Överbefälhavaren med medarbetare avser att omprioritera det medicinska stödet till våra soldater genom beslut om försvarsmedicinens framtida roll.
ÖB riskerar på så sätt indirekt säkerheten för våra insatssoldater.
De uppgifter generalläkaren har idag beslutade riksdagen om i samband med att Försvarsmakten blev en myndighet den 1 juli 1994. I propositionstexten inför riksdagsbeslutet framgår tydligt att generalläkarens huvuduppgift skulle var att ansvara för försvarets operativa och taktiska sjukvårdsledning. Generalläkaren fick därutöver uppgiften att ansvara för viss tillsynsverksamhet, som preciserats i en särskild förordning.
Försvarsmakten har under hösten arbetat med sin framtida centrala ledning _ och då har givetvis också generalläkarens roll och uppgifter setts över. Arbetet har letts av en särskild arbetsgrupp och beslut har fattats efterhand av en styrgrupp direkt under ÖB och generaldirektören. Jag och min personal har lämnat ett underlag till arbetsgruppen med våra rekommendationer för både det försvarsmedicinska stödet och tillsynsverksamheten. Regeringen, ÖB och generaldirektören är väl informerade om mina råd till arbetsgruppen.
Styrgruppens inriktning och råd till myndighetsledningen har blivit det rakt motsatta. Rekommendationen rörande generalläkare innebär att i framtiden skall denne enbart ägna sig åt tillsynsverksamhet. Man splittrar det försvarsmedicinska stödet till Försvarsmakten på minst två enheter och ger ansvaret för den försvarsmedicinska verksamheten till en general utan medicinsk kompetens.
Mina invändningar mot styrgruppens beslut är följande:
1. Myndigheten frångår ett demokratiskt fattat riksdagsbeslut. Eftersom ÖB ofta framhåller att Försvarsmaktens uppgift är att med vapen i hand försvara vår demokrati, är det också ett rimligt krav att myndigheten själv följer demokratiskt fattade beslut.
2. Myndigheten fråntar generalläkaren ansvaret för det försvarsmedicinska stödet vilket saknar motstycke i ett internationellt perspektiv. Inget annat land inom Nato eller EU har en generalläkare som sysslar enbart med tillsyn. Det mest allvarliga är att myndigheten nu avser att lägga ansvaret för den försvarsmedicinska funktionen på en befattningshavare helt utan medicinsk kompetens.
3. Försvarsmakten splittrar den medicinska verksamheten centralt. Detta får till följd att ingen kommer att känna det direkta ansvaret för utveckling och inriktning av funktionen vilket i sin tur riskerar att leda till försämrat stöd för våra soldater.
4. Om uppgiften till generalläkaren skall begränsas borde det naturliga valet bli att fortsatt fokusera på huvuduppgiften sjukvårdsledning, alltså fortsatt vara försvarsmaktens generalläkare. Generalläkaren bör kunna påverka insatssoldatens säkerhet direkt, och inte först indirekt, som blir fallet med styrgruppens förslag. Generalläkaren kan nämligen i sin tillsynsroll endast indirekt påverka den medicinska verksamheten.
5. Tillsynsverksamheten är olyckligtvis benämnd generalläkaren. Begreppet syftar således både på en intern myndighet och på en befattningshavare i försvarsmakten. Det är ytterst tveksamt om chefen för myndigheten generalläkaren längre behöver vara läkare, när man ser till det över tiden förändrade innehållet i tillsynsverksamheten.
Enligt vår ÖB utgörs Försvarsmakten numera av "ett insatt insatsförsvar". För att direkt kunna påverka säkerheten för våra insatssoldater borde det vara självklart att någon med medicinsk kompetens (generallläkare) ansvarar för det medicinska stödet. ÖB har sedan sitt tillträde framgångsrikt drivit och infört ett arbetssätt som kännetecknas av att samma befattningshavare kan ha olika roller.
Försvarsmaktens ledning hävdar numera att försvarsmedicin är en del av logistikfunktionen och att funktionsansvar skall utövas av en logistikinspektör. Det innebär i praktiken att en medicinskt okunnig person är tilltänkt som ÖB:s medicinske rådgivare! Hur kan militär hierarki få gå före civil kompetens? Det är nu hög tid att Försvarsmaktens ledning reflekterar över huruvida denna värdegrund tillhör nutid.
Försvarsmakten söker nu sin nya generalläkare. Jag hoppas att de sökande ser säkerhet för våra insatssoldater som en av de viktigaste uppgifterna. Tydliga krav från en tilltänkt kandidat kan förhoppningsvis förändra ett mindre genomtänkt styrgruppsbeslut.
Försvarsmakten anser sig idag, med all rätt, ha ett behov av centralt placerade individer med ansvar för bland annat personal, ekonomi och juridik. Det är min förhoppning att Försvarsmakten i samverkan med regeringen, i likhet med våra grannländer, ser till att skaffa sig en centralt placerad generalläkare med ansvar för den försvarsmedicinska verksamheten.
Ytterst handlar denna fråga om viktiga säkerhetsåtgärder som både vår försvarsmaktsledning och regering är skyldiga nationens insatssoldater såväl i dag som i framtiden.
STURE E ANDERSSON