DN Debatt

”Oförsvarbar brist på förståelse för fattigdomens konsekvenser”

Debatten om romernas utsatta situation riskerar att flytta tiggeridebatten bort från Sveriges egna problem. Det finns många utsatta även i vårt land, och barnfattigdomen är ännu stor, skriver professor Kerstin Holmlund.

Även i Sverige som är ett rikt land finns en oförsvarbar brist på förståelse för (barn)fattigdomens konsekvenser. Tiggarnas blotta närvaro på stadens gator gör plötsligt fattigdomen synlig och närgången för vuxna och barn i alla samhällsklasser. Men det som är orosmoln för betraktare handlar för tiggarna om att dagligen försäkra sig om livets nödtorft.

Thomas Hammarberg anser att det avgörande för en reducering av antalet tiggare är en Europapolitik som motverkar den anti-romska rasismen (DN Debatt 12/1). Levnadsförhållandena i romernas hemländer minimerar deras handlingsutrymme och skyddar inte vuxna och barn mot diskriminering och övergrepp. Jag håller med Hammarberg om att detta är skamligt och att även vi måste ta vårt ansvar. Den sakligt grundade analysen riskerar dock att flytta tiggeridebatten från Sverige till romerna, deras hemland och Europa. Kan vi nöja oss med att överlämna huvudfrågan till storebror? Är fattigdomsproblematiken därmed borta från vårt land?

De ytterst otillfredsställande livsvillkor som romska tiggare möter i hemlandet har verifierats av dokumentärer både i tv och tidningar. Den romska fattigdomen har blivit synlig. Men det finns även utsatthet bland svenska medborgare. På Stockholms stadsmissions podcast berättar kvinnor och män med egna röster om hur de dagligen brottas med ekonomiska svårigheter, intrikata sociala problem och utsatthetens förnedrande mekanismer. Rädda Barnen rapporterar att barnfattigdomen fortfarande är stor i Sverige och att skillnaderna i barns uppväxtvillkor ökar i relation till föräldrars ekonomi.  

Dessa trovärdiga levnadsberättelser, forskning och statistik når inte fram i konkurrensen om mediers och politikers uppmärksamhet. Detta trots att kunskapsläget visar att barns sociala bakgrund har betydelse för hälsa, utbildning, yrke och framtida inkomst. Till detta ska läggas tilltron till de normativa uppfattningar om människan som tar stor plats i samhället och påverkar barn. Barn finns i ”nuet”. Det är här de ser, upplever och lär sig om människolivet. Vuxnas erfarenheter och samhällets uppbyggnad är förtöjda i det förflutna. Om lösningarna på fattigdomens problem enbart hämtas från traditionerna riskerar riktlinjer för mänskligt handlande att ligga ett steg efter den aktuella verkligheten som är i ständig förändring.  Sociala beslutslutsystem som har solid kunskap, fötterna i nuet och blicken mot framtiden kan strategiskt jobba för att alla barn, stärkta av barndomstiden kan gå vidare mot vuxenlivet och samtidigt sträva mot ett mer jämlikt samhälle.  

Om människors livsvillkor även fortsättningsvis anses bero på enskilda individers eller gruppers felaktiga alternativt framgångsrika livsföring och prestationer är det lätt att hamna fel i förslagen till lösningar på de sociala problemen. Det brådskar med en systematiskt och ingående granskning av hur samhället och regelverken påverkar fattigdomens närvaro i Sverige.

För att värna alla medborgares möjligheter att leva ett anständigt socialt liv under ekonomiskt oberoende förespråkar jag lagar/regelverk som säkerställer strukturella samhällsförändringar inom flera områden, så att trygghetssystem och utbildningsmöjligheter blir funktionella för alla medborgare, bostadsmarknaden allt mindre segregerad, systemrelaterade orsaker till resursfattiga hushåll åtgärdas, arbetstillgången ökar och löneskillnaderna utjämnas, tillgång till sjukvård, tandvård och understöd blir likvärdiga etc.

Samhällsförändringar tar tid och medmänsklig solidaritet och hjälpinsatser fyller därför viktiga funktioner. Inte minst genom att ständigt och outtröttligt värna gemenskapens och närvarons betydelse och oändliga möjligheter.

Tiggeri är ett nytt inslag i den nutida svenska stadsbilden. Men genom en tillbakablick till industrisamhället, den tid då ramverket för vår egen tid skapades syns ett utbrett tiggeri och en liknande debatt om samhällsförhållanden som i dag. Då omformades strukturella samhällsproblem till individuella problem och de fattiga förväntades försörja varandra. Tiggeri förbjöds och lagar om arbetsplikt infördes. De gränssättningar av lagen som domstolarna gjorde ökade mödrars försörjningsansvar och nöden förblev ihärdig.  Många barn som omhändertogs ansåg som vuxna att de fick det sämre i de nya hemmen. Många svenskar lämnade landet på grund av arbetsbrist och svåra sociala förhållanden. Historiska återblickar har lärdomar.