Sexuellt överförbara infektioner utgör en betydande och snabbt växande orsak till personligt lidande och ohälsa som kostar samhället miljarder årligen. Utvecklingen de senaste åren är alarmerande med en accelererande ökning av samtliga sexuellt överförbara infektioner. Trots stora insatser är det uppenbart att vi inte har kontroll över situationen. Det krävs nu betydande åtgärder för att bryta trenden.
De viktigaste faktorer som styr antalet nya fall av sexuellt överförbara infektioner är förekomsten av smittbärare i samhället, antalet sexuella relationer samt förebyggande åtgärder som att använda kondom.
Förändringar i livsstil med ett ökat antal partner anses vara den viktigaste orsaken till den dramatiska ökningen av sexuellt överförbara infektioner, likaså att man har samlag tidigt under en relation. Användandet av kondom har däremot inte minskat. RFSU säljer fler kondomer än någonsin.
Testning, smittspårning och behandling är viktigt men kan inte användas för alla sexuellt överförbara infektioner. Det görs stora insatser i dag särskilt avseende klamydia. Bara klamydiatesterna kostar över 100 miljoner per år och tillgängligheten för testning och behandling är god. Däremot har det blivit svårare att smittspåra. De smittade har inte alltid en nära relation till den de blev smittade av och ibland behövs detektivarbete för att spåra smittkällan, om det alls går. Det finns också ett motstånd att låta testa sig, särskilt bland högriskindivider. Ibland krävs polishandräckning för att få testa misstänkta smittbärare.
Användning av kondom vid tillfälliga sexkontakter är också viktigt för att minska risken för smitta. Många initiativ tas för att informera om smittspridning, hur man skyddar sig och utdelning av kondomer i skolor och på restauranger, men många tar inte risken för sexuellt överförbara infektioner på allvar.
Om kondom skall ha effekt på smittspridning krävs att man lyckas höja användandet av kondom vid tillfälliga sexuella kontakter från dagens 50 procent till betydligt högre nivåer. Program för ökad användning av kondom har dock gett begränsade effekter vad gäller minskad smittspridning i samhället.
Att kräva och använda kondom innebär i sig en markering av fruktan för sexuellt överförbara infektioner och misstro, vilket går emot själva idén med den sexuella relationen som ju syftar till närhet. Det krävs därför mer än information om smittspridning och kondomteknik för att motivera närhetslängtande och eventuellt berusade par att i stundens hetta ha så stor öppenhet och disciplin att de alltid använder kondom.
En korrekt och konsekvent använd kondom ger teoretiskt ett bra skydd men fungerar betydligt sämre i det verkliga livet. Detta illustreras av att kondom trots hög grad av motivation och kunskap enligt Cochrane-institutet endast ger ett 80 procents skydd i fasta parrelationer där enbart den ena partnern har hiv. Liknande resultat finns även för andra sexuellt överförbara infektioner. Det är därför risk att allmänheten blir vilseledd av budskapet att kondom ger "säkert sex", vilket kan leda till ökat risktagande. Man bör hellre tala om "säkrare sex".
Kondomens roll för att förebygga sexuellt överförbara infektioner debatterades nyligen i British Journal of Medicin (26/1). Trots en optimistisk syn på kondomens effekt att förebygga spridning av sexuellt överförbara infektioner skriver man också:
"Korrekta budskap om kondomer måste bygga på ett brett spektrum av åtgärder för att undvika och minska risker. Dessa åtgärder innefattar att skjuta upp samlagsdebut, ömsesidig trohet och val av partner med låg risk."
Att begränsa antalet sexuella relationer är därför viktigt i en nationell strategi för att bryta en epidemi av könssjukdomar, särskilt som ökningen av antalet partner är den viktigaste orsaken till den. Detta understryks ytterligare i en färsk översikt om hiv bekämpning i den prestigefyllda tidskriften Science (9/5), som konstaterar att stora resurser läggs på program som syftar till ökad användning av kondom och testning, insatser som visat sig ha ingen eller begränsad påverkan på smittspridning på samhällsnivå, medan begränsning av antalet partner, som visat sig ha en kraftig effekt, ges alldeles för låg prioritet.
Att begränsa antalet sexuella relationer är känsligt och kontroversiellt. Många hävdar uppgivet att sexuell livsstil inte går att påverka. Det är svårt att undersöka då effekterna av en begränsad kampanj inte kan skiljas från den påverkan som finns i samhället i stort. Vi har dock ett exempel från Uganda. Genom att engagera hela samhället lyckades man vända hiv-förekomsten från 15 procent i början av 1990-talet till 4 procent år 2003, tvärs emot utvecklingen i omgivande länder. Minskning av antalet sexuella relationer var den viktigaste länken till framgången. Liknande resultat finns nu i flera länder.
Skolan är den viktigaste arenan för förebyggande arbete mot sexuellt överförbara infektioner. Skolans uppgift är att uppmuntra allsidighet och vara öppen för skilda uppfattningar. I sexualundervisningen förmedlas en positiv attityd till sexualitet, vilket är bra. Dock finns en ovilja att också ge uppmärksamhet åt sexualitetens ramar och gränser. Med hotet från hiv och andra sexuellt överförbara infektioner med dess följdsjukdomar är det nu mer angeläget än någonsin att samtala och undervisa om sexualitetens funktion och vad som kännetecknar en hälsosam livsstil, för att ungdomarna skall kunna göra ett välinformerat val.
De som själva är bärare av synen på avhållsamhet och trohet som något gott och eftersträvansvärt kan här vara en tillgång. I botten handlar det om hur vi ser på sexualitet. Är det en funktion som skall uppmuntras att fritt utnyttjas för kortsiktig njutning eller förströelse, men som på grund av fruktan för livshotande smitta och sjukdomar måste omgärdas med stränga säkerhetsåtgärder? Eller är det en kraft som för två människor samman, och som rätt använd hjälper dem att leva i en långvarig unik gemenskap, där den kan få fritt utvecklas utan rädsla?
Denna syn är ingen livsförnekande tvångströja, utan ger sexualiteten en mening och en skyddande funktion för människan och samhället.
Det är nu hög tid att även betydelsen av antalet partner lyfts upp på agendan i Sverige och inte direkt avfärdas med icke-argumentet "moralpanik". Man kan knappast blunda för sambandet mellan antal sexuella relationer och risken att få sexuellt överförbara infektioner. Inom andra områden har vi inga problem att föra fram synpunkter på livsstil ur ett hälsoperspektiv. Varför skulle det vara olämpligt eller felaktigt när det handlar om sexualitet?
Roland Andersson, kirurg, Jönköping
Harriet Andersson, barnmorska, Jönköping,
Lars Dagson, barnläkare, Lindesberg
Anne-Berit Ekström, barnläkare, Trollhättan
Gunnar Holmgren, infektionsläkare, Jönköping
Annika Landgren, allmänläkare, Göteborg
Lars Ljungström, infektionsläkare, Skövde
Karin Lundkvist, barnmorska, Jönköping
Bo-Eric Malmvall, infektionsläkare, Jönköping
Per Arne Parment, infektionsläkare och före detta smittskyddsläkare, Stockholm
Sven Arne Silfverdal, barnhälsovårdsöverläkare, Umeå
Nils Svensson, före detta smittskyddsläkare, Skövde