Energiexperten Per Kågeson: Varken den nuvarande regeringen eller den förra har haft en egen strategi för Vattenfall.
Vattenfalls långsiktiga uppgift bör vara att förvalta och förädla statens vattenkraftstillgångar och bidra till omställningen av energisystemet. Den utländska delen av Vattenfalls imperium bör däremot avyttras snarast. Staten bör ta fortsatt ansvar för den svenska kärnkraften som bör placeras i ett särskilt bolag, AB Svensk kärnkraft, skriver Per Kågeson.
Vattenfalls kris är en följd av nästan obefintlig styrning från ägaren. Varken den nuvarande eller den förra regeringen har haft en egen strategi för bolaget, och de av staten utsedda styrelseledamöterna uppträder mestadels som nickedockor. Inte heller visade vd Lars G Josefsson i sin artikel på DN Debatt den 12/11 några tecken på att vilja ändra kurs.
Varken regeringen Persson eller regeringen Reinfeldt tycks ha haft några invändningar mot att staten genom Vattenfall köper kol- och kärnkraftverk i Tyskland. I Fredrik Reinfeldts (och Maud Olofssons) fall är det särskilt anmärkningsvärt, eftersom de vill begränsa statens ägande inom områden där detta är möjligt. Inte medför bolagets expansion heller några påtagliga stordrifts- eller samordningsfördelar. Denna del av Josefssons imperium bör snarast avyttras, kanske bäst av hans efterträdare.
Långsiktigt utgör vattenkraften företagets mest värdefulla tillgång. Den europeiska klimatpolitiken kommer på sikt att öka värdet hos fossilfri kraftproduktion. Priset på utsläppsrätter kan om 15 år ha nått 35–45 euro per ton koldioxid. Det motsvarar 30–40 öre per kWh för kolkraftverk och ökar marginalerna för fossilfri kraftproduktion i ungefär motsvarande mån. Att sälja vattenkraften vore att slakta en lovande kviga innan hon hunnit förvandlas till en högavkastande ko. Staten bör inte göra om de misstag som en del kommuner och skogsindustrier gjorde när de sålde av sina vattenkraftrörelser.
Kärnkraftens värde är mera svårbedömt. Reaktorerna åldras och har under de senaste åren haft mycket dålig tillgänglighet. Betydande reinvesteringar kan behövas om man vill hålla dem i drift. Inför 1980 års folkomröstning lovade Linje 2 (S + FP) att bara staten och kommunerna av säkerhetsskäl skulle tillåtas äga andelar i svenska kärnkraftverk, en uppfattning som sedan snabbt övergavs. Som framgått av de senaste årens skandalartade händelser i Forsmark och Vattenfalls tyska kärnkraftverk behöver emellertid inte statligt ägande innebära någon garanti för hög säkerhet. Å andra sidan finns potentiella risker med att låta kvartalskapitalister hantera kärnsäkerheten.
Mot den historiska bakgrunden känns det naturligt att staten ska ta ett fortsatt ansvar för den svenska kärnkraften. Bäst vore om regeringen ville placera statens andelar i svenska kärnkraftverk i ett särskilt bolag, AB Svensk kärnkraft, med uppdrag att eftersträva hög säkerhet och god långsiktig tillgänglighet. I ett sådant bolag kommer bonussystemen att inriktas på hög kärnsäkerhet i stället för på kortsiktig avkastning. Att frigöra kärnkraften från vattenkraften ligger också i linje med alliansregeringens strävan att låta den förra stå för sina kostnader. Avknoppningen leder också till att Vattenfalls dominanta ställning mildras och att den nordiska elmarknaden tillförs en ny stor aktör.
Lämpligheten i att sälja Vattenfalls nätverksamhet, som Josefsson sägs vara inne på, beror på vilken långsiktig roll regering och riksdag vill att företaget ska ha. För en avknoppning talar att man kan renodla verksamheten och förhindra eventuella negativa verkningar av vertikal integration. Inför avregleringen av elmarknaden fanns farhågor om att Vattenfalls starka ställning som samtidig producent och distributör skulle leda till skadlig marknadsdominans. Men om regeringen vill använda Vattenfall som en spjutspets i arbetet med att förnya och effektivisera elsektorn kan det vara en fördel att behålla en bred kompetens inom företaget. Det talar i så fall för att bolaget bör ha kvar en viss nätverksamhet.
Vattenfalls långsiktiga uppgift bör således vara att förvalta och förädla statens vattenkraftstillgångar samt att bidra till omställningen av energisystemet genom satsningar på vindkraft och smarta nätlösningar som gör att utbud och efterfrågan samspelar bättre än i dag. Regeringen bör se till att ägardirektiven och styrelsens sammansättning återspeglar en sådan inriktning.
Per Kågeson
fil dr i energisystemanalys