Sverige har en lång tradition av medborgerlig insyn i myndigheternas maktutövning. Offentlighetsprincipen har tjänat vårt land väl. Den har möjliggjort en granskning av makthavare som i många andra länder hade varit svår eller rent av omöjlig. Meddelarfriheten som ger offentligt anställda grundlagsskyddad rätt att lämna ut hemliga dokument för publicering är unik i ett internationellt perspektiv. Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens. Den lagliga rätten till insyn är en viktig anledning till att vi är ett av världens minst korrumperade länder. Men vad gäller insyn i privata bidragsgivares finansiering av partierna är Sverige paradoxalt nog ett u-land.

Jag har de senaste åren föreslagit en förstärkning av lagstiftningen mot korruption. Sverige ligger efter på det här området. Vi klarar inte att upprätthålla krav som internationella överenskommelser ställer på Sverige. Mutaffärerna kring Jas 39 Gripen har också visat att de svenska myndigheterna saknar resurser att genomföra större korruptionsutredningar på ett seriöst sätt.

Europarådets enhet mot korruption har begärt av Sverige att lagstifta eller införa bindande överenskommelse som offentligt redovisar vilka som är partiernas finansiärer och bidragsgivare. Men i förra veckan avvisade Moderaterna åter igen, denna gång genom justitieminister Beatrice Ask, Europarådets krav. Med det är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta de enda länder i Europa som saknar lagstiftning om obligatorisk redovisning av partiernas intäkter, enligt uppgifter i tidningen Riksdag och Departement (juli 2010).

Fem av sju riksdagspartier anser att partierna öppet ska redovisa vilka som ger ekonomiskt bidrag överstigande 20.000 kronor. Två partier, Moderaterna och Kristdemokraterna, vägrar vara med. De hemlighåller vilka deras finansiärer är. Under lång tid har detta accepterats från såväl medier som politiska motståndare.

Våra stolta traditioner kring öppenhet har gjort att det på många håll finns en naiv inställning i Sverige till korruption. Det är lite som att man tror att det inte kan förekomma här. Vi ser oss som höjda över varje misstanke. Det är inte bara fel, det är också farligt.

Om enskilda i hemlighet kan ge stora bidrag till politiska partier så tillåter vi en korrumperande struktur där det självklart förr eller senare kommer att uppstå någon form av gentjänster.

I de allra flesta andra demokratiska länder lagstiftar man därför för att minimera riskerna för mutor och korruption även till politiska partier. Verkligheten har tvingat fram en sådan lagstiftning.

Mot denna bakgrund anser Miljöpartiet att det är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare. Med större bidragsgivare menar jag dem som ger mer än 20.000 kronor om året. Redovisningsplikten ska också gälla partiernas regionorganisationer och personvalskampanjer för att minska möjligheten att pengar tar sig in till partierna på annat sätt.

Det finns många exempel på att starka ekonomiska intressen betalat omfattande belopp för att tillskansa sig inflytande över politiken. I Finland avslöjades härom året att ett fastighetsbolag försökt köpa sig politiskt inflytande av såväl enskilda riksdagsledamöter som av partierna Samlingspartiet och Centern. Liknande fall har avslöjats i Frankrike, Argentina, Irland, Tyskland, Spanien och Italien. Att tro att det inte kan förekomma i Sverige är naturligtvis naivt. Men här är det så mycket svårare att kontrollera då det inte finns krav om öppen redovisning.

Moderaterna säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men mycket tyder på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen. Moderaterna har tidigare erbjudit fler olika alternativ för sina bidragsgivare: Värnet, en särskild fond för insamling för försvarspolitik, från början grundad av bland andra den förre försvarsministern Anders Björck. För intressenter av det militära försvaret är bidrag till en sådan fond en investering för framtiden.

Källan, insamling för kärnkraft, grundad av Gunnar Hökmark. Fondens syfte är lika glasklart som när det gäller Värnet. Det finns stora ekonomiska särintressen bakom kärnkraftsindustrin.

Tornet, en fond för så kallade särskilda insatser. Vad särskilda insatser står för är oklart. Kanske har bidragsgivarna kunnat påverka vad just deras bidrag ska användas till? Men det är omöjligt att veta då allt är hemligt.

Rosenbadsfonden, som bildades 2004 för regeringsskifte 2006. I spetsen för denna fond fanns miljardären Gustaf Douglas. Han har suttit i Moderaternas partistyrelse sedan 2002. Enligt uppgifter bidrog fonden med drygt 11 miljoner i kampen för en moderatstyrd regering.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. De fick in drygt 30 miljoner valåret 2006 medan övriga partier tillsammans bara nådde fyra miljoner kronor. I en intervju med TV4.2007 förklarade Moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, att utan dessa pengar hade man inte kunnat driva valrörelse med samma kraft. Men vilka som bidrog med pengarna får vi inte veta.

Kärnkraftsbolagen, bankerna och Gazprom är bara några exempel på företag som alla gynnats kraftigt av beslut som fattats av den borgerliga regeringen under mandatperioden. Har någon av dessa eller dess ägare skänkt pengar till Moderaterna? Av anständighetsskäl måste Moderaterna redovisa alla de bidrag över 20.000 kr som getts inför årets valrörelse. När får vi besked? Fredrik Reinfeldt kan aldrig bli allmänintressets företrädare så länge särintressena hålls hemliga. Redan i kväll när Reinfeldt frågas ut i SVT har han möjlighet att lägga korten på bordet.

Att bidragsmottagandet är som störst under valår leder förstås till misstankar att bidragsgivarna ställer politiska motkrav för att i hemlighet bidra till valkampanjerna. Men ingen vet. Namnen på givarna ligger inlåsta i ett kassaskåp på Moderaternas partikansli. Varken journalister, väljare eller politiska motståndare har tillgång till nyckeln. Det går inte att kontrollera. Allt är hemligt.

Moderaterna vägrar att överge en uppenbart korrumperande struktur. Ett system som gör det lagligt att dölja politiskt mygel och korruption. Mediernas och övriga partiers acceptans av systemet är förvånande. Det går inte att försvara att Sverige i en central demokratisk renhållningsfråga helt saknar lagstiftning.

Miljöpartiet är berett att lagstifta om offentlig redovisning av ekonomiska bidrag. Nu förväntar jag mig besked från alla övriga riksdagspartier: Är ni beredda att direkt efter valet medverka till en sådan lagstiftning?

Peter Eriksson
språkrör, Miljöpartiet de gröna