållen medicinsk, pedagogisk, social och psykologisk forskning.

DN Debatt. 16 december
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.